Frank Worthington – en levande legend
Superindividualisten som aldrig fick vinna en titel och vars karriär blev mycket mer medioker än vad den borde varit. Ändå har historierna – och kanske myterna – om Frank Worthington upphöjts till kult hos eftervärldens fotbollsfans, inte minst påeldat av honom själv.
Sprungen ur en riktig fotbollsfamilj, där fadern själv spelat proffsfotboll, fanns alla förutsättningar för att Frank Worthington skulle kunna bli något.
Genombrottet kom lite i mediaskugga, vilket ju var betydligt vanligare på den tiden. Han slog igenom i Huddersfield säsongen 1969/70. Tack vare Worthingtons spel och mål vann laget andradivisionen.
Rekordtransfern till Liverpool föll på dåligt leverne
Kommande två år visades bara en match på tv av ett Huddersfield som hade svårt att klara av högstadivisionen. Worthington gjorde lagets enda mål, men man förlorade med 1-3 borta mot Birmingham City. Det var första gången omvärlden fick se Worthingtons konster. Hittills var det bara medspelare, motståndare och Hudds fans som förstått.
Liverpools manager Bill Shankly fick upp ögonen för talangen och när Huddersfield åkte ur högstadivisionen 1971/72 skred Shanks till verket. I vad som skulle bli en rekordtransfer och ett lockande partnerskap med Kevin Keegan i anfallet blev till slut ingenting. Worthington klarade inte den medicinska undersökningen på grund av för högt blodtryck, vilket var ett resultat av ett alltför vidlyftigt leverne. Shankly sa åt Worthington att ta lite semester för att vila upp sedan komma tillbaka för en ny undersökning. Worthington tog semester och besökte Mallorca och broderns bröllop, men vilade ingalunda upp sig och det var en oerhört sliten hjälte som kom till nästa undersökning, vilken inte gick särskilt bra. I efterhand finns källor som påstår att Liverpools doktorer varnat Shankly för att denne Worthington helt enkelt var sexuellt hyperaktiv och därmed inget stabilt förvärv. Under semestern hade Worthington knappt sovit för att hinna med fest, klubbande och alla one night stands.
Istället blev det Leicester City, för en stor, men ändå lägre summa. Leicester var ett lag på över halvan och kända för att spela fin fotboll, vilket passade Worthington som handen i handsken. Dessutom hade de betydligt större överseende vad gäller hans leverne. Det var också i Leicester han skulle spela sin allra bästa fotboll. Därefter kom klubbar som Bolton, Birmingham, Leeds, Sunderland och Southampton innan han växlade ned i de lägre ligorna med flertalet klubbadresser. Han gjorde även en sommar för Mjällby AIS och det går än idag historier om hans bravader på Lister-landet.
Bravader i Mjällby
I debuten regnade det och Worthington ansåg inte att det var värt att gå ut och värma upp, utan stannade i värmen i omklädningsrummet. Publiken undrade, men när alla var på väg in, kom Worthington ut, jonglerandes med en boll och skrek till Mjällbys målvakt Leif Persson:
”Hi Leif!”
Och så smackade han upp den i krysset, för att sedan vända åter till värmen i omklädningsrummet.
För 6000 kr per match gjorde Worthington succé i Mjällby, på plan såväl som hos damerna och på Hanöhus night club. Det senare blev också svaret på en engelsk journalists fråga om vilken klubb han trivts bäst i. Dagtid låg han mest på stranden och tittade ibland förbi iförd badbyxor när övriga i Mjällby tränade. Worthington imponerade med det senaste London-modet, vilket varit (och sannolikt är) en ovanlig företeelse i Mjällby med omnejd. När han lämnat Sverige upptäcktes en massa parkeringsböteslappar i handsfacket på hyrbilen han haft under sin vistelse i Sverige och det visade sig att han gjort sig skyldig till flest felparkeringar i södra Sverige.
Under en av många semestrar på Mallorca hade han träffat en svensk fotomodell vid namn Birgitta Egerman. De skulle få två barn ihop och gifta sig, något som slutade i skilsmässa och en Worthington som konstant undvek ansvaret om barnen.
Konsten att göra entré och en kultfigur
En av begåvningarna var att göra entré. Han tog ett rum med storm. Sannolikt genom sin humor och charm, men också med att kliva in i rätt ögonblick och alltid klädd som ingen annan. Worthington älskade tiden runt slutet av 60-talet och första halvan av 70-talet. Han var i rätt ålder, på rätt plats och i rätt tidsepok.
En uppseendeväckande entré som inte imponerade på Englands manager Sir Alf Ramsey var när Worthington anlände Heathrow för att spela med England U 23. Iförd cowboy boots, röd silkesskjorta och en limefärgad sammetsjacka.
