Vem vill vara deppig på jul?

Stefan Elofsson bjuder på en resa genom historien och fokuserar på Liverpools julmatcher. Dessutom presenteras en mycket intressant teori.

Julevangeliets vers 14 lyder så här:

"Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!"

Den där friden är jag nyfiken på. Det var länge sedan jag kände en sådan runt jul.

***

Julen är glädjens högtid läser jag i tidningen. Säkert.
Den här julen är otäckt dyster och ifjol var det ungefär samma visa. I år har vi aldrig varit bra. Ifjol hade vi varit det, men under julveckorna försvann formen likt ett klädesplagg på Big Brother-Linda.

Ne, om julen ska vara synonymt med glädje så måste vi flytta på hela högtiden. Hela firandet. Stöket, festen, allting. Men hur går det till? Traditionen är ju så djupt rotad och dessutom föddes ju faktiskt Jesus just vid det här tillfället.
Men hur ska vi göra då? Vänta på bättre tider? Bita ihop och hoppas att nästa jul, då... då vänder det. Nja, jag har en teori.

Först tänkte jag på att summera säsongen, precis enligt vad traditionen bjuder. Men sen såg jag tillbaka på våra resultat och insåg att det bara hade gjort mig än mer deprimerad. Och vem vill vara mer bedrövad på julen än vad som är absolut nödvändigt?
Inte jag i alla fall.

Därför ska jag ta er med på en resa bakåt i tiden.
Det är populärt när man är Liverpoolfan och snart är det den enda bedövande medicinen vi har kvar; att romantisera dåtiden.
Det funkar nästan alltid. Gérard Houllier brukar tala förföriskt om framtiden, men hans försök att dupera oss fungerar inte längre. Nu återstår bara tillbakablickarna att läka våra sår med, och därför kommer här en liten Odyssé genom historien. Vi börjar 1995.

Julmatcher

Vintern 1995 hade vi just vänt tillbaka formkurvan åt rätt håll igen efter en bedrövlig novembermånad. "Black November" kom den att kallas i efterhand och facit bekräftar; en poäng i ligan och utslagna ur Ligacupen.
Men under december hade det börjat se bättre ut. Robbie Fowler hade inte platsat i premiären mot Sheffield Wednesday då rekordvärvningen Stan Collymore tagit platsen bredvid Ian Rush i anfallet och dessutom gjort matchens enda mål. Men det tog inte lång tid innan Robbie hade hittat tillbaka till både startelvan och målet.

Inför julmatcherna var hoppet om ligatiteln så gott som bortblåst eftersom Newcastle ryckt åt sig en tillsynes ointaglig ledning. Men då Arsenal hälsades välkomna till Anfield dan före dopparedagen så var det ändå en match av stor betydelse. Londonlaget hade samlat ihop lika många poäng som oss och naturligtvis var det bäddat för en stormatch.

Redan i den åttonde matchminuten tystade Ian Wright Merseysidepubliken genom att sätta 1-0 på en tveksamt dömd straff. Wright hade själv blivit neddragen och bollen for in bakom en chanslös David James. Liverpool var dock stärkta av 2-0-segern mot självaste Man Utd sex dagar tidigare och man visste inget annat än att ta sig tillbaka in i matchen. Robbie Fowler, som gjort båda målen mot ärkerivalerna helgen innan, kvitterade i den 40 minuten och efter paus exploderade Liverpool. Fowler stänkte två till och julefriden var räddad med råge för den här gången. Särskilt ett av målen var mycket minnesvärt, en otagbar högerkanon från straffområdesgränsen i David Seamans högra kryss. Vid de övriga målen varierade sig Robbie. Ett med vänstern och det sista med skallen.
Två Anfieldvinster, först mot Man Utd den 17 december och sedan mot Arsenal sex dagar senare gjorde att Liverpool placerade sig på tredje plats när det var dags för tomten att komma på besök.

Den som känner att det doftar lite bekant om kombinationen Man Utd - Arsenal runt jul misstar sig inte. Också år 2000 mötte vi Man Utd och Arsenal den 17, respektive 23 december. Och precis som fem år tidigare gick vi från striderna med två segrar.
Efter matchen på Old Trafford, som vi mest minns för Gary Nevilles lite taffliga imitation av en beachvolleyballspelare, så var det återigen dags att möta Arsenal dan före dan. Utgångsläget var något annorlunda. Den här gången hade "Gunners" fyra poäng till godo på oss och dessutom en match mindre spelad.

