Gästkrönika: Därför!
En gästkrönika signerad Joakim Lindström som utvecklar sina tankar angående Liverpool förr och nu.
Efter att ha läst Fredriks krönika med titeln "Varför?" tänkte jag att här har vi en som är inne på ungefär samma funderingar jag själv haft en längre tid, så varför inte försöka få dem ordentligt på pränt.
Började älska de röda ungefär vid samma tidpunkt som Webbis, dvs. någon gång runt -77/-78. Visst var de särklassiga redan då, men den allra bästa fotbollen lirade de ca tio år senare hävdar jag. (Tar emellanåt fram videon "Team of the decade" och myser till!) Mittfältet i decennieskiftet mellan 70- och 80-talen var fantastiskt, men mellan -87 och -90 funkade laget som allra mest optimalt. Faktum är att vi då var så bra att det inte hjälpte vad än för uppställning motståndarlaget presenterade. Synd bara att vi inte fick visa upp oss på kontinenten, för jag hävdar att vi hade matchat det finaste Italien samtidigt kunnat mönstra.
Trots att sena 80-talet alltså enligt min mening var den absolut bästa i modern tid måste sägas att Kenny D är den bästa spelaren Liverpool haft i laget, men han var ju faktiskt manager under denna period, och nog syntes hans forna instinkter som spelare i sättet han coachade laget och i de spelare han värvade (Barnes, Beardsley, Houghton, McMahon, Aldridge m.fl.). Det var väl bara på slutet som panikvärvningarna skedde (Speedie, Rosenthal etc.).
De snabba passningarna och rörligheten var nyckelorden under drygt 20 år, vilket Fredrik beskriver i sin krönika. En ytterligare faktor man inte får underskatta är att med detta spel (pass-and-move) såg spelarna ut att ha sanslöst kul medan man praktiserade det, både under träning och under match. I dagens spel verkar ingen garva på sig när de tänker "hur var det tränaren sa att jag skulle göra nu?".
En titt på Man U eller Arsenal av idag tycker jag visar att de, åtminstone deras attackerande spelare, har rätt så roligt när de lirar match. Dessa båda lag innehåller dessutom flera spelare vars naturliga instinkt är "Anfall!". Har man spelare som Diouf, Kewell och i viss mån Murphy på planen får dessa inte inrutas i systemtänkande, utan detta är spelare som är kreativa av naturen och, framför allt, vill framåt.
Historiskt sett har spelaren med nummer sju haft en nyckelroll för Liverpools anfallsspel. 70-talets Keegan, sen Dalglish. Därefter gick det ett par år innan man hittade en värdig efterträdare (man minns Paul Walsh nästan med rysningar!) och här kom Peter Beardsley. Vips var det full fart igen, och tillsammans med Barnes och Houghton matades först Aldridge och sedan Rush med assists, och skulle inte denne vara på plats så tog man hand om avsluten själva. Härav ett målskytte utspritt på flera spelare som nådde dubbla målskördssiffror per säsong, förutom nummer 9.
Efter försäljningen av Beardsley (vad höll du på med, Souness???) följde flera misslyckade försök att fylla tröja nummer sju med rätt person (Saunders, Clough, Smicer), så dagens aktuella fråga lyder: Håller Kewell måttet? Av vad han visat i Leeds finns potentialen, men då får han inte, som sades ovan, rutas in i ett system, utan ge killen fria tyglar!
En annan jämförelse mellan då och nu för Liverpool visar att förr verkade inställningen från ledarhåll vara att "nu ser vi till att göra flest mål så vi vinner matchen", emedan jag idag anar "nu ser vi till att släppa in minst mål så kanske vi vinner matchen". Det är många mil mellan dessa båda attityder! Som ni kanske anat kvalar jag in i kategorin som ställer sig tveksam till GH:s sätt att se på fotboll.
Blir vi inte topp 3 i år (jag skiter fullständigt i cuperna, även om det vore läckert att styra kosan mot Ullevi i maj!) är det dags för ett skifte. Med ett fungerande försvarsspel i grunden tycker jag vi ska hämta in en manager med anfallsfotboll i sinnet. En Kevin Keegan som huvudansvarig med en Alan Hansen (världens bästa mittback någonsin i Liverpool!) som ansvarig för försvarsspelet är mitt förslag. Krydda detta med en spelande mittback och en naturlig ytter för att skapa fler anfallsalternativ så utmanar vi på allvar om två år!
Walk on through the rain - but this time I'll bring my umbrella!
