Förbjuden flytt i norra London
Det finns olika sätt att lämna en klubb, särskilt om du går till värste konkurrenten. Och ännu svårare när det handlar om rivaliteten mellan Arsenal och Tottenham Hotspurs. Pat Jennings blev vördad, medan Sol Campbell blev hatad.
För Spurs-fans är inte ens Arsenal en klubb med äkta rötter i norra London, utan ett gäng som bara flyttade dit 1913 från sydöstra London eftersom det var en lämplig plats och för många bekräftades detta ytterligare när ”flyttfågeln” The Gunners lämnade Highbury för Emirates… Perspektiven kan vridas och är olika, men en sak är man ense om – det är på tog för trångt i norra London för båda klubbarna.
Att lämna den ena klubben för den andra blir därmed en omöjlighet. Ändå har det skett.
Pat Jennings, Terry Neill och Glenn Hoddle
I augusti 1977 stod det klart att den nordirländske landslagsmålvakten och Spurs-legendaren Pat Jennings ansågs vara på väg mot ålderns höst. Och visst, det kanske låg något i detta då han trots allt var 32 år gammal. Han hade varit en viktig kugge i den legendariske managern Bill Nicholsons magiska Spurs och tagit hem en FA-cuptitel (1967), två ligacuper (1971 och 1973) samt en UEFA cup (1972). Säsongen 1972/73 valdes han dessutom till ligans Player of the Year av fotbollsjournalisterna och 1975/76 till samma titel fast av spelarfacket (PFA). Den store och smidige nordirländaren hade spelat i Tottenham sedan 1964. Nu var Bill Nicholson borta sedan några år tillbaka och ledningen valde att inte förnya Jennings kontrakt. Dystra nyheter för Jennings som ville stanna i klubben.
I Arsenal fanns en ung manager vid namn Terry Neill. En gång lagkapten i The Gunners som blev minst sagt överraskad när han erbjöds att ta över Spurs 1974, efter Nicholson. En svår tid som inte slutade i dur och Neill själv minns hur han ständigt var utsatt för hot och aldrig riktigt blev accepterad med tanke på hans bakgrund och inte blev det bättre av att resultaten var usla. 1976 fick han lämna Tottenham och samma år kom ett erbjudande att ta över Arsenal. Och han hade ju god koll på en viss Pat Jennings. Dessutom var båda nordirländare.
Neill erbjöd därmed Pat Jennings att göra det otänkbara, vilket han ju själv gjort en gång. Jennings hade inga alternativ utan begav sig till Highbury och så skulle del två av hans fantastiska karriär börja, för Pat Jennings var definitivt inte slut! I Arsenal fanns en lovande trupp med speldirigenten Liam Brady i spetsen och de skulle nå tre FA-cupfinaler på raken (1978, 79, 80) samt en cupvinnarcupfinal (1980), dock resulterade det hela i endast en pokal (1979). Pat Jennings stannade i Arsenal till 1985 och då var han 40 år. 1982 gjorde han som 37-åring succé i VM i Spanien och det skulle bli hela 119 landskamper för Nordirland, vilket än idag gör honom till Nordirlands meste landslagsman. Vid tiden för hans 119:e landskamp var det också världsrekord för antal landskamper överhuvudtaget, vilket innebar att han passerade vår egen Björn Nordqvist (115 landskamper). För Spurs blev det 472 matcher och för Arsenal 327 matcher.
Onekligen får Tottenhams ledning stå modell för en av de allra största missbedömningarna avseende ett karriärslut. Sättet som Jennings lämnade och hans stillsamma personlighet har lett till att han än idag är lika välkommen i båda klubbarna.
Terry Neills orädda ambitioner sträckte sig dock längre än Jennings. Han värvade Malcolm ”Super Mac” Macdonald från Newcastle och 1979 försökte han få över en ung argentinare vid namn Diego Maradona och Spurs lovande speluppläggare Glenn Hoddle. Vet inte riktigt hur man ska hantera en bild av ett lag med Brady, Hoddle och Maradona… Men det blev inget och i Hoddles fall var det aldrig något alternativ, eller som han konstaterade:
"I don't think my brother would have ever spoken to me again if I had joined Arsenal."
Hoddle fortsatte i Spurs och skulle bli en av dess allra största lirare genom tiderna och ledarfigur i ett nytt välspelande lag under 80-talet, vilka följde den ärorika traditionen som en gång etablerades av Arthur Rowe och hans Push and Run-taktik samt fullföljdes av Bill Nicholson. Pure football, som man säger.
Hoddle blev en hjälte i Spurs. Jennings en vördad man i både Spurs och Arsenal.
Sol Campbell
Det senare kan man knappast påstå om en annan som lämnade Tottenham för Arsenal – den engelske mittbacken Sol Campbell. 2001 var han kuggen i laget och när hans kontrakt gick ut erbjöds han att bli klubbens bäst betalde någonsin. En klubb han varit trogen sedan A-lagsdebuten 1992. Campbell lockades dock av Champions League och råddes även av dåvarande förbundskaptenen i England – Sven – Göran Eriksson – att söka sig till en klubb där sådana möjligheter fanns. Det saknades inte intressenter runt om i Europa. Förhandlingarna med Spurs drog ut på tiden, under vilken han hann försäkra fansen om att han skulle stanna. Dessutom sa han i en intervju för Spurs Monthly att han aldrig skulle kunna tänka sig att spela för Arsenal FC. Men sommaren 2001 gick han på free transfer till just den klubben. Fansen trodde inte sina ögon och öron. Att vägra skriva kontrakt var nog illa. Att gå till värste rivalen var en katastrof. Att dessutom göra det gratis, så Spurs inte skulle få ett öre för sin största tillgång, var något onämnbart apokalyptiskt. Den 73-faldige landslagsmannen för England rev upp sår hos Tottenhams supportrar som än idag gör ont att peta i.
Det finns som sagt var olika sätt att lämna för värste rivalen.
