EN RÖD REVOLUTION – DEL I

Historien om mannen som förvandlade Liverpool FC från ett medelmåttigt lag i andradivisionen till en av Europas absolut främsta klubbar fortsätter.

För att inse vidden av de kommande årens förändringar, måste man förstå exakt vilket nedgånget skick Liverpool befann sig i när Bill Shankly tog över. Vid den här tiden stod laget och stampade, och klubben gjorde sin femte raka säsong i division 2. Träningsanläggningen var nedgången och bristfällig, spelartruppen stor och ohanterlig, och laget hade en sliten hemmaarena som trots entusiastiska supportrar endast var halvfull under matcherna. Men Bill Shankly kände samhörighet med fansen och hade förtroende för tränarstaben bestående av Bob Paisley, Joe Fagan och Reuben Bennett, vilka han beslöt att behålla – ett mycket klokt val skulle det visa sig. Tillsammans bildade de de legendariska "Boot-Room Boys".

Just Melwoods enormt dåliga skick blev en chock för Shankly. Som första åtgärd samlade han Paisley, Bennett, Fagan samt planskötaren Eli Wass, och tillsammans gick det fram och tillbaka över planen tolv gånger och plockade upp stenar, glasbitar och annat skräp. Shankly ansåg att det fick räcka så länge, men återvände gång på gång tills planen i stort sett gick att likna vid en green. Hur skulle ett lag förväntas kunna förbättra sig om det fick träna på en plan som var sämre än den lagen i "söndagsligan" spelade på, resonerade Shankly.

Ett nytt lag tar form

Shanklys allra första spelarköp gjordes den 25 februari 1960, då den skotske yttermittfältaren Sammy Reid köptes från Motherwell. Den kortvuxne Reid var tänk som en ersättare för Billy Liddell, men efter endast sex reservlagsmatcher lämnade Reid Anfield och skrev på för skotska Falkirk. Reid har senare avslöjat i intervjuer att orsaken till hans korta karriär var att han "övertränades".

När Reid anlände till Liverpool hade han varken spelat eller tränat på ett par veckor, men skickades av Bill Shankly ändå in i hårdare träning än den spelarna som var med i a-laget fick. Resultatet blev att Reid efter tio dagar på Merseyside för första och enda gången i sin trettonåriga fotbollskarriär sträckte en muskel. Sträckningen höll honom borta tillräckligt länge för att en ersättare skulle köpas in, vilken dessutom gjorde bra ifrån sig. När Reid kom tillbaka efter skadan ställdes han inför valet att fortsätta att spela i reservlaget och kämpa om en plats i a-laget eller att återvända till sitt hemland. Valet blev det senare och Reid är idag mest ihågkommen för att 1967 ha gjort det avgörande målet när Berwick Rangers slog ut Glasgow Rangers ur den skotska cupen i den kanske största skrällen i skotsk fotboll någonsin.

Med Shankly nu vid rodret hade Liverpool större framgång under den andra halvan av säsongen 1959/60 och laget klättrade uppåt i tabellen. Shankly guidade Liverpool till en tredjeplats i ligan, åtta poäng bakom Cardiff. Med en målskillnad på 90-66 efter 42 matcher, varav 21 mål av en yngling vid namn Roger Hunt, var det uppenbart att problemen låg i försvaret. 1960 inledde Shankly sin första riktiga säsong som Liverpooltränare och förändringarna i laget var redan i full gång. Den blott 17-årige Ian Callaghan hade kallats upp från ungdomslaget och givits ett par framträdanden den föregående säsongen. Callaghan kom att bli en viktig kugge i Liverpool under de kommande arton åren.

I augusti 1960 skrev Gordon Milne på för Liverpool i en affär som inte gjorde mycket väsen av sig. Shankly hade bott granne med familjen Milne och dessutom spelat tillsammans med Gordons pappa Jimmy i Preston. Shankly hade intresserat följt Gordons fotbollskarriär och ansåg att denne nu hade utvecklats till en fullfjädrad fotbollsspelare. Han tvekade inte att betala Preston £12 000 för Milne, som kom att bli en av de främsta högerhalvorna Anfieldpubliken hade sett på många år.

