Inför: Liverpool - Sheffield United

Precis som för två år sedan skall Liverpool försöka ta sig till final i Worthington Cup genom att på hemmaplan vända ett 1-2-underläge från det första semifinalmötet.

Det finns som bekant många sätt att se på saker och ting. Ur en synvinkel gör vi en mycket bra match i ett pressat läge och lyckas med något som inte ens Josef gjorde (erövrade St Mary, blink, blink). Vi möter ett lag i kanonform, som dessutom är obesegrade på hemmaplan, och pressar tillbaka dem redan från början. Jag tror att Southampton föll i fällan att koncentrera sig lite för mycket på att vi inte hade vunnit på två och en halv månad och ungefär tänkte: "okej, nu kommer de att köra full fart från början, så fall tillbaka lite och red ut den inledande stormen". Det gjorde att vi fick ännu mer utrymme, och för en gångs skull såg vi ut att spela som ett hemmalag (jo, jag räknar även in de senaste matcherna på Anfield). Jag kan även notera att jag kommenterade Michael Owens måltorka på 877 minuter och han svarar efter ytterligare 37, sedan tog jag upp Emile Heskeys katastrofala 1003-minutersfrånvaro från målprotokollet och han slog tillbaka inom en kvart. Vem skall jag välja nästa gång tro...

Men – och här kommer en annan vinkling, om det nu inte skulle vara uppenbart – den här matchen skilde sig egentligen inte märkbart från vad vi har fått uppleva de senaste månaderna. Vi bränner bara i första halvlek fyra, fem jättechanser, och än en gång frågar man sig om vi måste göra motståndarmålvakterna så bra. De chanser som skapas av våra motståndare är följden av "oforcerade tekniska fel" från vår sida. Jamie Carragher fumlar ut bollen över kortlinjen och bjuder på en hörna. Vi får inte undan bollen på ungefär 90 sekunder och om inte Heskey på något sätt lyckats komma i vägen för James Beatties skott hade skyttekungen kunnat få plita ner ett snyggt volleymål på sitt CV. Nästa stora möjlighet bjuder Danny Murphy på. Det är inte första gången han verkligen verkar tro att än är Platini, eller mer troligt Steven Gerrard, och som näst siste man på defensiv planhalv försöker dra en motståndare nästan stillastående. Chris Kirkland läste sådan tur var situationen bra, men var en hårsmån från att få se bollen segla över sitt huvud på väg ut. Samme man bjöd för övrigt vinjettmakarna på en minst sagt intressant variant för att inte röra bollen med händerna utanför straffområdet.

Vi sätter inte våra chanser, bjuder motståndarna på dito och börjar mer och mer backa hem och bevaka 1-0-ledningen – känns det igen? Jo, vi överlåter mer och mer av spelet till Southampton och jag kan väl inte ha varit den ende som satt med skyhög puls sista kvarten, när hemmalaget började skicka in bollar från kanterna och ta sig allt närmare Kirkland. I första hand försöker vi erövra bollen genom att stressa Southampton till misstag högt upp i planen (deras planhalva alltså), vilket lyckades väldigt bra den första halvtimmen, men det var frapperande hur dåligt det fungerade under den andra halvleken måste jag säga. John Arne Riise, Steven Gerrard och Danny Murphy sprang stundtals som tokiga, men när vi väl bröt en passning skedde det så okontrollerat att den nästan omedelbart hamnade hos en rödvittröjad spelare. Straffsituationen, modell: ganska given, kunde ha sorterats in under tveksamma domslut som blir mer märkbara när det går tungt. När vi ändå är där – hur kan Mr Bennett lägga till nästan två och en halv minut i första halvlek efter att fjärdedomaren signalerade en minut. Det var ju inget som helst spelavbrott under spelminut 46. Det var dock lika för båda lagen, så jag menade inte att det skulle gynna Southampton, men det är sådant som inte direkt ökar ens förtroende för the MIB:s.

Med det här vill jag säga att även om inledningen var riktigt bra var mycket av matchen samma beteende som gav oss tappade 1-0-ledningar mot Blackburn och Aston Villa. Men med det här vill jag även säga att vi lika gärna kunde ha vunnit minst hälften av de elva matcher som vi som bekant inte vann. Skillnaden mellan tre poäng och en poäng, eller ingen alls, är inte alltid så stor. Det gäller att komma ihåg det även när man vinner.

