Är Houllier Liverpools enda optimist?

Stefan Elofsson blickar bakåt mot en säsong som inte blev vad vi hoppades på. Alstrets symbolvärde går inte att ta miste på. Detta är både ostrukturerat och gåtfullt.

Sju sorger och åtta bedrövelser. Fem missade straffar och ynkliga 55 gjorda mål i ligaspelet.

Så upphetsande var våran säsong. Men...

...det finns alltid de som har det värre. Sällan har mitt medlidande tagit sig sådana tydliga uttryck som när Leeds degraderades.
Därför ser jag nu på vår säsong ur ett större perspektiv, större än "avgå Houllier-perspektivet". Därför tänker jag inte beklaga mig.

...förrän nu.

Va dåliga vi va!

"En pessimist är en människa som varit tvungen att leva ihop med en optimist."

- Elbert Hubbard.

Jag har skrivit många artiklar med rubriken "Houllier efter matchen." Jag har läst ännu fler. Det har nog ni också. Strunta i detta om ni inte känner er träffade, men; det är inte konstigt om vi är misströstande pessimister hela bunten.
Det verkade ibland som om Gérard Houllier läxat upp sina spelare före matchen med den Homer Simpsonska filosofin; "att försöka är första steget mot ett misslyckande".

Ändå fick vi läsa samma sak match efter match. Vi ville ha svar, men blev tillkastade haranger.
Frasen "jag är nöjd med spelarnas inställning, men inte med resultatet" gick om Roy Evans "fantastic," på listan över de mest använda uttrycken av en Liverpoolmanager. Jisses, det kunde jag aldrig tro.

Men kanske valde ändå Houllier en rätt skaplig devis att pränta in i sina spelares huvud. I jämförelse menar jag. Med Micky Adams alltså, som lärde sina adepter i Leicester en annan åskådning också den myntad av pappa Simpson.
"Idrott handlar inte om att vinna eller förlora. Det handlar om hur full du blir".

Just plats fyra är ju inte så eländig i sig. Det var inte därför som en känsla, känd som apati, infann sig hos mig och säkert många andra under säsongens gång. Den växte sig starkare.
Nej, det var inte fjärdeplatsen. Arsenal var fantastiska, Chelsea var mycket bra. Man Utd borde vi ha kunnat hålla jämna steg med, men det blev inte så. Vi kom fyra, fast det var långt ifrån det värsta. Det allra mest tråkiga, det överlägset eländigaste var i alla händelser att vi aldrig var med i matchen.

Återigen tillspillogavs mitt rödbrämade fotbollsliv redan i god tid före jul.
Det är avståndet som är det som frustrerar och smärtar, vi slutar 15 poäng bakom Man Utd, som gör en mellansäsong, och det gör ont.

Det finns inga bortförklaringar som hjälper, vi var för dåliga helt enkelt. Men hade vi vunnit mot Arsenal och Man Utd på hösten, något som vi borde ha gjort, vi förde båda matcherna under långa stunder, då tror jag förvisso inte att vi hade vunnit ligan. Kanske hade vi slutat fyra ändå. Fast kanske, kanske hade vi varit med i matchen.

En tuff spelare behöver inte alltid vara ful. Frågar du den normalintresserade om vem som är Liverpools främsta råskinn svarar uppskattningsvis två av tio Dietmar Hamann.
Resten skanderar Steven Gerrard med antingen beundran eller förakt i rösten. Han fick två varningar i år. En för filmning, den andra för protest. En gåtfull detalj kring Liverpool. Gåtor som i år blev legio.

Överlägset flest disciplinpoäng: El-Hadji Diouf. 12 gula kort och ett rött på 33 matcher. Gerrard fanns på banan i 47.

Du vet att en spelare har talang om han spelar i Liverpool och blir omnämnd av Sir Alex Ferguson som "Roy Keanes perfekta ersättare". När Alex dessutom spär på det hela med beskrivningen - "Patrick Viera saknar i och för sig ingenting, men Steven Gerrard gör allt ännu bättre" - ja då finns det potential i den spelaren.

