England i EM 1968: hybris blir till fiasko
EM 1968 var långt ifrån lika hett som nutida upplagor av turneringen. Exempelvis deltog England för allra första gången och som vanligt var självförtroendet på topp. Three Lions var på plats för att hämta hem bucklan. Det borde väl inte vara så svårt...
Det är ju ingen direkt hemlighet att England och dess fans genom historiens lopp har hållit sitt lag som betydligt bättre än hur det förhåller sig i verkligheten. En hybris som övriga världen har lärt sig att ta med en nypa salt. Men 1968 fanns det dock fog för denna hybris.
Två år sedan VM ”kom hem”
Det hade endast gått två år sedan man ”tog hem” VM-pokalen efter att ha besegrat Västtyskland med 4–2 i finalen på Wembley. Dessutom hade Matt Busbys Manchester United knäckt den gäckande gåtan varför de engelska klubbarna - som ju var bäst - ändå hade så fasligt svårt att ta hem Europacupen för mästarlag (numera Champions League).
I maj 1968 lyfte Manchester United pokalen som första engelska klubb och nu fanns det inte så mycket kvar att plocka hem. Engelska klubbar, spelare och landslag, var helt enkelt bäst. Lägg därtill en period av ekonomisk framgång, den bästa musiken, coolaste frisyrerna och de mest moderna kläderna. London kändes som Europas hetaste plats och övriga England var inte långt efter. Ja, eller frågade man Londonborna så var de nog det, men fotbollsmässigt så blommade det rejält i norra England.
Ett koppel av toppklubbar
United blev inte ens engelska mästare 1968, trots att de var bäst i Europa, utan hamnade tvåa efter lokalkonkurrenten Manchester City. Bakom fanns dock ett koppel med klubbar på samma nivå, såsom Liverpool, Everton och Leeds. Mäktiga Tottenham hade lite av ett mellanår, men alla visste vad managern Bill Nicholsons manskap kunde prestera, sedan fanns ojämna West Ham med stjärnor som Bobby Moore, Martin Peters och Geoff Hurst, vilka samtliga dominerat i VM-finalen 1966.
Med andra ord; den där lilla EM-grejen var det väl dags att plocka hem nu. Inte för att den kanske betydde lika mycket som VM och Europacupen. Men ändå... Just 1968 bytte turneringen namn till europeiska mästerskapen från Europacupen för landslag. Dessutom avgjordes kvalet genom gruppspel och inte utslagning. Italien stod som värd för slutspelet, även dem deltog för första gången.
Enkelt gruppspel
England tog sig genom gruppspelet utan några större problem. Det var endast lag från de brittiska öarna i gruppen och storebror England gjorde processen kort med de flesta, utom ärkerivalen Skottland mot vilka man förlorade borta och spelade oavgjort hemma. På den tiden hade även Skottland ett lysande landslag med Manchester Uniteds Denis Law, Leeds Billy Bremner med flera i spetsen. Matchen på Hampden Park i Skottland sågs för övrigt av drygt 130 000 åskådare, vilket än idag är publikrekordet för EM.
Mardrömmen Jugoslavien
Väl framme i slutspelet stod Jugoslavien som motståndare. Och nu började engelsmännen darra något. Eller snarare, självförtroendet var som bortblåst. I tidningar fanns rubriker som: ”England in Danger of Defeat”. Jugoslaviens landslag var en av de bästa upplagorna någonsin, vilket inte sa lite. Förbundskapten Alf Ramseys rädsla märktes också mycket tydligt i laguttagningen, där endast Liverpools Roger Hunt fick jaga på topp.
På mittfältet fanns bollvinnare som Norman Hunter och Alan Mullery framför backarna Bobby Moore och Brian Labone. En oerhört defensiv uppställning. Något som tyvärr skulle bli allt vanligare för Ramsey, särskilt under 1970-talet. En försiktighet som nog blev hans fall. Bobby Charlton, Alan Ball och även Martin Peters var alldeles för allena för att kunna skapa någon magi framåt. Dessutom saknade England en ytter i klass med Jugoslaviens Dragan Dzajic. Ramseys fotbollsidé och succé, byggde ju på ett spel utan renodlade yttrar, vilket innebar att han sällan tog ut den typen av spelare. Just 1968, är det endast Liverpools Peter Thompson som är mer av en klassisk ytterspelare, och han spelade en marginell roll.
Antiklimax
En klassisk engelsk antiklimax nåddes i den 87:e matchminuten då just Dzajic avgjorde med matchens enda mål. Alan Mullery fick dessutom den stora äran att bli historisk då han i den 89:e minuten blev den förste att bli utvisad i ett engelskt landslag efter 424 matcher. Tredjeprismatchen vann England mot sovjet med 2–0 efter mål av Bobby Charlton och Geoff Hurst, men något direkt jubel syntes inte efter matchen. England hade ju kommit för att vinna. Inget annat. De stod ju på toppen av allt, åtminstone före turneringen.
Truppen 1968
Det var en mycket imponerande trupp som Alf Ramsey hade till sitt förfogande.
Målvakter
Gordon Banks (Stoke)
Alex Stepney (Manchester U)
Gordon West (Everton)
Försvarare
Keith Newton (Blackburn)
Ray Wilson (Everton)
Brian Labone (Everton)
Bobby Moore (kapten, West Ham)
Cyril Knowles (Tottenham)
Jack Charlton (Leeds)
Tommy Wright (Everton)
Norman Hunter (Leeds)
Mittfältare
Alan Mullery (Tottenham)
Alan Ball (Everton)
Bobby Charlton (Manchester U)
Martin Peters (West Ham)
Nobby Stiles (Manchester U)
Colin Bell (Manchester C)
Peter Thompson (Liverpool)
Forwards
Roger Hunt (Liverpool)
Geoff Hurst (West Ham)
Mike Summerbee (Manchester C)
Jimmy Greaves (Tottenham)
