Säsongskrönika - av Stefan Elofsson
Efter två framgångsrika säsonger med cuptriumfer och klassiska segrar blev säsongen -02/03 något helt annat för oss med Liverpoolhjärtan. Efter en lovande inledning då vi trots halvdant spel plockade seger efter seger följde en vinter och en vår där tålamod och nerver skulle prövas.
Att sluta som femma är egentligen en ganska så stark bedrift om man under säsongen genomlider en svit på elva (!!) raka matcher utan seger. Det är nästan en tredjedels säsong i Premier League.
”Jag anser att det inte var här idag på Stamford Bridge som vi missade chansen till Champions League” sa Houllier efter sista omgången och det går inte annat än att hålla med honom för det är ju så att om man tvingar sig själv att besegra Chelsea på Stamford för att nå Champions League, då har man satt sig själv rejält i knipa. Särskilt om man kommer från Liverpool och inte vunnit på ”the Bridge” sedan tiden då Carola ännu inte få sitt lusekoftadoftande efternamn.
Men hur kommer det sig då att Gerard Houllier plötsligt fick uppleva sin första riktiga motgång som Liverpooltränare? Vi hade ju i princip samma trupp som under fjolårssäsongen och efter att ha beskådat VM borta i Asien kunde man ju inte vara annat än spänd på vad El Hadji Diouf skulle kunna åstadkomma i den röda dressen.
Bara på den här sidan har det ju framförts ungefär lika många teorier som det funnits besökare och det finns inga självklara rätt och fel. Men fakta är ju att vi haft stora problem både offensivt och defensivt i år. När vi stött på starkt motstånd som pressat oss tillbaka har vi inte haft något effektivt att sätta emot och hemma på Anfield har det gått troll i vårat spel.
Matchen mot Chelsea var den sista chansen för oss att ”rädda” säsongen, men att det blev förlust var inte ett dugg ologiskt med tanke på att vi haft flera andra möjligheter till upprättelse, men misslyckats då också.
Ibland har det berott på ren och skär otur. Som när Andy Cole skjuter ett vådaskott på Anfield efter jul, eller när Jeff Winter ger bort en straff till Arsenal på Highbury i samma veva. Detta var tillfällen då trenden kunde ha vänt, men det grinade oss i ansiktet.
Det finns fler liknande exempel.
Att vi åker ur Champions League är ett. Vi har oss själva att skylla till viss del, förstås, men ingen kan säga att Basel gick vidare därför att de var ett bättre fotbollslag än oss.
Men man ska inte skylla på små marginaler. Det är ju som bekant bara förlorare som talar om dessa. Vinnarna utnyttjar dem istället. Och kanske förtjänar man inte som lag att vända trenden när man också slarvar bort så många chanser och tillfällen som vi gjorde den här gången.
Ta till exempel Dudeks tavla mot Man Utd. Eller matchen hemma på Anfield mot Arsenal, när vi plötsligt försöker oss på ett spel som vi inte alls behärskar.
Jag blir också irriterad när jag tänker på UEFA-cupens kvartsfinal då vi fick en gratischans att vinna tillbaka lite av våran heder. En ljummen turnering blev plötsligt glödhet när vi lottades mot Celtic och om mötet skrevs det spaltmeter i de engelska tidningarna.
Vi åkte till Celtic Park och spelade smart, efter en chockartad inledning, fick med oss 1-1, och behövde nu bara besegra de skotska mästarna på Anfield. Men på vår egen hemmaplan kröp vi tillbaka efter att ha missat några chanser i inledningen. Vi blev rädda för Celtic och lät dem ta över initiativet.
Visserligen kan jag erkänna att jag underskattat Larsson och co en aning, men jag kan inte tänka mig att vi hade den respekten för John Hartson när han spelade i West Ham.
Feghet och slarv. Det har varit en irriterande säsong.
Var fanns alla vinnare?
Nej, under den här säsongen ryggade vi plötsligt tillbaka när allt ställdes på sin spets. Det som vi älskat tidigare, att spela matcher med karaktären ”vinna eller försvinna” var inte längre vår specialitet.
(Undantaget är förstås Ligacupfinalen i Cardiff, men det kändes inte som någon tröst när Jesper Grönkjaer tofflade in 2-1.)
Varför blev det plötsligt så här då? Varför kunde vi inte längre vinna de viktiga och prestigefyllda matcherna?
10 poäng totalt mot Everton, Man Utd, Arsenal, Newcastle och Chelsea. Det duger inte.
Det är förstås enkelt att fastslå vårt beroende av våra nyckelspelare. Våra mittfältsmotorer, Steven Gerrard och Dietmar Hamann, har båda kämpat mot formsvackor och skadeproblem den här säsongen och det har varit ödesdigert för oss. Stephane Henchoz betydelse för försvaret har också blivit tydlig och det har också stått klart att vi för tillfället saknar en stark ersättare för honom. Även om Djimi Traore gått framåt ordentligt sedan förra säsongen.
Både Sami Hyypiä och Jerzy Dudek har vacklat vilket gjort att den gyllene triangeln stundtals blivit en frizon för motståndarlagets forwards att härja fritt i.
Men att nyckelspelare kan bli skadade eller tappa formen måste så klart ha funnits med i Houlliers beräkningar. Men fransmannen hade naturligtvis också räknat på att någon då skulle gå in och fylla dessa luckor på ett, om inte fullt så bra, så i alla fall fullt tillräckligt sätt. Men så har det inte blivit. När vinden blåst snålt på Anfield och spelet gått i baklås för länge sedan har det inte funnits någon beredd att ta första smällen. Vi blev extremt passiva i vårt agerande när formsvackan var som djupast. Det har funnits få spelare i truppen beredda att gå i bräschen för resten av laget.