”I suppose I´ve always been a bit of a peacock. It didn´t matter whether people accepted me or not”, har Worthington förklarat.
När han anlände till Leicester gjorde han en liknande entré i det lilla rum där spelare och spelarfruar samlades före och efter match, denna gång starkt inspirerad av Elvis med ett gigantiskt spänne på bältet och oerhört tajta jeans. Elvis var en idol och förebild. Tidigare hade väldigt få spelarfruar närvarat, men sedan den dagen anslöt betydligt fler och rummet blev allt mer packat av folk som ville uppleva och se denna kultperson. En roll som han fått i alla klubbar han spelat i.
I Birmingham City bildades ”The Magnificent Seven” och får nog anses som den kanske första versionen av Wimbledons Crazy Gang. De bestod av spelare som Pat ”Psycho Pat” van den Hauwe, Noel Blake, Mark Dennis, Robert Hopkins, Tony Coton, Mick Harford och Howard Gayle. Och likt en partajandets fadersfigur sågs Frank Worthington som The Founded Member, även om han inte tillhörde gänget när det skrevs om deras bravader utanför plan.
Worthington hade ett gott öga till Pat van den Hauwe (som i sig bär på en historia av sprit, brottslighet, brudar och allt vad man kan tänka sig...) som fick hänga på den store vivören, sannolikt för att han behövde någon som körde. De gjorde sig redo för en utekväll på en klubb som kallades för Liberties då Worthington tar fram en pipa som han fyller med gräs samtidigt som han konstaterade att det nog är van den Hauwes tur att köra igen. Den då unge van den Hauwe fick ta några bloss och ska enligt egen utsago varit helt väck den kvällen, medan Worthington ägnade sig åt kurtiserande.
Showman på plan och jordens mest positive man
Han showade en hel del på plan också.
”The way I play is more important than the team winning.”
Och om medspelare kunde han häva ur sig:
”Some players´second touch is a sliding tackle.”
Och:
“Other players control the ball further than I can kick it.”
Medspelarna beskrev att man gav bollen till Worthington och sedan hade man ingen aning om när man skulle få tillbaka den. Om man skulle få tillbaka den. I en match mot hårdföra Leeds på Elland Road hade Worthington fräckheten att vid hörnflaggan flippa bollen över sin egen axel och Leeds stjärna Johnny Giles huvud. Den senare blev helt bortgjord och i sann Leeds-anda på den tiden gick Giles fram till Worthington och sa:
”If you ever take the piss out of me or Leeds United again, I ´ll break your legs.”
Inga tomma hot.
Landslagkarriären slutade också ganska abrupt i och med att Leeds manager Don Revie tog över England. Det var Joe Mercer som givit Worthington chansen, men Revies filosofi byggde på kollektivet och där fanns inte plats för hyperindividualister som Frank Worthington. Det blev endast åtta landskamper för England, men många hävdar än idag att Worthington var den näst bäste liraren efter George Best i början av 70-talet. Och då fans det ändå rätt hård konkurrens. Han gick under epitetet ”The Working Mans George Best”.
Idag ser vi en sliten gammal man. Håret är minst sagt tunt på hjässan, men ändå bakåtkammat och långt i nacken. En tunn mustasch som får en att tänka på Agatha Christies detektiv Hercule Poirot, även om de som personer är varandras totala motsats. Båda är dock större i den fiktiva världen än i verkligheten. I Poirots fall eftersom han aldrig fanns i verkligheten och Worthington därför att hans historier – legender – förs vidare och växer, vilket gör honom till något betydligt större för fotbollsfansen än en sliten sexmissbrukare, med kraschade förhållanden, katastrofal ekonomi, barn på bygden och en efter begåvning totalt misslyckad fotbollskarriär. En samma andas man som exempelvis Stan Bowles och George Best, där ansvaret aldrig riktigt klibbade av sig. Än mindre slog rot. Worthington lever ju sedan ett tag på att bygga vidare på dessa legender genom att åka runt och göra ”After Dinner-speeches”, något han är riktigt bra på med sina charmiga, värmande humor, där glimten i ögat alltid är det centrala. På samma sätt som Bowles ångrar han ingenting. Faktum är att han kallar sig själv för den mest positive mannen på jorden. Det som var det var. Det som är det är. Ett sätt att hantera livet.
Läs även om fler problematiska begåvningar:
Roy Vernon
Stan Bowles
Ett reportage om Frank Worthington
Ett mål av en fotbollskonstnär
Källor: Wikipedia, You Tube, Psycho Pat – Legend or Madman?,van den Hauwe, Pat (John Blake, 212), 90min.com, espn.com, www-users.york.ac.uk, www.fotbollskanalen.se