Ronnie Moran var given som förstaval på vänsterbacksplatsen, något som ledde till att Gerry Byrne som stod näst på turordningen endast fick chansen när Moran var skadad. 22-årige Byrne hade tröttnat på reservlagsfotboll och ansökte om transfer. Shankly hade dock inga planer på att göra sig av med den unge försvararen och gjorde i stället ett smart drag. Han flyttade den mer mångsidige Moran till högerbacksplatsen och lät Byrne ta över Morans gamla plats till vänster i försvaret. Andra spelare som anslöt till klubben under samma tid var Kevin Lewis och Tommy Leishman. Det var Lewis som så småningom skulle säkra uppflyttning till division 1 med ett av sina 39 mål för klubben.

Säsongen 1960/61 hade slutat i frustration med ännu en tredjeplats, den här gången sju poäng bakom Ipswich. Under sina sju säsonger i division 2 hade Liverpool slutat trea vid fyra tillfällen och fyra vid två tillfällen. "Nära" hade blivit ett ord som förknippades med Liverpool och många menade att den kommande säsongen skulle bli avgörande för Shanklys framtid i klubben. Utan framgång var det annars stor risk att han skulle få gå samma väg som sin företrädare Phil Taylor, som inte hade lyckats föra upp Liverpool från division 2 under sina knappt fyra säsonger i klubben.

Shankly värvar på hemmaplan

Vändningen kom en söndagsmorgon när Bill Shankly slog upp tidningen och kunde läsa att Motherwellforwarden Ian St. John letade efter en ny klubb. I Liverpools anfall var förstavalen Roger Hunt och Dave Hickson. Den senare hade gjort en mycket kontroversiell övergång och lämnat Everton för Liverpool innan Shankly tog över klubben. Trots 26 mål på 60 matcher i den röda tröjan var dock Hickson aldrig en favorit hos Shankly. Dels önskade Liverpooltränaren en yngre spelare än den nu 32-årige Hickson, dels sökte han en spelare som inte bara gjorde målen, utan även skapade dem för sina medspelare. Det var här Ian St. John kom in i bilden.

Shankly hade under flera år hållit noggrann koll på två unga skottar, nämnde Ian St. John samt Dundeespelaren Ron Yeats. Redan under sin tid i Huddersfield och under sin första tid i Liverpool hade Shankly gjort förfrågningar till de skotska klubbarna, men i det senare fallet var Liverpools styrelse inte villig att ge honom de summor som krävdes. Hans försök att köpa en ung Jackie Charlton och mittfältsmotorn David MacKay hade även de mötts av ett blankt nej. När nu St. John sökte en ny klubb var det dock dags att agera och mycket tack vare Eric Sawyer, en framsynt ny styrelsemedlem, fick Shankly de £37 500 som krävdes för att köpa loss den skotske forwarden. Affären var slutförd inom tjugofyra timmar efter att Shankly hade läst tidningsrubriken.

Shankly hade gjort klart när han anlände till Liverpool att det var han, och endast han, som skulle välja och sätta samman laget. På den tiden var managern annars tvungen att få laguppställningen godkänd av styrelsen, men innan Shankly skrev på förvissade han sig om att det systemet skulle avskaffas. Styrelsen förstod nu också att om Liverpool någonsin skulle bli en storklubb igen var man tvungen att tänka stort.

Nästa stopp var Dundee United, men Shankly fick vänligt reda på att Ron Yeats inte var till salu. En av direktörerna i klubben "viskade" dock att de förmodligen skulle låta honom gå för £30 000. Några dagar senare hade Liverpool vaskat fram pengarna och Shankly hade fått sin skotska "dubbel". St. John och Yeats betydelse för Liverpool kan inte nog framhävas och de kom att bilda stommen i den centrallinje som grundlade lagets framgångar de kommande åren. St. Johns debut för Liverpool kom i en cupmatch mot Everton, som laget förlorade med 3-4 trots ett hattrick av skotten. Ron Yeats beskrevs av Shankly som den "röde kolossen" och tre månader efter att ha skrivit på för klubben hade Yeats utsetts till lagkapten för Liverpool.

