Fotbollsfabriken, hatet mot journalister och Superligan
Under några dagar har Old School fokuserat på ett rätt så oskrivet kapitel i engelsk fotbollshistoria. Den om den framgångsrike och många gånger framsynte, men bortglömde managern Harry Catterick. En person svår att tycka om, men framgångarna talade sitt tydliga språk.
I podden #11: "Diktatorn som det blev tyst om" går Rikard Werner och Per Malmqvist Stolt igenom Cattericks liv, personlighet och karriär.
» Klicka här för att lyssna
Efter den övertygande ligasegern 1970 sände ägaren ett brev till sin manager:
Dear Mr Catterick,
May I offer you my sincere congratulations on winning the League Championship but, more particularly, on producing one of the finest teams that have ever graced the Everton colours.
I have watched Everton for nearly 50 years and I can´t remember any team which has played so attractively and creditably as our present one.
Let´s hope we will acquit ourselves well in Europe. I know if it depends on you we will be very successful.
Yours sincerely,
John Moores
Harry Catterick stod på toppen av sin karriär, men den skulle gå snabbt utför under kommande höst 1970, men mer om det i podden. Låt oss istället fokusera på några avtryck som Catterick gjorde för eftervärlden, då han var tidig med att skapa en fotbollsfabrik som skulle utveckla framtidens spelare, önskade sig en superliga och hatade media mer än något annat. Men också hur han höll avstånd till fans och spelare.
Fotbollsfabriken
Redan 1964 stod Bellefield klar. En modern träningsanläggning av mått som var ovanliga på den tiden. Catterick ville bygga en fotbollsfabrik. Läser man hans anteckningar påminner det mycket om hur dagens främsta akademier är uppbyggda. Inte minst Barcelonas La Masia. Allt fanns på Bellefield. Dagarna var noga planerade och ingen detalj var för liten. Fokus var att spelarna skulle få utvecklas i en miljö där allt fanns och där ungdomsverksamheten fick blomstra.
Cattericks egen favorit - Colin Harvey, som runt Merseyside kallades för den vite Pelé - var skolexemplet på hur en spelare kunde formas i allt från attityd till fotbollsfilosofi inom ramen för fotbollsfabriken.
Cattericks kontor var även beläget så han kunde se allt från fönstren som – till spelarnas skräck – täckte nästan alla vinklar av Bellefield. Disciplin var basen för verksamheten, vilket manifesterades genom saker som att alla spelare var tvungna att skriva in sig i en liggare när de anlände. Alla skulle vara på plats före 09.45 och träningen startade 10.00. Prick 09.45 byttes den svarta pennan ut mot en röd, vilket då avslöjade sena ankomster. Catterick fick sedan upp liggaren och granskade resultatet. De som var sena kallades upp och fick i bästa fall veta att de levde, men ofta böter. Få var undantagen. Det enda kända var när Colin Harvey blev något sen, eftersom han varit på sitt eget bröllop över långhelgen och hade långt att åka. Med bultande hjärta fick han inställa sig hos managern och började med att be om ursäkt. Catterick avbröt:
”Don´t worry about it… these things happen.”
Problemet var bara att dagen efter så skedde en olycka i Mersey-tunneln och Harvey blev sen igen. Återigen var Catterick förvånansvärt lugnt, men frågade Harvey:
”Well, what are you going to do about it?”
Det slutade med att nygifte Harvey fick bo hos sina föräldrar i Liverpool, då det skulle bli för riskabelt med tidspassningen att åka från norra Wales där hans fru fanns.
Colin Harvey var urtypen av spelare han ville fostra i sin fotbollsfabrik och därför kom han nog lättvinnligt undan. Och det var också det närmaste man kunde komma erkännande och förståelse från en sådan person som Catterick. Spelarna sökte efter tecken att de gjort något bra. Det fanns ett. Ofta när någon gjort en extra bra match kunde Catterick komma in i omklädningsrummet och hjälpa spelaren av med tröjan. Inga berömmande ord eller en arm runt en axel, men väl ett litet, litet tecken.
Likt ett allseende öga satt han på kontoret i sitt Camelot (eller enligt vissa snarare Mordor...). När han rörde sig i lokalerna drog sig gärna spelarna undan. De visste aldrig riktigt var de hade Catterick och så var det med alla. Ena dagen kunde han vara trevlig, rent av medgörlig för att andra dagen vara avståndstagande. Hans egen fokus har alltid varit att bygga ett fotbollslag och då krävdes - enligt honom själv - ett känslomässigt avståndstagande för att kunna ta de tuffa besluten. Konsekvensen låg i att en spelare som gjorde sitt yttersta i alla lägen fick vara i fred och borde inse att de var uppskattade, även om det aldrig sas rakt ut. Närmade de sig dryga 30, så visste de också att dagarna var räknade och en försäljning kunde komma när som helst.
