En liten vimpel kan väcka så många minnen...
Fann den i en påse i förrådet. Alldeles nyligen. Letade nog efter något tråkigt, men det har jag glömt. Bara för en liten vimpel som väcker så mycket minnen.
En liten vimpel, men den har betytt mycket. Den fick en alldeles speciell plats bland mina fotbollsprylar under de där åren i början av 80-talet då mitt intresse för fotboll exploderade.
Vet inte exakt vilket år vimpeln gjordes, men jag antar att det var runt 1979/80, eftersom spelare som anfallaren Quini och mittbacken Alexanco kom till Barcelona det året och de är ju med på vimpeln tillsammans med yttern Carrasco som jag därefter följde med stort intresse i det spanska landslaget under tid då de inte direkt rosade marknaden.
Asensi, Panatta och VM 1982
Veteranen Asensi hade jag hört talas om och hans namn klingade vackert. Nästan som tennisspelaren Adriano Panatta (visserligen italienare, men klangen i namnen är lika härlig. Finns ingen logik bakom, bara känslor), vilken jag också fascinerats av under en period då tennis var intressant att följa med rumänen Ilie Nastase, Björn Borg och amerikanerna Arthur Ashe, Jimmy Connors och John McEnroe, för att nämna några. Asensi lämnade dock Barca 1980, vilket leder mig till slutsatsen att det inte kan vara efter 1980. Ett år då jag fyllde tio år och intresset för fotboll tog fart. Everton var mitt favoritlag sedan 70-talet, men det var nog Malmö FF:s äventyr i Europacupen 1979 som fick fart på fotbollsintresset tillsammans med West Hams magiske mittfältare Trevor Brooking som avgjorde FA-cupfinalen 1980. Samtidigt som jag själv började spela fotboll. Sent kan tyckas i dagens idrottshets, men det funkade då.
Vimpeln härstammar dessutom några år före den händelse som skulle förändra livet för så många i min generation – fotbolls VM 1982 - där visserligen Alexanco och Spanien floppade, men vi fick uppleva ett magiskt Brasilien med spelare som Socrates, Zico, den offensive vänsterbacken Junior och Falcao (eller Falcong som kommentatorn Bengt Grive sa). Frankrike charmade med Michel Platini, Jean Tigana och Alain Giresse. De två senare spelade i Bordeaux, vilket blev min klubb i Frankrike, bara på grund av dessa två herrar. Frisparksmål. Maradonas första VM. Västtyskland som ångade på och inte gick att stoppa. Ja, förutom av Italien. Detta magiska lag dominerat av Juventus och dess elegante libero Gaetano Scirea. Min favorit var Fiorentinas mittfältselegant Giancarlo Antognoni, som dock inte kunde vara med i finalen på grund av skada. Och så Västtysklands förbundskapten Jupp Derwall som hävdade att om de skulle förlora gruppspelsmatchen mot Algeriet så var det bara att hoppa på första tåget hem. Arrogansen var enorm och presskonferensen präglades av hur många mål de skulle göra och vilka de skulle tillägnas. Givetvis vann Algeriet. Men det räckte inte för att stoppa 80-talets stora fotbollsmaskin att ta sig till final med herrar som Karl-Heinz Rummenigge, Paul Breitner, Horst Hrubesch, Pierre Littbarski, Uli Stielike, Felix Magath med flera. Målvakten Harald Schumacher knockade franske backen Patrick Battiston i vad som säkerligen är det största överfallet i VM:s historia, utan att få ens en varning.
Den färgstarke Bernt Schuster och Hans Krankl
En spelare som inte var med i VM och vars bild saknas på vimpeln är tysken Bernd Schuster. Den färgstarke tyske mittfältaren, vars karriär höll på att bli kort efter att han tillfogats en allvarlig knäskada av den då ökände Andoni Goikoetxea från Athletic Club Bilbao. Schuster kom dock tillbaka och är nog en av 80-talets allra främsta mittfältare som dock bråkade rätt mycket, vilket också ledde till att han under längre perioder inte spelade i landslaget. Främst var det förbundskaptenen Jupp Derwall och lagkamraten Paul Breitner han var i luven med. Men han hann ändå vara med och dominera i EM 1980 och skadan fick han 1981. Till Barca kom han 1980, vilket då stärker min tes att vimpeln är från säsongen 1979/80.
Vimpelns stora stjärnor, som jag förstod det då, var dock inga spanjorer utan dansken Allan Simonsen och österrikaren Hans Krankl.
Krankl hade sänkt Sverige i VM 1978 och var en klassisk centerforward som än idag anses som en av Österrikes främsta spelare genom tiderna. I Barca spelade han mellan 1978 och 81. Han skulle senare dyka upp i en Cupvinnarcupfinal mellan mitt favoritlag Everton och hans Rapid Wien. Men då gjorde han endast ett mål medan Everton gjorde tre och kunde lyfta 1985 års pokal.
En förolämpad dansk
Allan Simonsen hade en lysande karriär i framgångsrika Borussia Mönchengladbach bakom sig när han anlände till Barcelona 1979. 1982 krävde han att klubben skulle lösa honom från kontraktet, då han blev personligt förolämpad för att man värvat en viss Diego Maradona. På den tiden fick spanska lag endast spela med två utländska spelare på plan och eftersom Bernd Schuster var den ena, så insåg Simonsen vartåt det barkade. Dansken tog sedan ett historiskt märkligt beslut, kan tyckas. Han tackade nej till Tottenham och Real Madrid för att istället gå till det engelska laget Charlton, vilka för tillfället låg i andradivisionen. Simonsen ville bort från stressen av att befinna sig i rampljuset och gjorde givetvis succé med nio mål på 16 matcher. Tyvärr blev det bara tre månader, eftersom Charlton fick slut på pengar och kunde inte betala Simonsens lön. Då tog Simonsen sitt pick och pack och begav sig hemåt till rötterna och danska Vejle BK.
Allan Simonsen hann med en match i Tipsextra då man valde att sända division 2-fighten mellan Charlton och Newcastle 1982. Tanken var ett drömmöte mellan Simonsen och Newcastles Kevin Keegan. Tyvärr var Keegan inte med i Tipsextramatchen, vilken också led av problem med ljudöverföringen till Sverige så kommentatorn Leif Larsson fick ta hjälp av Staffan Lindeborg hemma i studion. Charlton vann med 2-0 efter mål av Don McAllister och - förstås - Allan Simonsen.
För övrigt stannade inte Maradona i Barcelona så länge och det sägs att han kände sig rätt jagad av brutala motståndare, inte minst en viss Andoni Goikoetxea.
Vimpeln, däremot var så lyxig och helt annorlunda mot de engelska plastvimplar jag beställde på postorder, så FC Barcelona och just dessa spelare fick en stor plats i mitt knappt tioåriga liv som i övrigt helt var fokuserat på fotbollen i England.
Historien om våren med Malmö FF och mötet med Nottingham Forest är ett av ämnena i Old School Footballs Podcast #3. Lyssna på programmet (18 minuter) på i-Tunes eller FanRadio.
