Harry Catterick - introvert taktiker med framtidsvisioner
Harry Catterick, en ofta bortglömd, men desto mer framgångsrik manager på 60- och början av 70-talet, påminde om Sir Alf Ramsey, Englands förbundskapten som tog nationen till ett VM-guld 1966. Taktiskt mästerlig, avog och bister, uppfattades som känslolös, men också med en extrem vinnarmentalitet.
En spelare som länge varit under bådas ledning, men ville vara anonym berättade om skillnaderna för Everton-skildraren James Corbett:
”We respected Alf, and we respected Catterick too. But we feared him more than anything.”
Harry Catterick var en gång en rätt bra centerforward vars karriär i mångt och mycket förstördes av kriget. Dessutom spelade han i Everton som på den tiden hade två av de allra största stjärnorna på den engelska fotbollshimlen i just den rollen i Dixie Dean och Tommy Lawton och efter Catterick dök en viss Dave Hickson upp och blev en kultfigur under ett i övrigt ganska dystert 50-tal. Så Cattericks karriär hamnade i rätt mycket skugga och han var inte särskilt hågkommen som spelare. Lite oförtjänt, faktiskt.
Mr Success
Som manager gjorde han dock kometkarriär först i Rochdale (1953-58) och sedan i Sheffield Wednesday (1958-61). Bedriften att ta Sheffield Wednesday från division 2 till en utmanare om ligatiteln genom andra platsen 1960/61, där de kilat in sig mellan storheter som Bill Nicholsons Spurs (tog The Double) och Stan Cullis mäktiga Wolves som fick nöja sig med en tredje plats. Under tre säsonger hade Catterick lyckats med att vinna andradivisionen, därefter femma i högstadivisionen (nuvarande Premier League) samt en semifinal i FA-cupen, vilket avrundades 1960/61 med en andraplats. Den då inte lika buttre och avige Catterick kallades plötsligt för Mr Success.
Läs mer om Harry Cattericks Sheffield Wednesday.
Det var då den krävande John Moores bestämde sig för att värva Harry Catterick till sitt Everton, vilket också resulterade i att han sparkade dåvarande managern Johnny Carey under en berömd taxifärd som nådde tidningsrubrikerna.
Läs mer om Johnny Carey och hur han fick sparken.
I Everton fick Catterick resurser. The Toffees var ett av de finansiellt starkaste lagen i England på den tiden. Men pressen var å andra sidan enorm.
John Moores sa dock:
”I believed Harry had the drive we needed and I didn´t give him two years to bring us trophies, or say anything like that. I told him to aim for a place in the top six by playing good football, and by doing that I was sure that success would come.”
Sannolikt är detta en sanning med ett ganska stort mått av modifikation, då Catterick själv inte alls tolkade uppgiften så. Faktum var att han nog ofta kände sig extremt pressad av kravet på succé och pokaler, vilket också kan förklara många av hans ageranden.
Disciplin framför allt
Fokus har alltid varit disciplin i grunden och spelare som är modiga och ger allt. Utöver detta så ska det spelas bra fotboll. Publiken kommer till matcher för att få underhållning. I korthet är det en sammanfattning av Cattericks syn på fotboll.
Catterick förde vissa anteckningar för egen del med baktanken att skriva memoarer längre fram i tiden och i en nyligen utkommen biografi har hans familj givit författaren Rob Sawyer tillgång till dessa. Där framkommer bland annat hur visionär Catterick var i sitt fotbollstänkande och att han – trots den stålartade ytan – kunde sina spelare utan och innan samt hyste dessutom stor uppskattning för deras kompetens. Något de själva sällan eller aldrig fick höra. Beröm var inte Cattericks metod.
Vid bortaförluster kunde tränaren – på Cattericks order – gå in i spelarbussen och peka på några spelare:
”You, you and you!”
De som var extra mycket syndabockar och skulle få ägna söndagen åt löpning och åter löpning.
Mutskandal och första titeln
I samband med den första ligatiteln hade Catterick funnit lagets framtida ledare i halvbacken Tony Kay. Visserligen var problembarnet Roy Vernon lagkapten, men det var runt Kay som laget skulle byggas tillsammans med ungdomar som Colin Harvey. Dessutom hade Catterick sålt den hårdföre lille skotten Bobby Collins till Leeds. Lyckan skulle dock bli kortvarig då Tony Kay blev indragen i en mutskandal som härstammade från tiden före Everton. En skandal som skulle leda till fängelse och en avslutad karriär.