Förbud mot tv-sändningar
På den tiden handlade mycket om att köpa och sälja rätt spelare i rätt läge för att få till en bra balans i laget och detta var Harry Catterick en mästare på. Snabba och effektiva affärer, ofta hänsynslösa, som när han snöt Johnny Morrissey och Howard Kendall under näsan på Bill Shankly. Eller då Spurs Bill Nicholson var på väg hem från Skottland i tron att han fått yttern Alex Scotts signatur, bara för att nästa dag förstå att han gått till Everton.
Någon track suit manager var han dock aldrig, utan föredrog att sitta på sitt kontor. Det var allmänt känt att det enda sättet att locka ned Catterick var ifall John Moores var på besök eller att pressen var där.
I övrigt var Bellefield låst för omvärlden. Cattericks behov att ha kontroll över allt in i minsta detalj var i direkt motsats till alla former av öppenhet, inte minst mot pressen. Faktum var att han försökte förbjuda tv-kameror på Goodison och lämnade alltid laguppställningar sent och i bokstavsordning så ingen skulle kunna räkna ut hur Everton skulle spela. Att skriva i programbladet gjorde han ytterst motvilligt och fansen höll han på säkerhetsavstånd.
Särskilt efter en incident i Blackpool säsongen 1965/66. Everton hade förlorat, men vad värre var Catterick hade petat Alex Young. En spelare som för 60-talets Evertonians var nästan gudalik och gick under namnet ”The Golden Vision”. Om Manchester United hade sin George Best, så hade Everton Alex Young. Egentligen en spelare som borde passa väl in i den vackra fotboll som Catterick ville spela, men just som centerforward föredrog Catterick en lite större kille och dessutom hade – må vara med oändlig skicklighet – Young svårt att bibehålla form under längre perioder. På väg ut till bilen ska arga fans ha knuffat Catterick (eller om han halkat), för en integritetsknarkande person som Catterick där värdighet utåt var oerhört viktig var det en katastrof. Han hade anlagt en klanderfri överklassaccent, tog danslektioner och drack helst vin, fast med måtta.
En journalist vid namn James Mossop från Sunday Express bjöds en gång in till Bellefield, dock inte på en fredag morgon då pressen brukade få vara där, enligt rutinerna på Bellefield. Han möttes av en hermetiskt tillsluten anläggning och förstod inte hur han skulle ta sig in. Något han också sa till Evertons målvakt Gordon West som öppnat ett fönster då han såg Mossops sökande efter ingång.
”Hey, how do you get in to this place?”, ropade Mossop och West svarade:
“You should worry, we can´t bloody get out!”
Plantskolan
1964 satte Harry Catterick igång med sin “The Catch Em Young`Policy”:
“My dream has been an Everton of the future which had a continuous supply of Everton-found, Everton-educated and Everton-minded players. I have insisted that every corner of Britain be combed and we have come up with more winners than ever anticipated. It is healthy for a club of Everton´s standing to process so many darned good players whose post-school careers began right here. Any youngster who feels his football destiny is with Everton will not fail for lack of opportunity. This is no pipe dream but an image which can and must come true.”
Onekligen före sin tid. Särskilt nöjd var Catterick med inomhusarenan på Bellefield, där spelarna kunde drillas i snabb kortpassningsfotboll. Förebilden var delvis Spurs berömda lag från 1951 med Push and Run-fotbollen, men kanske allra främst Ungern under 50-talet, där den skickligaste fotbollen spelats, enligt Catterick som dessutom klagade över att det inte gick att köpa spelare från utlandet, då många britter hade på tok för dålig bollbehandling. Han såg framför sig att dessa murar skulle rivas och att han till fotbollsfabriken kunde ta och fostra spelare från Europas alla hörn. Dessutom trodde Catterick att fotbollen skulle må bra av en liga för de bästa lagen i Europa.
Harry Catterick var nu i full färd med att bygga ett andra mästarlag, mycket tack vare ungdomar som kom fram, men också via uppmärksammade spelarköp som Howard Kendall och Alan Ball.
Åren 1967-1970 skulle bli Harry Cattericks storhetsperiod när det gällde målet att spela fin fotboll, såsom den skulle spelas. Det slutade med ligamästerskapet 1969/70, men många menar att fotbollen som spelades säsongen 1968/69 innan var ännu bättre.