Ta Danny Murphy som exempel. Han har gjort en mycket bra säsong med 7 mål i ligan som mittfältsspelare med många defensiva uppgifter. Men att ”säsongens bästa spelare” varit så osynlig i alla dessa nyckelmatcher som jag tidigare nämnt är ett rejält svaghetstecken. Lika bra som Murphy varit när vi haft medgång, lika uselt har han spelat när det varit som motigast. Finalmatchen mot Man Utd är undantaget återigen, men där kom vi i väg på rätt fot så att säga och slapp att jobba i motvind.
Men ta Chelseamatchen, som i många avseenden var signifikativ för hela säsongen, då vi efter deras kvittering får jobba i en rejäl uppförsbacke. När Steven Gerrard är nere i backlinjen och hämtar bollen är Danny Murphy allt som oftast långt från situationerna och inte sällan med ryggen mot bollen.
Jag avser inte att smutskasta Danny, för han är en av få som kan se tillbaka på en ganska så lyckad säsong och han är inte på något sett den enda eller värsta syndabocken, men det jag vill påvisa blir tydligare när man väger två så etablerade spelare mot varandra.
Vi har inte haft tillräckligt många riktigt dåliga förlorare i laget om du frågar mig. För det är så dom kallas när laget misslyckas, de riktiga vinnarna...
Steven Gerrards två varningar i slutet av matchen mot Chelsea var både onödiga och ointelligenta, men jag måste ändå hålla med Gerard Houllier när han efter matchen sa att ”jag skulle gärna vilja ha fler spelare som Steven.” I matchen mot Chelsea var ”Stevie G” för ensam. Och det har varit vårat problem i år. Steven har varit för ensam och för ojämn.
För även om Steven Gerrard haft en medioker säsong där han sällan eller aldrig kommit upp till sin toppnivå så ska man akta sig för att kritisera en av få spelare som i alla fall försöker. Steven vägrade in i det sista att acceptera det faktum att Chelsea tog Champions League-platsen istället för Liverpool och det ska han ha all heder utav.
Under hela den perioden när vi spelade som sämst och resultaten inte gick våran väg såg det ut på samma sätt.
En vinnare vill alltid ha bollen, vare sig laget leder med 1-0 eller ligger under med tre. Gerrard lyckades sällan med att skapa något trots alla försök, men han försökte i alla fall. Kritiken mot honom var ofta berättigad, en dålig passning är alltid en dålig passning, men man måste också tänka på att Steven åtminstone vågade misslyckas. Det fanns många i laget som inte gjorde det, men de kommer inte heller att lyckas på samma sätt när vinden vänder.
Kantspel och en regissör
Vad jag menar är alltså att det är en sak att hångla med bollen när man leder med 1-0 hemma på Anfield, en helt annan sak är det att våga göra samma sak när du ligger under på Stamford Bridge. Och det är också här som det blir tydligt att vi saknat rutin i år. Steven Gerrard är visserligen inte särskilt rutinerad, men han är unik, ett undantag, för det brukade ju vara på det här sättet som Gary McAllister, eller Jari Litmanen för den delen, var som allra nyttigast.
När vi varit så nära utspelade som man kan vara, utan att riktigt vara utspelade, mot Arsenal i ganska exakt en timma av FA-cupfinalen 2001 byttes Gary McAllister in, promenerade rakt in i armén av Arsenalspelare, visade sig passningsbar, tog emot bollen, höll i några sekunder och levererade den vidare till en medspelare. Lugnt och behärskat.
Svårare än så behöver det inte vara. Men någon måste våga vara först och den som märkte den stora skillnaden var naturligtvis bollhållaren som nu såg ett ansikte och en person som faktiskt uttryckte sig på ett sätt som antydde att han ville ha bollen. Innan dess hade det mest varit ryggtavlor någonstans borta vid horisonten.
Som vanligt har vi också blivit svältfödda på anfall utmed kanterna i vårat spel. Inte därför att jag tror att kantspelet nödvändigtvis gett oss segern på Stamford eller att det hade hjälpt oss på Mestalla, men bara vetskapen av att också ha den dimensionen i spelet hade varit till stor nytta för oss. När motståndarna krympte ytorna bakom sin egen backlinje samtidigt som de höll vårt innermittfält i schack med effektiv press, så hade vi inget vapen att ta fram. Någon variation existerade inte och ju längre en match led, desto mer förutsägbara blev vi.
Till nästa säsong vill jag se en vänsterytter som inte bara är snabb utan som också gillar att gå i djupled.
För visso har det även gapat tomt ute till höger, men på vänstern har det ekat, och jag tror faktiskt att El-Hadji kommer att bli riktigt bra till hösten. Det är en känsla jag har.
Något annat konkret som jag saknat under säsongens gång är en fungerande länk mellan mittfältet och anfallet. Danny Murphy har väl lyckats ibland, men han når inte ända fram tycker jag. Bruno Cheyrou skulle ju vara lite grann en sådan typ, målfarlig och passningssäker, men under sitt första år i Premier League har han varit varken eller och vi har lidit av sjukdomen för korta anfall.
Symptomen blir ett tröttkört mittfält, som får jobba över ytor stora som oceaner, och forwards som till slut får stånga sig blodiga mot en kompakt backlinje.
En bollskicklig regissör är vad vi skulle behöva här. Egentligen har Steven Gerrard de flesta utav kvaliteterna, men längre ner i banan får han spela ut sitt fulla register så honom stryker jag. Däremot har ju, som jag tidigare skrev, Danny Murphy stundtals visat upp sådana intentioner.
Vad jag vill efterlysa till nästa säsong är i så fall att Danny tar ett par steg upp i planen och kanske drar sig in något mot mitten i uppspelsfasen.
Resten av säsongskrönikan hittar du här.