Läs mer om mutskandalen som skakade England.
Catterick började därmed bygga ett nytt lag som skulle bli en avbild av hans egen fotbollsfilosofi. Mitt under detta lagbygge togs dock en FA-cuptitel i en klassisk final där Everton vände 0-2 till 3-2 mot hans gamla klubb Sheffield W. FA-cupen var varje engelsk skolpojkes dröm och blev nog Cattericks största enskilda stund som manager. Det sägs att han knappt släppte pokalen under firandet. Den var hans.
Läs mer om FA-cupfinalen och vändningen 1966.
Fotbollsfabriken
Redan 1964 stod Bellefield klar. En modern träningsanläggning av mått som var ovanliga på den tiden. Catterick ville bygga en fotbollsfabrik. Läser man hans anteckningar påminner det mycket om hur dagens främsta akademier är uppbyggda. Inte minst Barcelonas La Masia. Allt fanns på Bellefield. Dagarna var noga planerade och ingen detalj var för liten. Fokus var att spelarna skulle få utvecklas i en miljö där allt fanns och där ungdomsverksamheten fick blomstra.
Cattericks egen favorit - Colin Harvey, som runt Merseyside kallades för den vite Pelé - var skolexemplet på hur en spelare kunde formas i allt från attityd till fotbollsfilosofi inom ramen för fotbollsfabriken.
Cattericks kontor var även beläget så han kunde se allt från fönstren som – till spelarnas skräck – täckte nästan alla vinklar av Bellefield. Disciplin var basen för verksamheten, vilket manifesterades genom saker som att alla spelare var tvungna att skriva in sig i en liggare när de anlände. Alla skulle vara på plats före 09.45 och träningen startade 10.00. Prick 09.45 byttes den svarta pennan ut mot en röd, vilket då avslöjade sena ankomster. Catterick fick sedan upp liggaren och granskade resultatet. De som var sena kallades upp och fick i bästa fall veta att de levde, men ofta böter. Få var undantagen. Det enda kända var när Colin Harvey blev något sen, eftersom han varit på sitt eget bröllop över långhelgen och hade långt att åka. Med bultande hjärta fick han inställa sig hos managern och började med att be om ursäkt. Catterick avbröt:
”Don´t worry about it… these things happen.”
Problemet var bara att dagen efter så skedde en olycka i Mersey-tunneln och Harvey blev sen igen. Återigen var Catterick förvånansvärt lugnt, men frågade Harvey:
”Well, what are you going to do about it?”
Det slutade med att nygifte Harvey fick bo hos sina föräldrar i Liverpool, då det skulle bli för riskabelt med tidspassningen att åka från norra Wales där hans fru fanns.
Colin Harvey var Cattericks favorit, urtypen av spelare han ville fostra i sin fotbollsfabrik och därför kom han nog lättvinnligt undan. Och det var också det närmaste man kunde komma erkännande och förståelse från en sådan person som Catterick. Spelarna sökte efter tecken att de gjort något bra. Det fanns ett. Ofta när någon gjort en extra bra match kunde Catterick komma in i omklädningsrummet och hjälpa spelaren av med tröjan. Inga berömmande ord eller en arm runt en axel, men väl ett litet, litet tecken.
Likt ett allseende öga satt han på kontoret i sitt Camelot (eller enligt vissa snarare Mordor...). När han rörde sig i lokalerna drog sig gärna spelarna undan. De visste aldrig riktigt var de hade Catterick och så var det med alla. Ena dagen kunde han vara trevlig, rent av medgörlig för att andra dagen vara avståndstagande. Hans egen fokus har alltid varit att bygga ett fotbollslag och då krävdes - enligt honom själv - ett känslomässigt avståndstagande för att kunna ta de tuffa besluten. Konsekvensen låg i att en spelare som gjorde sitt yttersta i alla lägen fick vara i fred och borde inse att de var uppskattade, även om det aldrig sas rakt ut. Närmade de sig dryga 30, så visste de också att dagarna var räknade och en försäljning kunde komma när som helst.
Förbud mot tv-sändningar
På den tiden handlade mycket om att köpa och sälja rätt spelare i rätt läge för att få till en bra balans i laget och detta var Harry Catterick en mästare på. Snabba och effektiva affärer, ofta hänsynslösa, som när han snöt Johnny Morrissey och Howard Kendall under näsan på Bill Shankly. Eller då Spurs Bill Nicholson var på väg hem från Skottland i tron att han fått yttern Alex Scotts signatur, bara för att nästa dag förstå att han gått till Everton.