Ett av problemen när man hamnar i en sådan här mardrömsperiod är att man blir så rädd för att förlora att man glömmer att försöka vinna. Den slitna klyschan "en match i taget" kan faktiskt ha en negativ effekt, och i stället borde vi kanske efter förlusten mot Fulham eller Charlton ha tänkt: "sett över de kommande sex matcherna skall vi vinna (minst) tre och spelet skall efter den perioden vara där vi vill ha det". Stirrar man sig blind på en match kan man bli för fixerad vid hur just den går. Det är dessutom knappast en tillfällighet att vi gjorde en så bra match borta mot Manchester City (börja från början, inget att förlora etc) och sedan såg så tafatta och rädda ut hemma mot Aston Villa (tio raka utan seger, alla i tabelltoppen vinner, i dag måste det bli tre poäng, oj nu leder vi faktiskt matchen etc).

Så där ja, efter att ha tagit ner stämningen lite grann är det nu dags för lite positivare tongångar. Jag har nämligen inga som helst tvivel på att vi tar oss vidare till final i Worthington Cup utan större problem. När man möter ett lag från en lägre division i en cup finns det vissa saker man räknar med. En av dem är att samtliga elva spelare är taggade till hundra procent, går in stenhårt i varje närkamp och springer som om livet skulle hänga på det. "Ni skall inte tro att ni kan komma hit med era designkök, travhästar och italienska sportbilar och tro att ni är bättre än oss", ungefär. Av detta såg jag inte mycket från Sheffield Uniteds sida och för att kriga om en uppflyttningsplats till nästa säsongs Premier League var deras spel inte direkt imponerande. Jo, siffrorna 1-2 säger mig någonting, men som jag skrev ovanför så har vi de senaste två månaderna inte direkt alltid fått ut det av matcherna som vi "förtjänade". Därmed inte sagt att det var vår bästa insats på den här sidan millennieskiftet.

Eftersom likheterna med semifinalen säsongen 2000/01 är ganska slående kan jag ju passa på att friska upp ert minne. Liverpool reste då till Selhurst Park för det första semifinalmötet av två i Worthington Cup med division 1-laget Crystal Palace. Vi var det klart bättre laget och Michael Owen missade chans på chans, och som så ofta smäller det då åt det andra hållet i stället. Hemmalagets ledningsmål – och jämför med Sheffield Uniteds 1-0-mål – tillkommer efter att Stéphane Henchoz stiger fram från backlinjen och väljer att dämpa en höjdboll med knäet (mellan övre delen av skenbenet och marken för att förtydliga). Detta något underliga val får till följd att bollen går ut rätt till en motståndare som direkt spelar in bollen snett åt vänster till Rubins, som löper in på Henchoz plats och sätter 1-0 med en kanonträff. Crystal Palace gör dessutom 2-0 genom Clinton Morrison. Jari Litmanens (gjorde för övrigt debut som Liverpoolspelare i den här matchen) och Vladimir Smicers entré från avbytarbänken markerar en klar förbättring av Liverpools anfallsspel och just dessa två kombinerar för den viktiga reduceringen en minut efter hemmalagets 2-0-ledning.

Den gode Morrison gör sedan misstaget att gå ut i pressen och tala om hur han hade satt minst två av de chanser som Owen brände. Morrison fick ett varmt mottagande av Anfieldpubliken och vad gäller matchen var det envägstrafik. Liverpool vann med 5-0 (Igor Biscan gjorde bland annat sitt hittills enda mål för Liverpool) och fick Palacemålvakten frilägesutvisad. I tillägg missade Morrison öppet mål - ja, han träffade inte ens bollen – framför The Kop. Snacka om att få äta upp vad man sagt. Jag förväntar mig något liknande den här gången om inte Sheffield United lyckas lyfta sitt spel flera klasser från det första mötet.

Det här är den tolfte gången som Liverpool spelar en semifinal i Ligacupen (Milk Cup, Coca-Cola Cup, Worthington Cup etc) och vi har nått finalen vid åtta av dessa tillfällen. Det är dock bara vid ett tillfälle (se ovan) som vi har vänt ett underläge från den första semifinalen till avancemang. 1979/80 kom Nottingham Forest till Anfield med en 1-0-ledning och gästerna tog även ledningen i returmötet under den första halvleken. Ett stopptidsmål av David Fairclough var en klen tröst, men såg i alla fall till att Liverpools två år långa svit av matcher utan förlust på hemmaplan förblev intakt.

Säsongen 1985/86 ställdes vi mot QPR som hade 1-0 från den första matchen. Det såg klart överkomligt ut på förhand, men två självmål från Liverpool och en straffmiss av Jan Molby fixade 2-2 för bortalaget. Med tanke på att Oxford väntade i finalen hade Liverpool annars nästan garanterat tagit hem en inhemsk trippel det året.