Stöd av fansen, men aktieägarna ger skarp kritik

Men innan det var dags att sparka igång den nya säsongen var Shankly tvungen att möta klubbens aktieägare, något som han verkligen inte såg fram emot. Trots att han endast hade varit i Liverpool under 18 månader fanns det redan de som var ute efter hans huvud och mötet började på sämsta tänkbara sätt. Ledaren för aktieägarna anklagade Shankly för att säga till sina spelare att ta foten av gaspedalen när laget ledde med ett par mål, och spelarna beskylldes för att inte ge sitt bästa. Shankly var inte en man som satt tyst och tog emot falsk kritik, utan gick till stenhårt motangrepp. "Det är skitsnack, jag har aldrig hört något så löjeväckande i hela mitt liv", skrek han. "Spänningen i laget kommer inte från de senaste 18 månaderna, den kommer från de senaste sju åren."

En annan närvarande tog till orda: "Jag anklagar dig för att inte köpa in de spelare som klubben behöver." Innan Shankly hann gå till en ny attack ryckte dock T.V. Williams in och försvarade Liverpoolmanagern. Ordföranden förklarade att flera spelare hade valt att gå till Londonlagen på grund av mer gynnsamma levnadsförhållanden, och hur kunde aktieägarna veta huruvida Shankly sa till sina spelare att "lägga av efter halva matchen". Williams och Shankly var en hårsmån från att missförtroendeförklaras där och då.

Shankly hade fullt stöd av styrelsen och fansen, men aktieägarna började alltså bli otåliga och om inte de senaste nyförvärven presterade kunde han börja se sig om efter ett nytt jobb.

Tillbaka i division 1

Med nyförvärven började Shanklys lag dock ta form och säsongen 1961/62 vann Liverpool division 2 åtta poäng före Leyton Orient, och kunde äntligen ta steget upp till den engelska högstaligan. Roger Hunt satte ett nytt klubbrekord med 41 mål, medan St. John under sin första säsong kunde stoltsera med 18 fullträffar. En plats i division 1 säkrades på Anfield mot Southampton den 21 april 1962 medan regnet öste ner. Liverpoolspelarna försvann snabbt ner i spelartunneln efter matchen, men publiken fortsatte att ropa Liv-er-pool, vilket hade blivit ett stående inslag under samtliga hemmamatcher den säsongen, och gav sig inte förrän spelarna återvände halvt avklädda från omklädningsrummet för att ta emot publikens jubel. Bill Shankly hade släppt lös ett nytt fenomen av publikfanatism och passion som snart skulle bli legendariskt.

Åtta år i division 2 hade satt sina spår och Liverpool inledde säsongen 1962/63 knackigt. Efter hand som laget anammade taktiken och styrkorna som krävdes för att lyckas i högstadivisionen förbättrades dock resultaten. Träningarna förfinades med en tyngdpunkt på uthållighet, medan tekniken utvecklades på klubbens restaurerade träningsanläggning Melwood. Mellan november och april förlorade Liverpool endast en av arton ligamatcher och avancerade till en fjärdeplats. Efter en 2-7-förlust på White Heart Line – Liverpool hade tre dagar tidigare besegrat Tottenham med 5-2 hemma – repade sig laget dock aldrig och en ynka vinst på de avslutande nio matcherna placerade dem till slut på en åttondeplats, sjutton poäng efter mästarna Everton.

Liverpool hade inte mött sina lokalkonkurrenter sedan januari 1951 och säsongens höjdpunkter blev Merseysidederbyna, vilka lockade 73 000 besökare på Goodison Park och 56 000 på Anfield. Leicester var enligt Shankly det enda lag som Liverpool hade lärt sig något av under sin första säsong i division 1. Att han tyckte det var kanske inte så konstigt, med tanke på att Liverpool förlorade båda mötena med Leicester i ligan samt blev utslaget av dem i FA-cupens semifinal. Den inte helt okände Gordon Banks räddade där Leicester under den andra halvleken när Liverpool bombarderade motståndarmålet.