Någon track suit manager var han dock aldrig, utan föredrog att sitta på sitt kontor. Det var allmänt känt att det enda sättet att locka ned Catterick var ifall John Moores var på besök eller att pressen var där.
I övrigt var Bellefield låst för omvärlden. Cattericks behov att ha kontroll över allt in i minsta detalj var i direkt motsats till alla former av öppenhet, inte minst mot pressen. Faktum var att han försökte förbjuda tv-kameror på Goodison och lämnade alltid laguppställningar sent och i bokstavsordning så ingen skulle kunna räkna ut hur Everton skulle spela. Att skriva i programbladet gjorde han ytterst motvilligt och fansen höll han på säkerhetsavstånd.
Särskilt efter en incident i Blackpool säsongen 1965/66. Everton hade förlorat, men vad värre var Catterick hade petat Alex Young. En spelare som för 60-talets Evertonians var nästan gudalik och gick under namnet ”The Golden Vision”. Om Manchester United hade sin George Best, så hade Everton Alex Young. Egentligen en spelare som borde passa väl in i den vackra fotboll som Catterick ville spela, men just som centerforward föredrog Catterick en lite större kille och dessutom hade – må vara med oändlig skicklighet – Young svårt att bibehålla form under längre perioder. På väg ut till bilen ska arga fans ha knuffat Catterick (eller om han halkat), för en integritetsknarkande person som Catterick där värdighet utåt var oerhört viktig var det en katastrof. Han hade anlagt en klanderfri överklassaccent, tog danslektioner och drack helst vin, fast med måtta.
En journalist vid namn James Mossop från Sunday Express bjöds en gång in till Bellefield, dock inte på en fredag morgon då pressen brukade få vara där, enligt rutinerna på Bellefield. Han möttes av en hermetiskt tillsluten anläggning och förstod inte hur han skulle ta sig in. Något han också sa till Evertons målvakt Gordon West som öppnat ett fönster då han såg Mossops sökande efter ingång.
”Hey, how do you get in to this place?”, ropade Mossop och West svarade:
“You should worry, we can´t bloody get out!”
Plantskolan
1964 satte Harry Catterick igång med sin “The Catch Em Young`Policy”:
“My dream has been an Everton of the future which had a continuous supply of Everton-found, Everton-educated and Everton-minded players. I have insisted that every corner of Britain be combed and we have come up with more winners than ever anticipated. It is healthy for a club of Everton´s standing to process so many darned good players whose post-school careers began right here. Any youngster who feels his football destiny is with Everton will not fail for lack of opportunity. This is no pipe dream but an image which can and must come true.”
Onekligen före sin tid. Särskilt nöjd var Catterick med inomhusarenan på Bellefield, där spelarna kunde drillas i snabb kortpassningsfotboll. Förebilden var delvis Spurs berömda lag från 1951 med Push and Run-fotbollen, men kanske allra främst Ungern under 50-talet, där den skickligaste fotbollen spelats, enligt Catterick som dessutom klagade över att det inte gick att köpa spelare från utlandet, då många britter hade på tok för dålig bollbehandling. Han såg framför sig att dessa murar skulle rivas och att han till fotbollsfabriken kunde ta och fostra spelare från Europas alla hörn. Dessutom trodde Catterick att fotbollen skulle må bra av en liga för de bästa lagen i Europa.
Harry Catterick var nu i full färd med att bygga ett andra mästarlag, mycket tack vare ungdomar som kom fram, men också via uppmärksammade spelarköp som Howard Kendall och Alan Ball.
Åren 1967-1970 skulle bli Harry Cattericks storhetsperiod när det gällde målet att spela fin fotboll, såsom den skulle spelas. Det slutade med ligamästerskapet 1969/70, men många menar att fotbollen som spelades säsongen 1968/69 innan var ännu bättre.
