Hur gick det sen för Big Mal?
I Old School Footballs premiärpodd följer vi främst Joe Mercers karriär och maktkampen mellan honom och Malcolm "Big Mal" Allison, men hur gick det egentligen för Allison när han återvände till Manchester City 1979?
Maktkampen att ta över City vanns 1972, då han gick från assisterande (1965-72) till manager på hans gamle radarpartner Joe Mercers bekostnad. Ett jobb han fick lämna redan 1973. Gnistan var borta och allt gick fel. Resultaten följde med i den nedåtgående trenden och han fick fansen emot sig. Därefter följde Crystal Palace, Galatasaray och Plymouth Argyle, men så var han åter i City 1979. Det var också ordföranden Peter Swales som varit med och hjälpt Allison till managerposten som gav honom förtroende än en gång.
Det hade visserligen inte gått dåligt för Manchester City under Allisons frånvaro. En ligacuptitel (1976) och en ligacupfinal (1974) samt en andraplats i ligan (1976/77) var ingen katastrof, men i jämförelse med de resultat som uppnåtts under Mercer och Allison var det inte tillräckligt. Swales och company ville att City skulle ligga på den allra högsta nivån och man gav därmed Malcolm Allison en rejäl bunt med pengar. Allison köpte Michael Robinson för över 700 000 pund, vilket han följde upp med den då smått makalösa summan av 1 450 000 pund för Wolves mittfältare Steve Daley som var tänkt att vara kreatör och ledare. Trevor Francis spräckte tidigare samma år miljonvallen när han gick från Birmingham City till Nottingham Forest och Daley blev den näst dyraste spelaren någonsin, eftersom Wolves använde pengarna till att köpa Aston Villas forward Andy Gray för en marginellt större summa.
Dåliga resultat och usel personkemi
Men vad värre var, han gjorde sig av med två publikfavoriter i yttern Peter Barnes och anfallaren Gary Owen. I mars 1980 köpte Allison även anfallaren Kevin Reeves från Norwich för 1 000 000 pund. Det var spelare som anlände och försvann i parti och minut.
Och inte underlättades saken av den dåliga personkemin mellan Allison och Swales. Redan vid deras första möte hade Allison sin uppfattning klar:
”I looked at him, saw the comb-over, the England blazer and the suede shoes and thought this isn´t going to work.”
Peter Swales hade visserligen en mycket märklig överkamning, men han var även oerhört ambitiös och snart tog tålamodet slut. Swales visste att laget var under en uppbyggnadsprocess, men kravet var att inte befinna sig i botten på ligan. City var nästan där och trenden kändes inte bra. En förändring krävdes för att få upp gnistan. Malcolm Allison fick sparken. Istället anställdes Norwich Citys succémanager John Bond.
Samme John Bond som varit lite av en lärjunge till Malcolm Allison i West Hams på 50-talet. En problematisk relation skulle det visa sig, där Bond nog kände att han nu ville sätta fingret i det onda blödande såret på sin gamle lagkamrat, även om han inför spelarna kallade Allison för sin bästa vän. Men där fanns ett stort mått av revanschism eller mindervärdeskomplex. Bond erkände att Allison nog aldrig trodde han skulle lyckas som fotbollspelare i West Ham eller i fotbollen överhuvudtaget, vilket skavde rejält.
Malcolm Allison hade redan skrivit på för ännu en klubb han tränat tidigare – Crystal Palace – och som i en Hollywood-film så möttes de båda rätt omgående när Manchester City lottades mot Crystal Palace i FA-cupen.
Åter till maine Road
Big Mal springer ut mot Citys berömda Kippax Stand med slängkyssar till sin gamla publik. På väg tillbaka får han dock lyssna på taktfasta rop: ”Johnny Bond, Johnny Bond, Johnny Bond!” Big Mal behöver och vill verkligen ha segern. Kanske mer än något annat på mycket länge. John Bond sitter bredvid Peter Swales på läktaren. Inga mål i halvtid. I andra halvlek blir dock Crystal Palace överkörda och matchen slutar 4-0.
Allison sitter helt tyst med spelarna i omklädningsrummet. I City var det desto festligare, men John Bond började – som vanligt – med att ta upp vad som var dåligt och att de inte riktigt nådde den nivå han ville. Efter en stund av tystnad och utan att yppa ett ord kliver Allison ut ur Crystal Palace omklädningsrum och går in och gratulerar Bond som i Citys omklädningsrum är i full färd med att ge enskild feedback till sina spelare.
På presskonferensen håller John Bond låda och pratar om Allison som om han vore i något annat rum och hur det handlar om att kontrollera honom. Detta stora ego, vilket var ett rykte som delvis var välförtjänt, men också något som hämmade Big Mals karriär samtidigt som det gjorde honom till mer av en karaktär alla ville prata om, snarare än med.
Allison sitter dock bredvid – ja eller mellan Bond och Peter Swales – i vit kostym och blossar på en cigarr. Ler och skjuter in något skämt någon gång. Swales hävdar att Bond och Allison aldrig skulle kunna arbeta tillsammans. Jämförde dem med Abbot och Costello. En komikerduo på den tiden vars framträdanden gick ut på att de alltid var i luven på varandra.
John Bond skulle också ta City till en ny FA-cupfinal 1981, men att nå tillbaka till storhetstiden visade sig vara blott en dröm. För Malcolm Allison gick det sedan stadigt utför. Inga fler högprofileraden manager-jobb och den nästan mytiske figuren med en grandios självbild rörde sig allt längre ut i skuggorna. Korta uppdrag som sällan slutade lyckligt, med undantag för en visserligen kort fast framgångsrik säsong med Sporting Lissabon. Det sista uppdraget blev Bristol Rovers 1992-93. Big Mal dog 2010. Han blev 83 år.
Se gärna en fascinerande dokumentär om händelserna kring managerskiftet mellan Malcolm Allison och John Bond. Den gick på svensk tv i början av 80-talet.
Och så lite Abbott och Costello, så ni kan relatera till peter Swales liknelse.