Det blev emellertid inte så mycket snack om saken. Steven Gerrard sträckte på vristen så mycket han kunde och borrade in ettan redan efter elva minuter. Matchbilden var sedan ganska jämn fram till paus. Efter sidbytet kunde vi springa ifrån och mål av Michael Owen och Nick Barmby punkterade matchen innan en inhoppande Fowler än en gång hittade rätt. Han hade ju en viss fallenhet för Arsenalmatcher som ni kanske minns.

Statistiken visar att vi har ett ganska hyggligt facit på matcher den 23 december. På 14 försök har vi bara förlorat fyra gånger, men de angenäma siffrorna på Arsenal försämrades en aning för ganska exakt två år sedan då Fredrik Ljungberg och Thierry Henry såg till att laget kunde åka hem till London med tre poäng. Litmanens tröstmål hjälpte inte.

Annandagen

Också på annandag jul har det utkämpats en serie minnesvärda bataljer. Nästan alla verkar förresten bli just minnesvärda. Av det ena eller det andra skälet. Ofta tillåter inte planerna någon fotbollspropaganda, men även de mest Drilloinfluerade uppgörelserna etsar sig fast i minnet. För alltid händer det ju något.

Från 1978 till 1980 mötte vi faktiskt Man Utd på annandagen vid samtliga tre tillfällena. Två gånger på Old Trafford och en gång på Anfield. Vid de första två matcherna avgick vi med segern innan det blev en mållös historia i åttiotalets första annandagsmatch.

Trots att vädergudarna brukar välja att spela ut sina allra otrevligaste kort så finns det ju vissa matcher som bjudit på riktigt trevlig underhållning. Jag tänker bland annat på fighten mot Leeds Utd 1997. Inte ett mål i halvlek nummer ett följdes upp av inte mindre en fyra fullträffar i den andra. En mycket ung Michael Owen visade vägen direkt efter paus och Anfieldpubliken fick fler anledningar att jubla då Robbie Fowler inte bara nöjde sig med att dubbla ledningen utan också öka på den till 3-0. Alf Inge Haaland reducerade för Leeds med drygt fem minuter kvar, men vad hjälpte det, Liverpool hade tagit sin 30 annandagsseger på 70 försök och dessutom tagit sig förbi Yorkshirelaget i tabellen och klättrat upp på en fjärde plats.

Man hade också repat sig efter förlusten mot Man Utd i början på december och nu bärgat tre raka ligasegrar. En svit som bättrades på ytterligare före nyåret när Newcastle slogs tillbaka hemma på St James med 2-1. Watson gav Magpies ledningen efter en kvart, men före halvtidsvilan hade Steve McManaman vänt på steken och ordnat slutresultatet 2-1.

1998 slog vi Middlesbrough borta med 3-1 och idag kanske det skulle kännas som en verklig anledning att fira, och det gjorde det säkerligen också den gången. Men så här i efterhand väljer i alla fall jag att blicka tillbaka på det Riversidebesöket som matchen då Jamie Carragher gjorde sitt senaste mål för Liverpool.

När det började lacka mot jul 1992 hade Liverpools storhetstid börjat mattas. Men det var väl ganska så få som kunde tyda trenden redan då. Graeme Souness stod vid rodret och när snart halva säsongen var avklarad hade Liverpool stora problem med ett minst sagt undermåligt bortaspel. Endast en seger hade det blivit på nio försök som gästande lag. Den 19 december reste vi till Coventry och man kan ana att det var med svansen mellan benen som vi återvände samma kväll. 5-1 i baken och Souness fick se "Sky Blues" köra förbi i tabellen.
Nu tog vi oss i och för sig i kragen när våren kom och till slut hamnade vi på sjätteplats, men bortaspelet förblev akilleshälen. Blott tre segrar på hela säsongen var något som bara Leeds mäktade med att "överträffa".

Men som sagt. Under julmatcherna kan du nästan alltid räkna med att något uppseendeväckande kommer att inträffa. Som ifjol då Steven Gerrard, i det kanske mest ointressanta Merseysidederbyt någonsin, mycket väl kan ha förstört julen för Gary Naysmith, den stackarn, som förmodligen fortfarande sover dåligt till minnesbilderna av den tacklingen.