Även om det inte har blivit vid så många tillfällen de senaste åren har Sheffield United gästat Anfield vid 58 tillfällen i ligasammanhang (se den förra införrapporten för cupstatistik). Av dessa har Liverpool vunnit 37, United nio och tolv matcher har slutat oavgjort. Efter andra världskriget lyder samma statistik 18 segrar för Liverpool, två oavgjorda och fyra vinster för Sheffieldlaget. Inräknat förrförra veckans cupförlust har Liverpool inte lyckats besegra Sheffield United på de fyra senaste mötena.

Sedan vi mötte dem senast har självförtroendet stärkts ytterligare efter en 2-1-seger borta mot tabellettan Portsmouth och en 3-1-seger i derbyt mot Sheffield Wednesday på Bramall Lane. United har på 14 bortamatcher i division 1 åtta segrar, två oavgjorda, fyra förluster och 24-16 i målskillnad. Laget har nu 15 raka tävlingsmatcher utan förlust och har endast släppt in sex mål på vägen.

Så fick då Chris Kirkland äntligen vinna en ligamatch med Liverpool, men det är lite så nu att man börjar undra hur Gérard Houllier tänker i målvaktsfrågan för resten av säsongen. Jag skall erkänna att Kirkland har stått mycket längre än vad jag hade kunnat gissa och att byta tillbaka när han nu väl har spelat in sig känns inte direkt optimalt. Kirkland har skött sig mycket bra, men det jag saknar är de där poängavgörande räddningarna. Inte: "han höll nere siffrorna till 0-1 eller 1-2". Satt och ögnade igenom lite höjdpunkter från matcher i höstas och i den senaste matchen vi vann före Southampton borta gör Dudek en smått osannolik räddning liggandes på mållinjen i inledningen av den andra halvleken när vi har 1-0 på West Ham. Vad en tidig kvittering direkt efter paus kan göra efter att ha dominerat en halvlek vet vi ju vid det här laget. I matchen mot West Bromwich, som många i efterhand säkert tänker tillbaka på som en väldigt stabil 2-0-seger, gör Dudek en otrolig tv-räddning vid ställningen 0-0 precis före bortalaget får målvakten utvisad. Kanske är det dock så att på grund av att hela laget har underpresterat, så har Kirklands räddningar (straffen mot Sunderland till exempel) inte blivit poängavgörande utan enbart hedersamma, då vi har haft så svårt att sätta chanserna framåt? Ovanstående är ingen kritik mot Kirkland utan snarare en påminnelse om Dudeks kvaliteter.

Nu tror jag ändå att Chris Kirkland står mot Sheffield United, men vad jag inte vill se är något alternerande mellan våra bästa målvakter lite hipp som happ under våren, så bara Houllier har bestämt sig.

När vi nu för första gången sedan... minns inte... spelade riktigt bra inledningsvis mot Southampton blev det ännu mer uppenbart hur våra ytterbackars icke-offensiv försvagar vårt anfallsspel. Både Djimi Traoré och Jamie Carragher kommer i luckan bakifrån ungefär en till två sekunder efter att de borde och deras första blick är över axeln och inte framåt. Men det där vet ni ju alla, så det tänker jag inte älta mer just nu. I den eviga vänsterbacksfrågan behöver ingen argumentera för att John Arne Riise var så bra från sin mittfältsposition senast, eftersom Traoré är avstängd den här matchen. Med Grégory Vignal utlånad vore det högst förvånande om inte Riise flyttas ner igen, sedan får man tycka vad man vill om det. Det närmast liggande alternativet vore förstås att skifta över Carragher från högerbacksplatsen och göra ett nytt försök med Markus Babbel.

På mittfältet är det nog fortfarande lite för tidigt för Dietmar Hamann medan Salif Diao troligen går in i laget igen efter att ha sonat sin avstängning. Detta får då till följd att Danny Murphy skiftar från en mer central position ut till högerkanten. Steven Gerrard fortsätter centralt medan Gérard Houllier kan tänkas vidhålla den formation som slog Southampton senast. Det innebär att varken Bruno Cheyrou, eller mer troligt Vladimir Smicer tar den fjärde mittfältsplatsen, utan att El-Hadji Diouf tar en av två ytterforwardspositioner

Tillsammans med Diouf bakom Michael Owen på topp bör då Emile Heskey få chansen igen och förhoppningsvis kan den senare fortsätta på den inslagna vägen från Southamptonmatchen. Tittar man tillbaka på matchen mot Newcastle, så är det Milan Baros val att flytta sig i muren som gör att Lauren Robert får igenom frisparken. I tillägg missar forwarden två riktigt bra lägen framför mål och frågan är om detta är anledningen till att den tjeckiske landslagsmannen har lyst med sin frånvaro sedan nyårsdagen.