Frank McAvennie - den leende målskytten

Han gjorde mål med ett leende som smittade och berörde. Glädjen i ansiktet charmade publiken och som person var han på samma sätt utanför fotbollen. Alltid med ett leende, skratt eller upptåg.
 

Efter ungefär fem år i St Mirren sökte han sig mot metropolen London. Första tjing hade Luton Town, vilka McAvennie besökte och managern David Pleat trodde nog att affären var i hamn, till dess att ordföranden, tillika parlamentsledamoten David Evans på ett gammaldags missriktat sätt gav den unge pojken en väl så hård handflata över bakhuvudet, sannolikt för att han trodde det var ett grabbigt sätt att markera någon form av skojfrisk auktoritet.
 

Frank McAvennie var dock allergisk mot auktoriteter och därmed var den övergången en omöjlighet. Men St Mirren hade även fått ett bud från West Ham så ingen tid spilldes och ett möte ordnades med West Ham-managern John Lyall och ganska snart var allt klart. McAvennie gillade Lyalls fotbollsfilosofi, vilken var långt före sin tid med bollhållande och en engelsk variant av en fotboll där bollen spelas på marken och inte i luften. West Ham hade sedan managern Ted Fenton på 50-talet gått under benämningen The Academy of Football tack vare alla stjärnor som fostrats.
 

Den makalösa första säsongen och flytten till Celtic
 

Transfern skedde under sommaren 1985 och Frank McAvennie väntade inte med att visa sitt värde. Säsongen 1985/86 skulle bli den bästa i West Hams historia. Mycket tack vare målen från det fruktade radarparet Tony Cottee och just McAvennie. Tillsammans gjorde de 53 mål, varav McAvennie stod för 28 av dessa. Ändå vann han inte skytteligan, utan fick finna sig i att Oxfords John Aldridge samt Liverpools Ian Rush gjorde fler totalt sett, däremot gjorde McAvennie fler mål i ligan. Ingen av dem nådde dock Evertons Gary Lineker som tog hem The Golden Boot och blev utsedd till årets spelare i England.
 

Höjdpunkten var när West Ham krossade Chelsea på Stamford Bridge med 4-0. McAvennie minns fighten med glädje, men kanske främst att samtliga spelare var täckta av lera i halvtid, förutom den elegante vänsteryttern Alan Devonshire, som knappt hade leriga skor.  
 

1987 begav sig McAvennie till Celtic där han vann cupen och ligan. Gjorde rätt bra ifrån sig, men enligt honom själv nådde han aldrig närmare än 80 procent av den kapacitet han visade under första säsongen i West Ham. Frank McAvennie var ett genuint Celtic-fan men erkänner samtidigt att om han gått den vanliga vägen via ungdomsverksamheten, så hade han aldrig nått ända fram till A-laget. Problemet med auktoriteter hade satt stopp för det hela.
 

Nobbar Arsenal
 

Dragningen till London var dock för stark och han återvände till West Ham, trots att det fanns bud från George Grahams intressanta lagbygge i Arsenal. Det skulle dock bli en sejour som inte alls nådde tidigare höjder.
 

Radarpartnern Tony Cottee (som själv säger att McAvennie är den bästa spelaren han lirat med) gick vidare för en rekordsumma till Everton. West Ham var nere i division 2 och dåvarande managern Lou Macaris filosofi låg långt ifrån Lyalls idéer om hur fotboll skulle spelas. I McAvennies bok hamnade inte Macari på plus, men ganska snart fick managern sparken ungefär samtidigt som han tvingat några av spelarna inklusive McAvennie att skriva in sig på ett hälsohem, från vilket de rymde på kvällarna för att festa.
 

Istället tog den legendariske lagkaptenen Billy Bonds över. Bonzo kände McAvennie mycket väl och var inte särskilt förtjust i skottens liv utanför plan. Matcherna blev allt färre och för det mesta var han inte ens med i truppen och det fanns ingen chans till ett nytt kontrakt.
 

Hat-trick i sista matchen
 

Men i sin sista match för klubben mot Nottingham Forest fick han plats på bänken, men Bonds hade inte tänkt sätta in sin gamle stjärnforward. På grund av en skada hade inte Bonds något att välja på, utan en tokladdad Frank McAvennie fick till fansens stora glädje chans till en avslutsföreställning för sitt West Ham United. Väl inne på plan hälsades han välkommen av Forest engelske landslagsmittback och kommande stjärna Des Walker:
 

”Hi, Frank.”
 

McAvennie svarade med:
 

”Big Man I´m gone a fucking destroy you.”
 

Det slutade med hat-trick, men inget nytt kontrakt.
 

Någon ligatitel blev det aldrig för McAvennie och West Ham, men vad saknades 1985/86 då de var så nära? Enligt skotten själv - en riktigt bra vänsterback. Med andra ord höll inte Steve Walford måttet och egentligen var det nog den kommande West Ham-legendaren Julian Dicks som McAvennie saknade i laget som fick sniffa på ligatiteln.