Cirkeln är sluten
Nytt år, nya löften, nya förhoppningar, men samma gamla problem.
Nyårsdagen, och halva landet vaknar med en svår baksmälla och börjar redan ångra alla nyårslöftena om att börja träna och sluta röka som yttrades av bara farten ett halvt dygn tidigare. Nyårsdagen innebär även traditionsenligt ligaspel i England och möjlighet att få en första glimt av vad som komma skall under det nya året.
Jag kan inte påstå att U2:s svulstiga dinosaurierock tillhör favoriterna, men så här års är det en gammal textrad som brukar göra sig påmind: "nothing changes on New Year’s Day". Det var så jag inledde "nyårskrönikan" för ett år sedan och det är så jag inleder den här krönikan. För visst kan man förlåtas för att efter matchen mot Newcastle fråga sig om något har hänt sedan 2002, eller sedan 1998 för den delen. Inte enbart av den anledningen scrollade jag mig igenom nyhetsarkivet för att se vad jag skrev för ganska precis ett år sedan, och efter att ha gjort det fick jag kolla en extra gång om det verkligen var 2003 och inte 2002 som hade bläddrats fram den 1 januari i år.
Innan jag kör igång med att citera mig själv (vilket inte är en obscen metafor) på allvar börjar jag med att plocka ett stycke ur min införartikel till matchen borta mot Basel:
"Under de senaste matcherna har vi besegrat Tottenham och West Ham, men det har inte varit insatser som fått en att korka upp champagnen, och förlorat mot Valencia och Middlesbrough. Det jag befarar är att ett uttåg ur Champions League kan sätta sig i huvudet till matchen mot ett Sunderland på uppgång och sedan bortamatchen mot ett svårspelat Fulham. December inleds med mötet med Manchester United och en negativ trend här kan leda till samma poängtorka som den förra säsongen under jul och nyår."
Ibland är det inte kul att ha rätt...
Nytt år, samma problem
Från förra årets Halvtid och Grått nytt år! plockar jag följande:
"Jag skrev tidigare att när Liverpool har tvingats att lyfta upp spelet och pressa, så har det låst sig eller sett väldigt tillkrånglat ut. Samtidigt har laget varit starkt på att spela på en ledning. Statistiken backar också upp detta."
"Ett annat tecken är väl att Liverpool har tappat poäng i hälften av hemmamatcherna."
Liverpool har för dem av er som glömt just spelat 1-1 hemma mot Bolton och är långt ifrån ur svackan. Det är också efter den matchen som Phil Thompson yttrar de berömda orden: "vi hade för stort bollinnehav".
"Det var helt enkelt ett uselt framträdande utan inspiration. Sista halvtimmen av första halvlek måste ha varit Liverpools sämsta den här säsongen, med risk för att ha slitit ut den frasen."
(byt ut "sista halvtimmen" mot "första halvtimmen" och du har Newcastlematchen från i onsdags)
"Som jag ser det är det största problemet att Liverpool inte har ett offensivt grundspel att plocka fram naturligt. Det ställer till problem när laget behöver pressa framåt och då blir det lätt tillkrånglat och tafatt. Det gör också att laget inte kan utnyttja ett stort bollinnehav på ett konstruktivt sätt. Ofta tvingas våra forwards att vända ner och hjälpa mittfältet, så när bollarna väl levereras in i straffområdet är det ingen Liverpoolspelare där."
"Defensivt har det, Hamann eller ingen Hamann, inte heller sett lika stabilt ut som det brukade. Liverpool har tillåtit motståndare att pressa laget alldeles för djupt vilket resulterat i flertalet hörnor och frisparkar och att laget har släppt till en del mål i "andravågen". Framför allt har Liverpool lämnat över kommandot alldeles för lätt. Ge dem ett finger och de tar hela armen."
Nej, det är ingen efterkonstruktion och nu kanske ni förstår varför jag lika gärna kan plocka samma stycken från ett år tillbaka som att skriva dem igen. Och jag skulle ljuga om jag sa att det inte är oroande.
Gick det för snabbt? Kom succén för Gérard Houlliers nybygge lite för tidigt? Skyndades processen på i förtid för att kunna överträffa cuptrippeln med följd att man glömde att bygga klart grunden? Houllier har varit noga med att välja spelare som ger allt för Liverpool, men glömde han att se till att de ger allt för varandra? Frågorna är många, tyvärr sitter jag inte inne med svaren.
Vänta med domen för nyförvärven
Alla supportrar har naturligtvis rätt till en åsikt, och det är ganska naturligt att dessa luftas extra livligt i en tung period som denna. Men att sparka managern har sällan visat sig hjälpa, ett nytt spelsystem bör enligt mig inte ske på grund av en "kris" utan för att man har fel spelare för det nuvarande spelsystemet, och har vi verkligen rätt försvarare för en trebackslinje? Jag menar Sami Hyypiä, Stephane Henchoz och Jamie Carragher är väl inte dem man förknippar med snabba sidledsförflyttningar direkt? Att sälja en tredjedel av truppen (eller alla utom Michael Owen och Steven Gerrard om vissa får sin vilja igenom) känns även det aningen desperat.
