Liverpool krossar mitt hjärta
"Utpumpad, förnedrad och förkrossad sjunker man ner på golvet. Och nästa säsong känns så avlägsen...". En krönika av Johan Kurelid.
Johan Kurelid är till vardags formgivare av Svenska Spels tryckta produkter och har ett förflutet som journalist sedan 1991 i bland annat Östgötakorrespondenten och Aftonbladet. Numera råder han bot på skrivklådan genom gästkrönikor och han hade vänligheten att sända en hit.
Blodtrycket är nog okej, förkylningen spårlöst försvunnen, sprickan under höger lilltå har läkt och flåset på innebandyplanen varje fredageftermiddag blir bättre och bättre. Så hipp hipp hurra! Eller? Nja, hur mår jag egentligen? Hur känner sig en Liverpoolfantast så här en bra bit in på säsongen? Precis som vanligt vill jag nog säga.
Jag är desperat, jag törstar, jag misströstar, jag sänker blicken mot lägre divisioner i hopp om en plötslig ingivelse, att någon ska knacka mig på axeln, väcka mig ur mardrömmen och viska i örat: "Johan, Rushden & Diamonds, det är ditt lag. Glöm Liverpool, glöm Anfield, glöm Michael Owen och Gérard Houllier." Det skulle jag gärna göra. Men hur lätt är det? Egentligen.
I mina allra svartaste stunder brukar jag ikläda Liverpool FC skepnaden av en sagolikt vacker, skön och oemotståndligt sexig kvinna. En kvinna som skrider omkring som en ängel i mitt hem, som drar fingrarna långsamt genom mitt hår varje kväll, som masserar mina axlar, andas varmt i mitt öra och bara är, på alla tänkbara sätt, en vidunderligt charmerande skapelse.
Det är bara ett problem. Det är med henne som med Liverpool FC. När man trånar som mest, när desperationen formligen frustar ut ur öronen och man tror att nu, idag, äntligen, nu ska det jävlar i mig ske, då glider hon iväg, nästan ljudlöst, över golvet i sitt halvtransparanta sidennattlinne, säger go'natt och när dörren till gästrummet stängts står det bortom allt tvivel klart att det inte blev något den kvällen heller. Utpumpad, förnedrad och förkrossad sjunker man ner på golvet.
Och nästa säsong känns så avlägsen...
Om du håller på Manchester United eller Arsenal begriper du sannolikt inte mycket av denna krönika. Du känner i alla fall inte igen dig. Du, ditt svin, som får utdelning varje kväll, varje säsong. Som vältrar dig i triumfer, bucklor, pokaler och titlar. Som vaknar varje lördagmorgon, äter färska frallor och dricker nybryggt kaffe medan du plitar ner en säker tvåa på Gunners borta mot Fulham. För du vet att den sitter.
Jag är avundsjuk. Liverpool har Charlton hemma på Anfield. Det kostar en helgardering. Och min kvinna sover sött under duntäcket, fullständigt omedveten om att hon just krossat mitt hjärta.
Igen.
Liverpool FC är en gåta. Eller är det helt enkelt så att vi anhängare av denna anrika klubb överskattar spelamaterialet? Owen, Heskey, Gerrard, Kewell, Diouf, Murphy, Hyppiä, Baros... Borde inte dessa namn kunna föra Liverpool närmare toppstriden i ligan, närmare framgångar i de europeiska cuperna?
Jag tycker det.
I år finns vi inte ens med i Champions League. Och i fjol tog vi oss inte ens ur första gruppspelet efter bland annat två oavgjorda matcher mot FC Basel. Det, om något, är skandal.
Det går inte att lita på Liverpool. Och beträffande manager Gérard Houlliers vara eller icke vara är jag den första att ifrågasätta fransmannen. Visserligen bjuder laget på ett något mer offensivt spel den här säsongen, men stämpeln om Liverpool som ett tråklag lever kvar. Och det är - just det - väldigt tråkigt.
Klubben dominerade 80-talet fullständigt, spelade en fotboll som saknade motstycke i England, rullade på, kortpassningsspel, läckra anfall och effektiva avslut. Det ledde till ett otal ligatitlar, triumfer i FA-cupen, Ligacupen och Europacupen.
Får vi någonsin uppleva det igen?
Jag är tveksam.
Det blir i alla fall inte med Gérard Houllier. Och förmodligen inte heller med publikfavoriten Michael Owen som säkert tröttnat på alla uteblivna framgångar och söker sig vidare. Till Real Madrid? I så fall önskar jag honom lycka till.
Själv tänker jag fortsätta stötta Merseysidelaget, i såväl med- som motgång, men visst sneglar jag lite på hur Rushden & Diamonds sköter sig i mittenträsket av division II.
Johan Kurelid
Publicerad av:
