Elofgalan (AKT II)

Här fortsätter den festliga Elofgalan.

Välkomna så till akt II.

I den här akten kommer det att delas ut priser till personer från hela Premier League. Ett Allstar-team kommer att utses och också en motsats, nämligen Allfail-team. Årets mest överskattade spelare kommer också att presenteras, men vi börjar med…

Årets spelare

Och Elofen tilldelas… Thierry Henry, Arsenal.

Juryns kommentar: Valet av pristagare är inte särskilt överraskande, men desto mer välförtjänt. Henry har under säsongens gång briljerat med sin fenomenala teknik och sin obestridbara allsidighet som fotbollspelare. Fransmannen har fått respekterade fotbollsspelare att se ut som icke uppvärmda döbackar i något korpen lag, med dubbla stödjeben, och han har serverat sina medspelare sådana målchanser att till och med Arsene Wengers mamma hade kommit med i protokollet om hon bara funnits på plan.

Årets lag

Juryn har valt att formera sitt allstar-team på följande sätt:

På bänken: R. van Nistelrooy, D. Murphy, H. Kewell, S. Hyypiä, A. Niemi.

Juryns kommentar: Om vi börjar längst bak så faller valet på Brad Friedel därför att han varit den stabilaste målvakten under den här upplagan av Premier League. Från att ha varit ganska ojämn tidigare har amerikanen växt ut och blivit en jätte, med sin pondus och sitt säkra agerande.

I backlinjen får Rio Ferdinand och William Gallas dela på ansvaret som mittbackar. Rio hade en tveksam inledning på sin tid i United och den här säsongen har inte heller varit någon dans på rosor. Men när Rio fått vara skadefri har han allt eftersom visat upp sina kvaliteter i den röda dressen och att han kommer att dominera i många år framöver råder nog inget tvivel om.

Som ytterbackar har juryns val blivit en fransman och en irländare. Carr fanns med också i den officiella varianten av årets lag och han har i Tottenham blommat ut under den här säsongen efter att ha varit lovande ganska så länge. Carr, som också trivs på mittfältet, är en användbar kraft i offensiven med sin irrationella och respektlösa spelstil.
På vänsterkanten tar Man Utds Silvestre platsen och till er som ropar efter Ashley Cole låter juryn hälsa att när han lär sig markera också så kommer han att vara med i diskussionen.

På mittfältet finns inga större överraskningar frånsett Fulhams Steed Malbranque. När Londonlaget haft en medioker säsong, där Jean Tigana till sist fick gå, har Steed spelat stabilt och stadigt blivit bättre och bättre. En mycket målfarlig mittfältare.

I anfallet är Thierry Henry naturligtvis given, men när det gäller den andra platsen har konkurrensen varit tämligen hård mellan Alan Shearer och Man Utds holländare Ruud van Nistelrooy. Att det till sist blev Shearer beror främst på att juryn inte kan sluta att imponeras av Newcastleanfallarens alltid så slipade förmåga att hitta nätet. Fotbollsmatcher avgörs i straffområdet och i år visade Shearer än en gång att han är härskare i boxen. Han visade också att han inte har några problem med att hitta målet i Champions League heller och det märktes tydligt att Newcastle förlorade sitt viktigaste incitament i sitt spel när Alan var skadad.

Årets mest överskattade

Och Elofen går till… Ashley Cole, Arsenal.

Juryns kommentar: Precis som ifjol är det en Gunnersspelare som får bege sig upp på scen och ta emot detta pris. Den gången var det Sol Campbell och nu är det alltså försvarskollegan Ashley. Juryn anser emellertid fortfarande att Sol är mycket överskattad, men att priset går till Cole känns ändå helt rätt.
Ashley Cole har under några år fått extremt mycket uppmärksamhet för sin framfart längs vänsterkanten. Och visst, juryn erkänner utan förbehåll att Cole varit en frisk fläkt och offensivt är han mycket duktigt. Men i det rent försvarsmässiga brister det.

