Man måste tycka synd om Emile Heskey
Några funderingar från Stefan Elofsson.
Emile Heskey blir aldrig en målskytt i någon annan bemärkelse än att han då och då kommer att skjuta ett och annat skott i mål. Det har vi alla förstått vid det här laget. Inklusive Gérard Houllier och gänget. "Bruno" är inte sån att han får bollen i straffområdet och bara ser nät. Ingen målvakt, bara nät. Heskey verkar ibland inte se något annat än målvakten och lyckas han någon gång få en glimt av nätet, då har han med stor sannolikhet förlorat bollen ur blickfånget.
Men ibland kan jag inte låta bli att tycka synd om Heskey. För han jobbar ju så hårt. Det har jag sett och det säger alla. Michael Owen, Sven Göran Eriksson. Alla.
Men ta lördagens match till exempel. För att vara honom tror jag ändå att Emile reste till St James med ett hyggligt självförtroende. Målet mot Birmingham för inte ens en vecka sedan kan ha varit det snyggaste han någonsin presterat. Han rosade inte någon marknad mot Bolton, men vadå? Allting är ju relativt. Till skillnad mot vissa lagkamrater slipper han ju oroa sig för civilt åtal. Min gissning är att nedtagningen och det akrobatiska avslutet från söndagen satt kvar på näthinnan. Onsdagen var en parentes.
Vad händer då i omklädningsrummet? Jo, Gérard Houllier går igenom laguppställningen. Många skador lämnar litet utrymme över för överraskningar.
Chris, du står i mål. Hälsa farsan.
Snacket går vidare, Emile lyssnar inte så noga, han får ju spela.
I anfallet spelar Sinama och Emile, och du stannar kvar och snackar med mig, fortsätter Houllier och pekar på nummer åtta.
Det kan inte vara möjligt, tänker Heskey, jag som varit så bra.
Repetera vad jag sa, uppmanar Houllier.
Jag spelar i anfallet, säger Heskey och tar till tankeöverföring i ett fåfängt försök att få fransmannen att minnas förra helgen.
Helt rätt, en ändring bara. Du är mittfältare.
Så där kan det vara om man är en hårt jobbande anfallare, som visat sig kunna vikariera på andra tjänster.
Om jag inte varit så förbannat stor och otymplig, tänker Emile. Då hade han lämnat kvar mig där framme.
Måtte djävulen ta pappa som gav mig ett gymkort när jag var tretton.
Laguppställningen kommer fram i tevesofforna runt om i Europa och på flera håll säger kommentatorerna någonting i stil med: Och i kedjan ställer Liverpool upp med Florent Sinama-Pongolle, en mycket intressant spelare som spås en lysande framtid, och så Emile Heskey, som inte fått målskyttet att lossna. Och det är ju sanningen. Emile har inte fått målskyttet att lossna för han är ingen målskytt. Han vet inte var han ska lossa det ifrån. Men å andra sidan, hur lätt är det alla gånger?
Få spelare har fått så mycket hyllningar som Heskey. På Melwood är det veckorutin. Rush, Houllier eller Thompson. Vem tar hand om det den här veckan?
Även när han rest med det engelska landslaget har hans "arbetskapacitet" uppmärksammats. Sven Göran har onämnt den, och, om jag inte är fel ute, så även Alan Shearer.
Men om det är få som hyllats lika mycket som den gamle Leicesterspelaren, så är det ännu färre som fått ta emot sådana mängder dynga som just han. Han har fullkomligt överösts med smuts, mycket berättigat förstås, men ändå. Emile Heskey lever en talanglös vänsterbacks liv. Snyggt mål Michael, världsklass! Vilka bollar du slog idag Steven! Helt otroligt.
Och bra jobb du också Emile!
Hur kul är det? I längden alltså.
Heskey har gjort många usla matcher sedan han kom till Liverpool, men en hel del bra också. Haken är bara att så fort Emile är bra, så är någon annan ännu bättre. Om Emile gjort en stormatch, kanske till och med ett mål, så har Owen briljerat än tydligare och säkerligen gjort två. Eller som mot Birmingham i söndags. Långt inlägg från Salif Diao som ser ut att vara omöjligt att göra något konstruktivt av. Emile tar ner på bröstet och lyckas på något outgrundligt sätt att kasta sig upp i luften, vrida sin inte så ringa kroppshydda och slå bollen i mål på volley. (OBS! Ej förskönande omskrivning). Ett underbart mål.
Problemet var bara att Harry Kewell språngnickat in det betydligt viktigare 2-1-målet ungefär tio minuter tidigare, och gissa vem som fick de flesta omnämnandena efter matchen?
Rätt, Daddy Cool himself.
Heskeys kasse kom ju av bara farten, och han har ju inte en lika klatschig ramsa.
Ibland går det inte att låta bli att tycka synd om honom.
Som när du läser om hans karaktärsdrag på liverpoolfc.tv:
"Combines great speed with awesome size and power".
Smickrande? Ja visst. Men ta en titt på Neil Mellors:
"Strong and powerful promising striker with an uncanny ability to score goals at any level".
Hur kul är det?
