Tillbaka på ruta ett
Vi står kvar på samma fläck som vi stått sedan november och man undrar varför vi inte tog chansen när vi hade den?
Att undvika upprepningar är sannerligen inte lätt i det här läget. Vi står fortfarande kvar på samma fläck som vi gjort sedan november och vill man hitta anledningar att bli optimistisk får man ta med sig mikroskopet.
Efter segern mot Man City hoppades man ju innerligt att vändpunkten var nådd, men faktum är att vi efter förlusten i veckan och gårdagens oavgjorda match inte utvecklat oss ett dugg.
Vi hade efter segern ett gyllene tillfälle att vända trenden och ta vårt spel till nästa nivå, men vi misslyckades och fortfarande klarar vi inte av att prestera i nittio minuter. Det är fullständigt bedrövligt och nu är vi återigen i behov av en ”skitseger”.
Tillbaka på ruta ett alltså.
Visserligen hade vi kommandot under stora delar av matchen på Anfield igår, men det är egentligen omöjligt att ha något annat när motståndarlaget backar hem på det sätt som Villa gör. Så fort som Birminghamlaget behagade att ta bollen ifrån oss och starta ett eget anfall så var det fritt fram.
Varför tar vi inte chansen
För att återknyta till segermatchen mot Man City i förra veckan så var ju det just en sådan ”skitseger” som vi törstade efter. Vi hade en strategi som byggde på att spela mycket snålt i försvaret, och vi lyckades fullfölja den under hela matchen. För en gångs skull.
Vi skapade inte många chanser, men som oftast dyker den upp om man bara har tålamodet. Den här gången dök den upp från 11 meter och det var tillräckligt.
När vi sedan några dagar efter skulle ta oss an Sheffield Utd i Ligacupen var detta ett gyllene tillfälle för oss att vända den negativa trend som vi befunnit oss i så länge.
Worthingtoncup är inte särskilt glammig och jag kan ärligt säga att den titeln bara är rolig på finaldagen och den kommande veckan. Men så är det och vill man ha nytta av den får man göra den nyttig. I det läget vi befann oss i kunde en sådan match vara guldvärd.
Steven Gerrard kunde ha tagit det sista steget mot formtoppen. Vladimir Smicer kunde ha fått mycket boll och bättrat på sitt självförtroende.
El Hadji Diouf kunde ha getts fler än en chans på en match att göra mål på.
Med rätt inställning hade vi kunnat få igång vårt offensiva spel och få många spelare att känna vinden i ryggen igen.
Men vad gör vi?? Vi backar hem och tar så få risker som är absolut möjligt. Jag kan acceptera att vi väljer den strategin mot Arsenal på Highbury, men nu spelar vi på resultatet i Ligacupen mot division ett-motstånd.
Det är så långt under vår värdighet att man inte kan bli annat än förbannad.
Att vi sedan förlorar är jag inte särskilt irriterad över, kanske var det en fin signal till ledningen att detta inte är hållbart, men sättet vi uppträder på måste ifrågasättas.
Neil Mellor var den enda som tog sin chans, men han sa ju samtidigt efter matchen att han hade svårt att känna någon riktigt glädje över sitt första mål i Liverpools a-lag.
Och det mina damer och herrar, det är själva definitionen av slöseri. Att lägga £5.5M på Igor Biscan kan i efterhand tyckas ha varit onödigt, men detta var slöseri.
Vår egna produkt, 20-åriga Neil Mellor, kände ingen glädje när han efter matchen tänkte tillbaka på sitt första mål för Liverpool FC. Och matchen hade varit en ligacupmatch mot Sheffield Utd.
Kunde vi inte ha unnat honom ens det.
Hade det stått ”Mellor” på rubrikerna dagen efter, istället för ”skrällseger” så hade hans självförtroende fått en kraftig spark i rätt riktning. Mångdubbelt starkt den lilla knuff som det nu fick.
När Liverpool om 10 dagar möter Sheffield Utd i returen kan chansen ha gått förlorad. Men om jag inte får se en rejäl offensiv satsning där vi skapar 20 klara målchanser så kommer jag att vara ordentligt besviken på hela laget. För kanske är det inte så konstigt att våran formsvacka slår historiska rekord och aldrig verkar nå sitt slut när vi inte vågar ta chanserna när de dyker upp framför näsan…
