Lancaster Road och vägen till WBA:s makalösa säsong 1978/79
Lancaster Road, N4. I norra London i närheten av Finsbury Park. Skylten kändes lika anspråkslös som husen längs gatan. Jag siktade på nummer 73. En bit kvar att gå, men ändå så nära jag någonsin varit.
En snabb titt på klockan. Fortfarande gott om tid innan avspark mellan Arsenal och Napoli i Europa League. Långsamt gick jag gatan ned. Försökte insupa allt. Bilar, träd, gatan, husen, de små trädgårdarna av varierande kvalité… och sedan omvandla det till 1968 när Laurie Cunninghams familj flyttade till 73 Lancaster Road.
Väl framme fann jag den blå skylten med texten:
English Heritage, Laurie Cunningham, 1956-1989, England International Footballer, lived here.
Jag kunde inte låta bli att fundera över hur många som stannat till och blängt på huset genom årens lopp. För min del skulle det inte bli så mycket mer, då jag inte såg vitsen med att ringa på. Vad skulle jag säga? Men bilderna kom till mig, de som jag läst och som genom åren förädlats till rörliga fantasisekvenser i mitt inre som nu skulle anpassas till verklighetens plats.
Unge Laurie som spelade retur mot muren framför huset, i väntan på att bli upphämtad av Steve Cottingham som ledde Highgate North Hill, där Cunningham var lagets obestridlige stjärna redan vid 12 års ålder. De packade in sig i Cottinghams folkvagnsbuss, där det alltid fanns ett par extra skor, då Laurie ofta glömde att ta med sig sina egna. Ordning och reda, fokus och målmedvetenhet, passion för fotbollen som spel… Ja, det var egenskaper Laurie Cunningham saknade. Tveksamt om han ens gillade fotboll. Eller fel uttryckt, han älskade nog fotboll, även om dans och diverse klädstilar med tiden blev tunga konkurrenter om hans intresse. Det var själva fotbollsvärlden han nog aldrig gillade.
Några snabba foton och en stilla undran över den vildvuxna trädgården framför huset och frånvaron av växter, lampor eller vad som helst som kunde ge en känsla av ombonat, eller att någon bodde där över huvudtaget, förutom de något pliktskyldigt upphängda gardinerna.
Jag hade nått mitt mål. Jag hade stått utanför hemmet hos en av de största fotbollsbegåvningar England någonsin skådat. Laurie Cunningham flöt fram på plan. Med en lätthet som förvandlade fotboll från att handla om något svårt där man kämpade till sig rätten att vara bland de bästa, till att se ut som det naturligaste och enklaste i världen. Bollen som en förlängd del av kroppen.
Men vägen till storhet blev inte lätt och slutet sorgligt. Talang räckte inte långt för en ung mörkhyad spelare på den tiden. Cunningham lyckades inte ta sig igenom Arsenals lärlingssystem, men tack vare en oerhört engagerad tränare i Leyton Orient fick karriären fart, vilket bland annat ledde till att han blev den förste svarta spelaren att dra på sig en engelsk landslagströja när han debuterade för U21-landslaget i april 1978. Och allt kulminerade i en magisk säsong i West Bromwich Albion.
Ett lagbygge som stack ut rejält från den tidens syn på fotboll i England. Ett lirande lag, ett lag som bokstavligen bröstades fram av managern Ron Atkinsons nästan överjordiska självförtroende och ett lag som med hela tre svarta spelare i startelvan som gick en kamp mot den tidens fördomar, då man fick utstå idag helt otänkbara hån, före, på väg till, under och efter match från motspelare och fans.
Vägen in till Old School-temat West Bromwich Albion säsongen 1978/79 beslutades nog på Lancaster Road. Vi har i och för sig täckt det förr, men aldrig så fokuserat som detta unika lagbygge förtjänar. Ett lagbygge som dessutom fortfarande klingar högt hos - i princip - alla som har något litet minne av Tipsextra. Inte minst tack vare matchen Manchester United - West Bromwich Albion den 30 december 1978, även känd som den bästa Tipsextra-matchen genom tiderna.
Denna vecka lever Old School Football West Bromwich Albion 1978/79. I smått som stort, såsom känslan slog mig där på Lancaster Road i norra London.