Jag är av åsikten att vi har ett lag (eller en trupp om man så vill) som är tillräckligt bra för att vinna Premier League, däremot saknar vi ett spel för att åstadkomma det samma. Med det sagt påstår jag inte att vi har en fulländad spelartrupp. Stannar Markus Babbels rehabiliteringsprocess upp behöver vi en ny högerback, och en yttermittfältare i utbyte mot Patrik Berger och Bernard Diomède hade jag inte demonstrerat emot, även om jag hellre hade sett Berger tillbaka i gammal god form. Men, min åsikt är bara en av miljoner supportrars tankar och det är uppenbart att någonting måste göras.
Det finns vissa spelare i truppen som uppenbarligen kan, och bör, ifrågasättas, men jag skulle vilja vänta med att bedöma till exempel Bruno Cheyrou och El-Hadji Diouf tills Liverpool spelar bra, eller åtminstone okej, igen. När hela laget underpresterar förväntar åtminstone inte jag mig att det är nyförvärven som skall glänsa. Houllier har varit mycket försiktig med att slussa tillbaka skadade spelare tidigare, så inkluderandet av Cheyrou borta mot Arsenal måste ses som ett paniktilltag. Att fransmannen har visat långt ifrån toppform på Highbury och St. James’ Park var således inte heller fullständigt överraskande. I sammanhanget kan man ju nämna att samtliga våra tre vänsterfotade mittfältare – Bruno Cheyrou, Patrik Berger och Bernard Diomède – av olika anledningar i stort sett inte har spelat den här säsongen. Diomède ja, Houllier sa från sjuksängen att han minsann hade givit honom chansen under svackan den förra säsongen. När vi nu drabbas av en än svårare svacka, vad hände med de "löftena"?
Är du inte med, så är du emot
Jag är också förbannad över att vi har spelat borta oss själva (jag anser att vi har förlorat det snarare än att någon annan har vunnit det) från ligaguldet redan vid nyår och jag var inte trevlig att tas med efter 3-3 borta mot FC Basel, men en del "supportrar" verkar nu i stil med ge upp och invänta nästa säsong då vi förhoppningsvis har köpt så och så många nya spelare. Om det är någon som verkligen tror att det bara är att "spela av" den här säsongen så fort som möjligt och ta en Champions Leagueplats kan jag ju påpeka att medan vi visserligen har fem poäng upp till tredjeplatsen har vi ett koppel av sju lag bakom oss inom sex poäng. Dessutom har vi kvar bortamatcher mot Everton, Manchester United, Chelsea, Tottenham, West Ham och Southampton. Åtminstone tre av dessa lag är direkta konkurrenter om topplaceringar och behöver jag påminna om vårt facit i London på senare år?
Man får inte framgång, man förtjänar den, men hos vissa verkar det fortfarande finnas en föreställning om att Liverpool har en självskriven rätt att vinna. Om du lämnar text-tv-bevakningen och slår dig i slang med en supporter till säg Aston Villa, Tottenham eller Fulham och börjar prata om "alltså i år slåss vi i första hand om en Champions Leagueplats, vi är två matcher mot ett division 1-lag från en final i Cardiff, det är visst match borta mot Manchester City i en turnering som har tappat sitt värde och så ställs vi mot ett nonsenslag från Frankrike i Mickey Mouseturneringen", så kommer du att ses som en rikemansson som inte fick den senaste Jaguarmodellen för att du inte skötte dina studier.
Sett till de summor som Liverpool har lagt ut på spelarköp och de ambitioner som finns inom klubben är spel i Champions League ett måste liksom att inte tappa chansen till ligaguld medan snön fortfarande täcker England. Men, och det är ett stort men, hur skall vi kunna begära av spelarna att de ger allt och inte ger upp trots att ingenting verkar fungera om vi själva redan har givit upp och tappat intresset?
Ge allt eller stanna i omklädningsrummet
Tro inte annat än att jag kommer att fortsätta slita mitt hår och kväva en svordom när Jamie Carragher stannar vid mittlinjen, Igor Biscan tappar ut bollen över sidlinjen, Steven Gerrard slår en 40-meterspassning i djupled ungefär lika långt framför Michael Owen, eller Gérard Houllier gör ett helt oförklarligt byte. Men det är inget mot vad jag känner när jag ser spelare som inte kämpar, inte springer och inte ger allt. Vi må ha brist på självförtroende och spelidé, men under svåra förhållanden förväntar jag mig åtminstone lite jävlar anamma och krigarinstinkt från spelarna. Houllier borde säga till laget före avspark att om ni kommer in i halvtid och inte vunnit flest andrabollar och sprungit längst, så kommer jag slumpmässigt att byta ut två av er. För hur kan vi förlora den fysiska mittfältsduellen mot ett decimerat Newcastle? Det svider nästan mer än att vi förlorade på en frispark som ändrade riktning.
Jag vill ha spelare som kämpar tills de hostar blod. Jag vill ha spelare som springer tills de ligger raklånga inseendes att det är för att benen inte orkade mer. Jag vill ha spelare med ett Liverpoolhjärta så stort att du kan lägga det i Merseyfloden och gå torrskodd över. På söndag är det cupmatch borta mot Manchester City och om en enda spelare (förhoppningsvis med undantag av Chris Kirkland) kommer in i halvtid och inte är svettig, skall jag boka en sista-minuten-flight till Manchester och personligen jaga vederbörande längs M62:an hem till Liverpool efter matchen. Jag skulle förmodligen stupa redan innan vi hade passerat Old Trafford, hostandes blod och liggandes raklång för att mina ben inte längre bär mig. Men jag tjänar å andra sidan inte 40 000 pund i veckan.
