Gåtan Fulham
Perioden 1959-68 är en av Fulhams bästa genom tiderna, men med tanke på vilka spelare som fanns i klubben är det en gåta att det inte blev bättre än en tionde plats 1959/60 och en semifinal i FA-cupen 1961/62.
Bobby Robson betraktade alltid Fulham som en ”trevlig och social klubb”, men inte en klubb som kunde utmana för att ta ett mästerskap. Robson gjorde sin seniordebut i Fulham, men efter att The Cottagers åkt ur högstadivisionen skrev han på för West Bromwich Albion och dess dåvarande manager Vic Buckingham för ett transferrekord på 25 000 pund. Tack vare oenighet med WBA:s ledning avseende lön, återvände Robson till Fulham 1962 med dubblerad lön. Han blev kvar till 1967 och lämnade med viss bitterhet, med tanke på att det var de bästa åren av hans karriär och han vann ingenting. Faktum var att strax efter att Robson anlänt till Fulham så sålde de Rodney Marsh och Alan Mullery. Robson skulle göra 20 landskamper för England och därefter inleda en karriär som manager, vilken slår de allra flesta.
Alan Mullery var ännu en produkt av det sena 50- och tidiga 60-talets Fulham. Snabb och tuff mittfältare som sedan skulle göra stor succé i Tottenham Hotspurs. Totalt sett blev det 35 landskamper för England och precis innan han skulle få sin 200:e match för Fulham lämnade han för Spurs. Mullery vikarierade även som lagkapten för Haynes under en kort period i Fulham.
Rodney Marsh fostrades i Fulham och skulle främst under andra halvan av 60- talet och början av 70-talet bli en av de allra främsta eleganterna i engelsk fotboll. En legendar i Queens PR och även hyfsad i Manchester City. Det blev nio landskamper för England . Han debuterade faktiskt redan i mars 1963 med att ersätta ingen mindre än Johnny Haynes som dragit på sig en skada. Marsh satte vinstmålet på volley efter ett inlägg av George Cohen. Haynes var tillbaka redan i nästa vecka, men Marsh fick byta nummer tio mot tröja nummer åtta istället. I september kolliderade dock Marsh med Leicesters John Sjoberg och blev borta i tio månader med en bruten käke. Han förlorade dessutom hörseln på vänster öra. Länge var han helt utan balans och man trodde att han aldrig mer skulle kunna spela fotboll igen.
Men det gjorde han, då han var tillbaka säsongen 1964-65 och bildade anfallsduo med Johnny Haynes. Den nye managern Vic Buckingham och Marsh var dock en dålig kombination. Buckingham förlöjligades av Marsh som i sin tur blev utfrusen och Fulham-karriären var över innan den egentligen tagit fart.
Graham Leggat hade tills bara för några veckor sedan rekordet snabbast hattrick i engelska ligan, när han den 26 december 1963 gjorde tre mål på Ipswich Town i en match som slutade 10-1 till Fulham. Han hade redan vunnit ligan med Aberdeen och visade sig vara en extremt målfarlig högerytter som bildade radarpar med Johnny Haynes. Det blev 127 mål på 254 ligamatcher. Dessutom 18 landskamper för Skottland.
George Cohen var högerbacken som spelade hela sin karriär i Fulham och var dessutom en av stöttepelarna i Alf Ramseys England som vann VM 1966. Faktum var att han kom med i världslaget. En modern ytterback som passade väl in i det England som spelade utan yttrar, med sina snabba löpningar och smarta inlägg. Cohens karriär i Fulham spände från 1956-1969. Det blev också 37 landskamper för England.
Sedan var det då den där Johnny Haynes… Pelé ska en gång ha sagt att Haynes var:
”… best passer of the ball I´ve ever seen.”
Han var Fulham trogen mellan 1952-70 och gjorde 56 landskamper för England. Många av dem som kapten. Kanske ansedd som en av de främsta fotbollspelare som skådats i London med omnejd. När lönetaket (20 pund i veckan) släpptes 1961 blev han också den förste spelaren att få 100 pund i veckan. Han var också känd som ansiktet utåt för brylcreem. En uppgift han tog över från Denis Compton. Haynes passningsspel beskrivs ofta som exceptionellt.
På Craven Cottage döpte man 2005 om det av Archibald Leitch ritade Stevenage Road Stand till Johnny Haynes Stand och 2008 restes en staty utanför arenan. Johnny Haynes gjorde 658 matcher för Fulham och trots sin kapacitet tillbringade han många år utanför högsta divisionen.
Om det inte vore för en bilolycka 1962, så hade nog Haynes varit med i VM 1966, kanske som lagkapten. Han hävdade själv att han kom tillbaka i full styrka, men Alf Ramsey tog inte ut honom. Legendaren Johnny Haynes dog sedan i sviterna efter ännu en bilolycka 2005.
Och så här skulle man kunna fortsätta, då det finns fler landslagsmän och begåvningar från just denna period . Robin Lawler, Eddie Lowe, Charlie Mitten, Roy Bentley, Jim Langley, John Dempsey, Allan Clarke, Jimmy Hill, Stan Brown, Maurice Cook, Bobby Keetch… Säkert några jag missat. Lägg därtill att klubben hade ett fantastiskt publikstöd, som inte alls stod i proportion till uteblivna framgångar.
Dessutom hade Fulham Vic Buckingham som manager mellan 1965-68. En manager som kanske blev mest känd i England för att spelskandalen i Sheffield W inträffade under hans tid som manager. Faktum är dock att Buckingham var en pionjär utanför de engelska öarna och var med och utvecklade totalfotbollen i Ajax, men hann även med att träna Barcelona, Sevilla och Olympiakos, för att nämna några. Johan Cruyff hade Buckingham som en av sina förebilder, och då talar vi ändå om mannen som blev den främsta symbolen för totalfotboll och tog den till Barcelona och utvecklade deras ungdomsakademi La Masia, vilket sedan skulle resultera i Tiki Taka. Tänk om Buckinghams idéer fått avtryck bland de begåvade lirarna i Fulham? Tänk om... Men England och Fulham var inte redo och Buckingham inte mogen uppgiften.
Det är en gäckande gåta att Fulham FC inte lyckats bättre under denna period som ändå får ses som en av de mer framgångsrika i klubbens historia. De höll till i tabellens lägre regioner och blev nog mer kända som en fantastisk "Great Escape-klubb", vilket i sig är ett tecken på en miljö där komptenes finns, men inte nyttjas på rätt sätt. Faktum är att det nog krävs betydlig mer grävande för att få fram ett svar och denna artikel ska nog mer ses som en förbluffad beskrivning av något som inte kan förstås.
