Var är målen?
Kan man verkligen säga att Michael Owen är född till att göra mål när han missar så fruktansvärt mycket, och så tar vi en titt på siffror som mer än allt annat visar varför vi inte leder Premier League.
I höstas läste jag en intressant artikel som argumenterade för att Michael Owen inte är en målskytt i samma fåra som till exempel Ian Rush eller Robbie Fowler. Det här var inte den vanliga sälj-Owen-efter-att-han-missat-fem-frilägen-mot-Newcastle-dyngan, utan en lång och argumenterande text.
Många mål – många missar
Det går inte att blunda för att Owen har slagit i stort sett alla målrekord som finns i ungdomsåren och med lite skärpning bör bli elfte Liverpoolspelare genom tiderna att nå 100 ligamål innan den här säsongen är över. Men, för att återgå till artikelförfattarens argument så pekade han på hur oerhört svag Owen är från straffpunkten och de mängder av frilägen som han missar. Owen gör mål, men hans felprocent är totalt sett hög, även från de mest öppna av lägen, och med detta i åtanke kan han knappast kallas för en "natural goal scorer". För att ha något att jämföra med hade det behövts ett experiment där man gav, säg Marino Rahmberg, samma speltid, samma motstånd och exakt samma förutsättningar som Owen fått i Liverpool under hela sin karriär och så jämförde man hur många mål Rahmberg lyckades peta in.
Det stämmer att Owen även i sina bästa stunder missar en hel del och det hade onekligen varit intressant att se hans mål/målchansstatistik. Men i sammanhanget måste man framhålla Owens järnpsyke, då han till skillnad från vissa andra spelare, just kan gå igenom en måltorka av Gobiökenmått för att sedan snitta över ett mål per match under två månader.
Michael Owens främsta vapen är snabbhet och timing (hur skulle man annars förklara hans nickmål?), men artikelförfattaren argumenterade för att Owen nästan blivit sämre sett till rent kliniska avslut jämfört med när han först slog igenom. Han spel över hela planen har utan tvekan förbättrats, men skulle så ha skett på bekostnad av kylan framför mål.
Samtidigt kan man – hemska tanke! – fråga sig hur många mål Owen hade gjort per säsong om han spelat framför Arsenals eller Manchester Uniteds mittfält. Med tanke på Andy Cole i United (eller Fredrik Ljungberg i Arsenal) jämfört med i landslaget är svaret kanske ganska givet?
Jag tycker naturligtvis inte att Michael Owen skall säljas och med Emile Heskey i laget kan kritiken i artikeln te sig något missriktad, men faktum kvarstår att Owen inte kan behandlas som någon helig relik som inte får röras. Gérard Houllier måste dessutom lära sig att identifiera när Owen går igenom sina torrperioder och då bänka honom som vilken annan spelare som helst. Och då bänka honom och inte vila honom.
Vem kan avlasta Owen?
Ett av våra problem är att Gérard Houllier ännu inte har hittat Michael Owens anfallspartner, en spelare som kan stå för 15 mål i ligan per säsong. Jag menar, när hade vi senast ett anfallspar där båda gjorde mål regelbundet? Owen/Fowler? Fowler/Collymore? Fowler/Rush? Heskey och Owen har ju i alla fall ännu inte varit i form samtidigt… Efter säsongen 2000/01 var det nog många som trodde att Emile Heskey var den spelaren, men missen i onsdags efter att ha varit ren från eget straffområde var väl det sista beviset för att han aldrig kommer att bli det.
Jag har ju nyss kritiserat Owen en aning, men det beror på att vi är så beroende av att han gör mål. Som exempel har vi inte förlorat en ligamatch där Owen har gjort mål sedan februari 1999. Ta vidare den här säsongen. Den 2 november besegrade Liverpool West Ham hemma med 2-0 efter två mål av just Owen. Forwarden har spelat tolv ligamatcher sedan dess (alla utom en från start) och har endast gjort ett mål (hemma mot Aston Villa). Det är ingen tillfällighet att denna period sammanfaller med sekvensen av elva ligamatcher utan seger för Liverpool. Och det är inte förrän någon annan, i det här fallet Heskey, kliver fram som vi lyckas att komma igång igen.
Owen må ha slagit alla rekord för målskytte som finns, men de flesta Liverpoolsupportrar vet att han på "äldre da’r" alltmer har övergått till att varva måltorkor med regnperioder. Vikten av att någon kan avlasta Michael Owen under dessa frustrerande perioder när han gör allt utom mål syns tydligt om man tar en titt på trippelsäsongen. På de sju första ligamatcherna noteras Owen för sju fullträffar och lika många mål hann han med på de avslutande fyra matcherna i Premier League. Men däremellan står Owen för futtiga två mål på sexton ligamatcher. Det vill säga en måltorka liknande den han är mitt uppe i nu.
Det var tack vare att Emile Heskey dansade en vinter och att vi på den tiden hade ett mittfält som kunde göra mål som cupsuccén blev ett faktum. I nuläget känns det som att de spelare jag helst hade velat se få ett friläge i Liverpool är John Arne Riise och Milan Baros. Men Riises målskörd kommer vi endast få ut 50 % av så länge vi inte vaskar fram en vänsterback och kan skicka upp norrmannen en position i planen. Vad gäller Baros kommer han säkert att snitta 25-30 mål per säsong – för reserverna...
Är det missarna man minns?
Så kommer då de utlovade siffrorna som visar att även om vi inte direkt har spelat propagandafotboll, så har vi skapat flest avslut på mål av alla lag under svackan.
T o m den 2 nov (12 matcher):
1 Arsenal – 27 mål
2 Liverpool – 24 mål
3 Chelsea – 20 mål
4 Newcastle – 18 mål (11 matcher)
1 Arsenal – 158 avslut – 16,5 % (mål/avslut)
2 Liverpool – 147 avslut – 16,3 %
3 Chelsea – 126 avslut – 15,9 %
4 Newcastle – 127 avslut – 14,2 %
Fr o m den 9 nov (14 matcher):
1 Arsenal – 29 mål
2 Man Utd – 26 mål (13 matcher)
3 Man City – 26 mål
15 Liverpool – 13 mål
1 Man City – 148 avslut – 16,9 % (mål/avslut)
2 Man Utd – 155 avslut – 16,5 %
3 Arsenal – 169 avslut – 16,0 %
18 Liverpool – 178 avslut – 7,3 %
Vi noterar att trots alla målvaktstavlor, skadade Hamanns och VM-trötthet, så ligger vi fortfarande i toppen sett till antalet avslut på mål, men det är effektiviteten som har mer än halverats. Med samma effektivitet som under de inledande tolv matcherna (16,3 %) hade vi i stället för 13 mål gjort 29 mål på de följande 14 ligamatcherna. Jag kan garantera att vi i så fall hade innehavt serieledningen i skrivande stund.
Eftersom det är samma spelare och samma tränare som i höstas och effektiviteten i avgörande lägen sitter oerhört mycket i huvudet är jag nu ännu mer övertygad om att det här är en mental grej. Liverpools främsta styrka sitter i lagmoralen och arbetskapaciteten, när självförtroendet sjunker tappar hela laget fokus. För ärligt talat, hur många spelare i Liverpools trupp besitter en sådan ren teknisk kvalitet att den vida skiner igenom variationer i lagets form och personliga prestationer. Ni vet väl vad man säger: "form is temporary, class is permanent".
