Fotbollsnostalgins plats i vår själ
I tider när övergångssummorna drar sig över miljardstrecket så kan man med fog ställa sig frågan var vår fotbollssjäl är på väg. I det sammanhanget så känns ens kärlek och intresse för det fotbollsnostalgiska inte bara som en kul hobby utan även som ett måste för att hela det som är på väg att gå sönder, nämligen kärleken till det som varit större delen av ens liv, fotbollen. Då är naturligtvis Göran Ragnerstam det första namn som dyker upp på näthinnan.
Om man använder det inte helt okända verktyget google för att få fram betydelsen av ordet nostalgi så får man gnugga sig i ögonen både en och två gånger för att tro och förstå vad man faktiskt läser. Enligt den schweiziske läkarstudenten Johannes Hofer och läkaren Leopold von Auenbrugger, som för övrigt verkade på 16 och 1700-talen, så var nostalgi en livshotande och ibland dödlig sjukdom. För att citera Auenbrugger: "De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan..."
Jag ska alldeles strax lämna detta torra och teoretiska resonemang men innan jag gör det så tänkte jag sätta in det i ett fotbollssammanhang. Ofta sattes diagnosen nostalgi på soldater som längtade hem och det är där jag hittar min koppling till dagens fotboll.
Jag längtar hem! Hem till den oskuldsfulla tid då jag kunde få se en match i veckan på TV, till den tid när jag cyklade hem som en galning för att hitta det nya numret av tidningen Buster i brevlådan, till den tid när spelarna på planen hade tröjnumren 1-11 och inte minst till den tid när mitt favoritlag i England vann ligan.
Jag har naturligtvis sedan länge insett att det mesta av det jag längtar efter aldrig kommer att återvända, och även om vissa av Auenbruggers symptom ibland passar in på mig, så försöker jag anpassa mig så gott det går. Men när Neymar går från Barcelona till PSG för 2,2 miljarder så inser jag att utan min kärlek till fotbollsnostalgin och det som varit och minnena därav så kommer min kärlek till sporten sakta tyna bort. Jag måste få leta gamla dokumentärer och klipp på youtube, jag måste handla gamla FA-cupfinaler och självbiografier på Amazon och sist men inte minst måste jag få en kanal att få utlopp för mina tankar och funderingar kring det jag tar in. Det sistnämnda har jag fått nu när jag fått chansen att vara skribent här på Old School football och för det är jag väldigt tacksam.
I kommande artiklar kommer säkerligen en lite tydligare presentation om mig och vem jag är att dyka upp även om det är mina texter som jag vill ska vara i fokus. Jag kan dessutom på stående fot lova att de texterna kommer att handla mindre om teoretiska sjukdoms resonemang och mer om det vi har gemensamt, nämligen intresset av att vältra oss i gamla minnen och funderingar kring hur det var förr. För en sak kan vi ju verkligen slå fast: Det var bättre förr!
Innan jag lämnar er för denna gång så är jag ju naturligtvis skyldiga er svaret på Göran Ragnerstam. På vilket sätt har han med fotbollsnostalgi att göra? Jo, igår bevistade jag Sjövallen i Åsljunga i norra Skåne. Världens genom tiderna bästa fotbollsserie Åshöjdens BK hade 50-årsjubileum. Inför en rekordpublik på nästan 1000 personer tog ett Åshöjdenlag emot TV-laget. Resultatet blev 12-6 till TV-laget men det var av underordnad betydelse och när man ser snart 60-årige Ragnerstam(som spelade råskinnet Ruben Svarte i TV-serien) ta en djupledslöpning och ropa på bollen för att i nästa sekund ropa på byte sammanfattar, för mig, på så många nivåer begreppet nostalgi och kärlek till fotbollen. Där kan Neymar slänga sig i väggen..