Ni som har bättre arkiv att tillgå än mig vet detta, men jag kan bara fantisera om hur det såg ut 1946 till exempel. Efter att ha slagit tillbaka Aston Villa med 4-1 den 21 december det året marscherade vi sedan vidare till en ligatitel. Bob Paisley hade debuterat för oss i januari samma år och kan mycket väl ha funnits med i startuppställningen den gången.

Eller som när Bill Shankly ledde oss till seger mot Stoke på annandagen 1963. Hur såg den matchen ut? Kanske var det en jämn batalj där Liverpool drog det längsta strået i den andra halvleken? Roger Hunt och Ian St. John borde väl ha träffat rätt någon gång för när slutsignalen ljöd hade vi vunnit med 6-1. Säsongen slutade sedan med Shanklys första ligaguld och Liverpools sjätte genom alla tider.

Faktum är att vi faktiskt spelat en serie matcher också på julafton. Den senaste, 1966, slutade med en 2-1 seger mot Chelsea på Anfield.

Julmatch har också inneburit debut för en del mer eller mindre välkända spelare. För exempel kan Nicolas Anelka nämnas som gjorde sin första match som utlånad från Paris SG på annandagen 2001, när Aston Villa slogs tillbaka med 2-1. Jari Litmanen och Vladimir Smicer gjorde målen den gången. Det var Nicolas första av totalt 21 matcher för Liverpool.

Steve McManaman var blott 18 år gammal när han äntrade Anfield för första gången den 15 december 1990. Det skulle bli lite drygt 360 matcher till efter segern mot Sheffield United innan det bar av till sydligare breddgrader för "Macca".

Min teori

Facit på matcher mellan den 20 och 26 december ser i alla fall ut så här:

Matcher: 175
Segrar: 78
Förluster: 48

Ganska så intetsägande. Men en vinstprocent på närmare 50 är ju inte alls dåligt. Fast numer ligger det en ovisshet över julmatcherna, så är det bara. Kanske var det en skänk från ovan att mötet med Wolves blev uppskjutet. Det hade kunnat bli ett riktigt trauma. Helt klart en potentiell julefridsförstörare.

Vad kan man då dra för slutsats av detta? Och var tog min teori vägen? undrar den uppmärksamma läsaren.
Ja, den har jag med flit hållit inne på av den anledningen att den är så exceptionellt raffinerad. Jag har nämligen funderat fram och tillbaka och insett att det inte är mödan värd att fira jul i december. Vi har visserligen ett dugligt facit, men jag är trött på ovissheten. Min energi räcker inte till fler jular där jag vacklar fram, går på knäna genom mellandagarna och aldrig är riktigt säker på vad som komma skall. Jag vill kunna slappna av. Leva för julefriden och inte oroa mig för något så trivialt som en bortamatch mot Blackburn.

Vem orkar med smått kuriösa nervsammanbrott år ut och år in? Vem orkar vara deppig på jul?
Tänk om det varit jul på sommaren istället.
Då är det alltid positivt i Liverpoollägret. Man liksom svävar fram och även om en premiärmatch mot förmodan skulle sluta med förlust så låter man sig inte bedrövas av det. Självbedrägeriets ädla konst är så mycket mindre komplicerad. Jag vill fira jul då.

Många kommer att gå emot mig. Julhandeln slår nya rekord i år igen, och inte en människa ur svensk handel vill vara med om ett byte. Men jag är obeveklig. Jag är trött på ovissheten och nu inser jag vad jag borde ha insett för länge sen. Mössförsäljarna gör sig icke besväret. Min teori lyder som följer:
Guds son föddes inte på jul. Så är det. Gud har inte ens någon son. Hädanefter är det min övertygelse. Nästa år firar jag jul den 27 augusti. Det finns en större anledning då.
Guds dotter föddes faktiskt på just den dagen. Från och med nu är det slut på decembermörkrets farhågor. Detta blir min sista jul i december månad. Den 27 augusti 2004 fyller Madison Fowler fem år. Då ska jag dricka glögg.
Är ni med mig?

Slutligen. Om någon från Aftonbladet läser den här fantastiskt mångbottnade krönikan och känner att detta alster vill vi köpa. I så fall vill jag bara undanröja alla orosmoln.
Jag har redan förberett en lista över "topp tio hetaste bortatröjorna som Liverpool använt under en julmatch" och "de bästa innermittfältarna som spelat mot Liverpool under 1990-talet i en julmatch". De ligger redan färdiga för tryck.
Jag har i och för sig inte lyckats få in Zlatan i texten ännu, men det kan ni väl ha överseende med? Det är ju ändå jul.
Eller?