The Holy Trinity
Med ett mittfält bestående av Colin Harvey, Alan Ball och Howard Kendall hade han fått ett självspelande piano. Samtliga hade ypperlig arbetskapacitet, men de var först och främst lysande bollspelare. Konstant rörelse, snabbt och vackert passningsspel. De fann varandra, utan att fundera. ”Pure Football” talades det om och de har gått till historien som The Holy Trinity. Dåvarande lagkaptenen och centerhalven Brian Labone skojade ofta om att Everton är det enda fotbollslag som vunnit ligan med ett tremannalag. Givetvis överdrivet, för Cattericks lag hade perfekt balans, men man behöver nog gå till moderna upplagor utanför England i stil med FC Barcelona för att finna en liknande spelidé. Ingen av mittfältarna var direkt stora, men rörliga och passningsskickliga. Motorer i ett lag i ständig rörelse. Dessutom spelade Catterick med två små yttrar. Snabba och tekniska i form av Alan Whittle, Jimmy Husband eller Johnny Morrissey (Morrissey var dock en riktig hårding och agerade ofta polis) och en center i Joe Royle som kunde falla tillbaka och inte vid varje enskilt tillfälle behövde agera target player på topp. När Alex Young spelade (lämnade 1968) var detta än tydligare. Det var ganska långt ifrån Sir Alf Ramseys mer hårdföra skola utan yttrar, visserligen oftast 4-3-3, men med uppgifter och spelartyper vi finner betydligt vanligare i de främsta klubbarna idag än då.
Catterick blev alltmer desillusionerad över var fotbollen var på väg. Mer cyniskt och hårt, såsom Leeds och även engelska landslaget. Han hade även svårt att besegra den italienska cattenaccion, även om han var extremt imponerad av deras disciplin så förstod han aldrig hur en riktig fotbollsspelare kan ägna en hel match åt att bara göra sin enkla uppgift, vilken byggde på att ta vara på motståndarens misstag.
Harry Cattericks Everton i slutet av 60-talet och början på 70-talet var precis det han alltid velat bygga och dessutom fanns hans fotbollsfabrik på plats. Mot tidens gång talades det om det fantastiskt spelande laget och de flesta var övertygade om att The Toffees skulle dominera 70-talet. Allt sammanfattat i ett brev från John Moores 1970:
Dear Mr Catterick,
May I offer you my sincere congratulations on winning the League Championship but, more particularly, on producing one of the finest teams that have ever graced the Everton colours.
I have watched Everton for nearly 50 years and I can´t remember any team which has played so attractively and creditably as our present one.
Let´s hope we will acquit ourselves well in Europe. I know if it depends on you we will be very successful.
Yours sincerely,
John Moores
Läs om Old School Football drömelva från Cattericks tid som manager.
Nu blev det inga större framgångar i Europa och Harry Cattericks hälsa försämrades. Tröttkörda spelare kom hem efter VM i Mexico 1970 och resultaten gick åt fel håll. Stor besvikelse var uttåget ur Europacupens kvartsfinal samt FA-cupens semifinal. Den senare mot Liverpool, vilket därefter ansetts som den enskilda match där herraväldet om Liverpool övergick till den röda sidan. Catterick började göra misstag, bland annat när han sålde den stora stjärnan Alan Ball – mot dennes vilja – till Arsenal. Ball hade börjat sprida oro i de egna leden och hade ett alldeles för stort ego och Catterick bedömde att engelsmannen passerat sin peak, men samtidigt splittrade han The Holy Trinity. Lagets motor.
Catterick drabbades av en hjärtattack och blev borta under en längre period och kom egentligen aldrig tillbaka. Man knuffade honom sidleds till en mer administrativ position, men han var inte önskvärd längre och nya krafter tog vid. Krafter som inte förstod sig på grundideologin i hans fotbollsfabrik eller sättet att spela fotboll. Everton gick mot ett mörkt 70-tal utan titlar. Något som tog ett decennium att bygga upp, raserades på bara ett par år.
Läs mer om Nostalgins apostlar:
Bill Shankly (Liverpool)
Stan Cullis (Wolves)
Joe Mercer (Manchester City)
Matt Busby (Manchester United)
Källor: Wikipedia, You Tube, Howard Kendall – Love Affairs & Marriage My Live in Football, Kendall, Howard (De Coubertain Books, 2013), Shanks – The Authorised Biography of Bill Shankly, Bowler Dave (Orion, 1996), Harry Catterick – The Untold Story of a Footbal Great, Sawyer, Rob (de Coubertain Books, 2014), Encyclopedia of British Football, Soar, Phil and Tyler, Martin (Willow Books, 1984), Colin Harveys Everton Secrets - 40 Years at Goodison from Catterick to Moyes, Keith, John (Sports Media, 2005).
