Fem största övergångarna 1960
Transfermarknaden förr och nu är olika världar, framförallt när det gäller spelarnas rättigheter i förhållande till klubbarna. Old School Football kommer följa de större övergångarna under vissa år och börjar med de fem största 1960.
Februari, Roy Vernon från Blackburn till Everton, 27 000 pund
Roy Vernon blev därmed den första stora övergången för året. Den tanige och inte särskilt träningsflitige Vernon var inte managern Johnny Careys förstaval, utan han hade helst velat spendera de stora pengarna från den nye ägaren John Moores på Denis Law eller Joe Baker. Vernon däremot var en spelare med ett mycket gott självförtroende och menade själv att det nog bara fanns två centerforwards som var bättre än honom själv, Denis Law och Jimmy Greaves. Vernon gjorde dock 110 mål på nästan 200 matcher för Everton, vilket kröntes med ligatiteln 1962/63. Helt ovetandes skulle hans främste radarpartner bli en viss Alex Young.
Mars, Denis Law från Huddersfield till Manchester City, 55 000 pund
Denis Law valde inte Johnny Careys Everton utan Manchester City. Bill Shankley lämnade Huddersfield 1959 och ville givetvis plocka med sig sin skotske diamant till Liverpool FC, men hade inte tillräckliga resurser. Även Matt Busby och Manchester United var intresserade, men det var City som till slut fick Laws signatur för ett brittiskt transferrekord.
Denis Law skulle senare göra en fantastisk karriär och bli den förste, ende och kanske siste skotten att vinna en Ballon d´or 1964, men då hos lokalkonkurrenten Manchester United där Law fick uppleva många stora framgångar. Faktum är att han lämnade City redan efter en säsong för att pröva lyckan i italienska Torino. Syftet var att få spela i en mer framgångsrik klubb, även om han trivdes i City och skulle återvända i slutet på karriären. Men också för att det var hårda tider för engelska fotbollsspelare som behandlades mer eller mindre som livegna och det låga lönetaket hade precis övergivits, mycket tack vare en kamp genomförd av George Eastham.
Det blev dock inte mycket bättre i Torino. Spelet passade inte alls Law eller hans engelske kollega Joe Baker. Ultradefensiv catenaccio gällde på den tiden. Så även om engelsmännen fick uppleva lite lyxigare omgivningar i form av finare hotell så var det inte bättre. Lönen var dessutom extremt prestationsbaserad, vilket innebar att om du spelade och laget vann tjänade man bra, men uselt om du inte spelade eller förlorade.
Dessutom höll det på att sluta oerhört illa för både Law och Baker. Law var passagerare i den bil som framfördes av Baker och hamnade på fel sida i en rondell. Law klarade sig med mindre skador, men för Baker var det livshotande, även om han klarade sig efter en lång tid på sjukhus.
Droppen för Law var när han blev utvisad i en match mot Napoli. Det visade sig att Torinos coach Beniamino Santos instruerat domaren att visa ut Law, då skotten tagit ett inkast mot Santos instruktioner.
November, Alex Young från Hearts till Everton, 41 000 pund
The Mersey Millionaires Everton köpte en viss Alex Young från skotska Hearts. Young har idag inte samma ikonstatus som exempelvis Denis Law, men den elegante forwarden är bland dåtidens Toffees betraktad som en legend. Det finns en generation av Evertonians som håller Young som den kanske främste någonsin, åtminstone då han var skadefri och på gott spelhumör. Merseysides egen George Best. BBC och Ken Loach släppte 1969 en dramadokumentär om fotboll på Merseyside och Everton som blev mycket uppmärksammad och den döptes efter Youngs smeknamn hos fansen: ”The Golden Vision”.
November, Noel Cantwell från West Ham till Manchester United, 29 500 pund
Noel Cantwell blev den dyraste ytterbacken någonsin då han gick från West Ham till Matt Busbys Manchester United. Cantwell skulle ta flertalet titlar med United under 60-talet och var lagkapten när laget vann FA-cupen 1963, vilket var en gemensam merit med den irländske landsmannen Johnny Carey som tio år tidigare lyft bucklan för United.
Men 1960 spenderade Carey pengar i egenskap av manager för Everton och Cantwell blev den dyraste ytterbacken. Därefter skulle karriärerna för de båda irländarna gå i olika riktning. Johnny Carey fick sparken av ägaren John Moores under en taxifärd, vilket blev mycket omskrivet och faktiskt är bakgrunden till att många fans skrålar ”Taxi for xxxxxx”, när de tycker en manager bör vara nära sparken. När Cantwell lyfte FA-cupen 1963 blev Everton ligamästare, men inte under Carey.
November, George Eastham från Newcastle till Arsenal, 47 500 pund
Bosman-domen var vattendelaren, men redan i slutet av 50- och början 60-talet tog spelare som George Eastham en fight mot den då nästan livegna situationen för fotbollspelare.
George Eastham låg 1960 sedan en tid tillbaka i tvist med Newcastle United. Tvisten byggde på att Eastham inte alls var nöjd med arbetsvillkoren. Det låga lönetaket gjorde att spelare fick både boende och extrajobb av klubben, och enligt Eastham var allt detta undermåligt. Dessutom försökte klubben stoppa Easthams möjligheter att spela i England U23.
Eastham vägrade skriva nytt kontrakt och sökte transfer. På den tiden jobbade klubbarna med ett system som kallades för retain-and-transfer, vilket innebar att man kunde vägra en spelare flytt och samtidigt hålla inne med lönen om spelaren hade begärt en transfer.
Eastham:
”Our contract could bind us to a club for life. Most people called it the "slavery contract". We had virtually no rights at all. It was often the case that the guy on the terrace not only earned more than us – though there's nothing wrong with that – he had more freedom of movement than us. People in business or teaching were able to hand in their notice and move on. We weren't. That was wrong.”
Eastham kunde inte lämna Newcastle, men gick i strejk i slutet av säsongen 1959-60. I november 1960 gav Newcastle upp och sålde Eastham till Arsenal. Han gav sig dock inte utan drog Newcastle inför domstol, vilket ledde till en liten reformation av den brittiska transfermarknaden.
Retain-delen minskade kraftigt och gav mer rättvisa regler för spelare som ville skriva på nytt kontrakt samt att det ledde till en transfer-tribunal för att komma tillrätta med tvister.
Det blev inga titlar med ett för tiden ganska svagt Arsenal, men Eastham var faktiskt med i den engelska landslagstruppen som 1966 vann VM. Eastham - som inte spelade en minut i turneringen - fick faktiskt vänta till 2009 för att få ta emot vinnarmedalj av dåvarande premiärministern Gordon Brown på 10 Downing Street. FA hade efter en lång kamp äntligen fått FIFA att dela ut medalj till hela truppen och inte bara de som var på plan.
År 1960 visste dock ingen av dessa spelare vilka intressanta år som väntade. Samtliga har på olika sätt skrivit in sig i den engelska fotbollshistorien.
Källor: Wikipedia, Greaves, Jimmy The Sixties Revisited, Corbett, James The Everton Encyclopedia
