"Gladys, where´s your handbag"
Han ser inte ut som en fotbollsspelare direkt. Det är liksom inget märkvärdigt med hans kroppsbyggnad, förutom det mössliknande, blonda och oregerligt lockiga håret. Inte verkar han särskilt snabb heller. Ja, och så undviker han ju varje närkamp…
Så till den milda grad att publiken i Nottingham och även i början under tiden i Derby rätt ofta skriker:
”Gladys, where´s your handbag”
Hans namn är Alan Hinton och ett utmärkt exempel på att man inte ska döma hunden efter håren eller att det första intrycket är något man inte ska lita på överhuvudtaget.
Kunde inte tackla
Unge Hinton fostrades i Wolverhampton Wanderers och utvecklades Nottingham Forest i början av 60-talet, då han också samlade ihop till sina tre första och enda A-landskamper för England. Men mycket på grund av hans ovilja till närkampsspel strandade karriären och Forest var nog rätt glada över att bli av med honom när Derby Countys assisterande manager Peter Taylor 1967 gav managern Brian Clough nästan en order att punga upp pengar för vänsteryttern.
Till mångas förvåning, för vid blott 24-års ålder ansågs Hinton vara överskottsmaterial. Ursprungligen högerytter, men den legendariske Wolves-managern Stan Cullis tvingade honom att använda en tygsko på högerfoten och en riktig fotbollssko på vänster till dess att han bemästrade båda fötterna lika bra.
Öknamnet Gladys och handväskeryktet var dock så pass etablerat att när Peter Taylor fått Hintons underskrift, undrade en av styrelseledamöterna om vilken färg Hinton ville ha på sin handväska. Även fansen i Derby gav Hinton en inledande tuff tid. Hans utseende med ett vildvuxet, blont och lockigt hår gjorde inte saken lättare. Och inte blev det bättre av att Hinton var en av några få spelare som accepterade sponsorkontrakt med det ambitiösa tyska skoföretaget Hummel och därmed tvingades bära vita skor. Under en period och i en miljö där det sällan lönade sig att sticka ut, om man inte gjorde något magiskt med bollen förstås. Andra färger än svarta skor var extremt ovanligt i början på 70-talet. Först ut var Evertons Alan Ball (som dock tyckte Hummel-skorna var för dåliga och målade över sina Adidas istället).
Men ryktet och fördomarna till trots… fyra år efter övergången 1967 var Hinton bäste målskytt när Derby County lyfte ligatiteln 1971/72.
Peter Taylor och Brian Clough såg något i Hinton som andra inte såg. De såg två magiska fötter och en extremt modig spelare.
Modig med två makalösa fötter
Brian Clough fick ett råd av hans erfarne företrädare som manager i Derby County – Harry Storer:
”If and when you become a manager, always bear in mind. When you are leaving for an away game, look around the team coach and and count the number of hearts. If you are lucky there will be five. If there aren´t, turn the coach round and go back!”
Ord som Clough tog till sig och menade att han skiljer på spelare som har en tendens att försvinna eller gömma sig i ett hål och de som alltid visar sig. Alltid har moral att våga visa sig. En av dem som alltid vågade var just vänsterbreddaren Alan Hinton.
I en biografi från 1994 konstaterade Clough:
”If he had score some of his free-kicks goals not for Derby County but for Brazil in the recent World Cup finals, the television companies would be replaying them for the next four years to illustrate how ”we don´t have English players who can do this.”
Ge bara Hinton bollen och en yta, så löser han resten. Nästan lite för tekniskt begåvad för att vara engelsman. Samma behandling skulle senare skotten John Robertson få när Clough och Taylor förde Nottingham Forest till framgångens himmel.
Ledarduon med öga för förmågor
De hade alltid öga för vilka uppgifter som passade varje enskild spelare och hur dessa sammanlänkade med laget som helhet, vilket i sig gav framgång och spelare som ofta presterade på max och ibland över förväntad förmåga.
Enligt Derby Countys llagkapten och mittbacksklippa Roy McFarland dreglade nästan Peter Taylor över spelare som Hinton. Taylors definition av riktiga fotbollsspelare var de som kunde göra något konstruktivt med bollen. Ofta gav han McFarland en vänlig armbåge och sa:
”But don´t you worry about that, Roy. Just keep winning your headers and tackles.”
Alan Hintons karriär gick sedan vidare i USA, där han både som spelare och tränare gjort en strålande karriär. Men allra mest tacksam måste han vara över Peter Taylor och Brian Clough som såg kapaciteten och lät honom utöva det han var allra bäst på, det vill säga fasta situationer med båda fötterna, rejäla rackarrökare till skott och att i anfallsspelet visa snabbhet med boll och förmågan att ta sig förbi motspelare. Ett inlägg från Hinton kan nog jämföras med pricksäkerheten hos en skidskytt i världsklass. Då var det väl skit samma om han inte kunde tackla.
Alan Hinton – en av de där lirande herrarna som sällan sågs med blida ögon under en period då mycket handlade om att ”get stuck in” och de som ville lira lite boll hamnade – om de hade tur och var överbegåvade – ute på en kant. För att sedan ofta tyna bort då bollarna flög över mittfältet.
Brian Clough och Peter Taylor hade en annan fotbollsfilosofi. Redan på den tiden. Och Gladys drämde handväskan i huvudet på belackarna.