För att klassas som en riktig världsback, som vissa hävdar att Cole är, så måste du klara av att prestera i varje match och så gott som aldrig falla ur ramen. Men Cole har tvärtom vid allt för många tillfällen, både i landslaget och klubblaget, visat att han inte klarar av det.
Ashley Cole uppträder, enligt juryn, alldeles för omoget i försvarsarbetet och säljer sig allt för billigt allt för många gånger.

Årets genombrott

Och Elofen för årets genombrott tillfaller… James Beattie, Southampton.

För en strålande genomförd säsong där han spridit skräck i Premier Leagues alla backlinjer och där han sett till att Southampton hävdat sig bättre än på många år.

Juryns kommentar: Ingen duvunge i Premier League precis, men det sätt som han tagit sitt spel till helt ny nivåer är beundransvärt och James förtjänar verkligen den här Elofen. Alla lag kommer sannolikt att skärpa bevakningen på Beattie under nästa säsong och det kommer att bli tuffare framöver. Fråga Marcus Stewart eller Kevin Phillips. Men att James kommer att tänka på det när den här galan förflyttar sig till efterfeststadiet, det känns inte troligt.

Årets tuppjuck

I den här helt färska kategorin går Elofen till… Alex Ferguson, manager Man Utd.

Sir Alex tilldelas denna utmärkelse för sitt välriktade skott mot David Beckhams plyte.

Juryns kommentar: Alex Ferguson har inte varit känd som de yviga gesternas man, även om han kanske inte alltid är den bästa på att dölja sina känslor, men möjligen är det så att vi fått en snedvriden bild vi fått av honom. För när några stygn i Beckhams panna plötsligt avslöjade att den gode Ferguson är en annan person i omklädningsrummet såg inte juryn någon annan möjlighet. Alex har helt enkelt följt med Roy Keane till något av dennes regelbundna besök hos John McEnroes aggressionskurs. Där lär man sig elementär kunskap i konsten att kanalisera sin ilska på rätt sätt. Efter några besök har de flesta deltagarna skaffat sig ett ensidigt irrationellt beteende som kan vara ypperligt att ha i bagaget i krävande situationer eller närhelst man känner tecken på stress eller osäkerhet.
Vill man går det dessutom att byta ut sitt ordförråd till ett helt och hållet anpassat för kursens syfte. Fraser som ”ursäkta mig” eller ”det var mitt fel inte domaren” byts ut mot mer känsloladdade alternativ som ”Fuck off” eller ”Go to hell”. Ledorden för kursen är: Repressalier – enda botemedlet mot agg.

Årets copycat

I denna, också färska, kategori går priset till… Steven Gerrard, Liverpool.

För sin högerkanon via David Beckham i Ligacupfinalen.

Juryns kommentar: Efter Ligacupfinalen spekulerades det på liverpoolsweden i om Steven Gerrard möjligen misstolkat filmtiteln ”Skruva den som Beckham” och i stället uppfattat det som ”Skruva den via Beckham.” Juryn tror dock på en annan teori och menar att Steven bara ville prova på ett knep som Sir Alex redan testat. Resultatet blev ju… ja, bättre än originalet faktiskt.

Efter att det under galan delats ut priser i hela 14 kategorier återstår nu endast ett. Det är dags för juryn att presentera årets Allfail-team.

Laget ställs upp i en 3-4-3-formering och ser ut så här:

Juryns kommentar: Som vanligt när det gäller Allfail-laget så har inte alla spelare kommit med av samma skäl. Vissa har naturligtvis förärats med en plats därför att de är riktigt dåliga fotbollsspelare, men några är med därför att de haft en totalt misslyckad säsong. En spelare som Markus Babbel har ju åtminstone varit en världsspelare, men efter den här säsongen, som varit totalt misslyckad för tysken, och som kröntes med en offentligt sågning från Gerard Houllier, så är det tveksamt om han någonsin når dit igen.

Enckelman i målet har faktiskt varit ganska så bra mellan varven, men det går inte att blunda för alla blunders. Finnen ska dock ha cred för att han höll sig så pass kall när en motståndarsupporter sprang in på planen och häcklade honom efter ”inkastmålet” för det måste varit ett ganska så tröstlöst läge.

Tomas Repka är en annan kille som setts hos McEnroe och han har precis som alla med West Ham-anknytning upplevt en riktigt katastrofal säsong. Repka har ett uselt psyke och är en fara för alla som vistas i hans direkta närhet. Men i övrigt är han en ordenligt dålig fotbollsspelare.

Goran Bunjevcevic har varit en viktig länk i Tottenhams odugliga defensiv. Av 62 insläppta mål i ligan för Londonlaget, tredje sämst, så har Bunjevcevic varit inne på 55 och det måste ge honom en ganska så taskig plats i plus/minus-statistiken. Man har riktigt kunna se hur Glenn Hoddle blivit allt gråhårigare sedan augusti.

På mitten hittar vi nästa Liverpoolspelare, Bruno Cheyrou. Cheyrou som innan säsongen beskrevs som den nya Zidane.
Juryn har försökt, men inte hittat en enda likhet så här långt, visserligen har vi inte tittat under skosulorna ännu, men ryktet säger att det inte heller där finns något att hämta.

Som ni sett finns också två svenska ansikten på mittfältet. Jesper Blomqvist har i och för sig fått sparsamt med chanser under Alan Curbishley, men vi som minns honom från tiden i blåvitt kan inte hävda att säsongen varit något annat än misslyckad.
Tobias Linderoths tillvaro i Everton är nog ganska lik Jespers i Charlton, men Tobias kvalificerar sig tack vare det uttalande han gjorde i en lokal Boråstidning. Mittfältsankaret sa där att ”Liverpool var en skitstad” och det kanske att betrakta som aningen taktlöst när man redan är placerad i klubbens frysbox.

Uppe i anfallet får två spelare från överlägsna jumbolaget Sunderland kampera ihop. Tore Andre Flo och Kevin Phillips. Det låter kanske som ett hett anfallsvapen, men den som reagerar så bedrar sig ganska så kraftigt. Stackars Björn Hellberg måste haft en arbetsam vår. Sunderland kom verkligen ”deadly last”.

Någon tränare har vi inte kunnat finna för det här jobbet. Alf Westerberg, ni vet Trelleborgstränaren, var intresserad, men backade ur när vi sa att Greger Andrejevski var för bra för det här laget. En ordförande lyckades vi dock rekrytera och det blir den förre Leedsbasen Peter Ridsdale som tar fattar ordförandeklubban.
Ridsdale är väl närmast ett skällsord bland Leedsfansen och det är ju inte svårt att förstå varför. Elofgalans jury upphör aldrig att förvånas över hur handlingsförlamade människor kan bli. Ekonomiska problem är ju ingen ovanlighet bland fotbollsklubbar, men alla resultat har ju inte varit negativa. Den profit som man gjorde på Rio Ferdinand-affären hade ju fått vilken spekulationsekonom som helst att köpa sig en Kewelltröja. Men det räckte uppenbarligen inte på långa vägar för att täppa till läckorna som måste ha varit stora som oceaner.

Så där ja. Då var galan slut för den här gången. Som juryns talesman och galans upphovsmakare tackar jag, Stefan Elofsson, för visat intresse. Reaktioner är hjärtligt välkomna och lämnas med fördel i min brevlåda, mailadress finns här på sidan, eller i forumet. Jag ska försöka besvara så många jag kan.

Min sista hälsning innan vi försvinner ut på efterfest blir att jag hoppas så många som möjligt återkommer nästa år, men framförallt att vi innan dess får uppleva en mycket framgångsrik säsong här på liverpoolsweden, med heta diskussioner i forumet och välbesökta nyhetssidor.

Och för att få ett slut på all besvikelse och vrede som uppkommit under det gångna året så tar vi med oss Ernest Hemingways ord ut i sommarnatten.

”Lycka! Åh, det är mycket enkelt. Det är bara god hälsa och dåligt minne.”

0 kommentarer