Visserligen tenderar Ferguson att bli mer vänligt sinnad till Liverpool och dess aktörer när de inte utgör något reellt hot mot honom själv. Fast på min näthinna sitter i alla fall passningarna till Owens mål mot Arsenal borta och Newcastle hemma. Det var inget annat än världsklass.

Världsklass.

Leeds spelade Champions Leaguesemifinal mot Valencia i maj 2001. Tre år senare harvar Yorkshirelaget fram som ett hjälplöst, håglöst bottenlag i Premier League. De tuffaste konkurrenterna hade förvandlats från Ruben Baraja och Pablo Aimar, till Paul Ince och Mussy Izzet. Så kan det gå. Tala om kontraster.
Men skåda denna löjliga, dock pikanta jämförelse.
Följande elva gentlemän slog tillbaka Roma med 2-0 en kylig tisdagskväll i mars för två år sedan:

Dudek, Xavier, Hyypia, Henchoz, Carragher, Murphy, Gerrard, Riise, Smicer, Heskey, Litmanen.

Åtta av dessa gick slokörade och modfällda av Anfields gräsmatta strax efter sex den 12 april i år. Då hade de förlorat mot Charlton med 0-1 i en fullständigt bedrövligt fotbollsmatch och till syndaskaran kunde man även räkna in El-Hadji Diouf, Harry Kewell, Dietmar Hamann, Milan Baros och Michael Owen.

Abel Xavier, Jari Litmanen och Danny Murphy fanns alla med mot Roma, men de slapp förnedringen mot Charlton.

Hur kan detta komma sig? Det är ju sannerligen inga dussinlirare som lagts till, och Xavier var borta, själva definitionen av en dussinlirare. Visserligen gjorde han mycket bra ifrån sig mot just Roma den där kvällen då Gérard Houllier återvände från sin hjärtsjukdom. Men ändå!

Jag citerar spelarkritiken från matchrapporten, skriven av ingen mindre än Fredrik Johansson:

"Framåt så regerade Emile Heskey i den här matchen. Äntligen har vi fått tillbaka den gamla Bruno igen. Den som tar in bollen, vänder upp och sätter full fart framåt. Det här ser mycket bra ut!"

Det låter som en svunnen tid. Frågan är om så är fallet..?
För mig är Emile Heskey ett stort mysterium, men det finns saker som är avsevärt svårare att förklara. Heskey har packat och flyttat, andra tankebryderier måste vi lösa om nästa säsong ska bli bättre. Tankebryderier som i jämförelse med till exempel den senaste Matrixfilmen får den berättelsen att verka glasklar.
Jag väljer det främsta; vårt mittfält.

Bestående av Harry Kewell, Steven Gerrard, Dietmar Hamann och Danny Murphy borde det kunna hålla absolut toppklass i Premier League. Det tror jag de flesta är ense om. Därför är det en gåta att det sett så andefattigt ut under stora delar av säsongen. Kanske skulle man kunna likna situationen med den som rådde på Stockholms arbetsmarknad för några år sedan. Då var länstrafikens spärrvakter den näst bäst utbildade yrkesgruppen i området. Lite så är det med vårat mittfält. Den samlade kompetensen är enormt bred. Men något (eller någon, välj själva) hindrar dem till synes systematiskt från att visa upp det digra registret.

Målmässigt gör mittbanespelarna en bra säsong, det måste påpekas. Våra sju flitigast använda mittfältare har satt bollen i nät inte mindre än 37 gånger, det är faktiskt med marginal bättre än vad våra åtta främsta mittfältare klarade av för två år sedan. Och då lirade vi kvartsfinal mot Bayern Leverkusen på våren. Detta till trots, det är kreativitet vi saknat i år, ett vägvinnande, varierat anfallsspel. Enligt mig har ett sådant sin grund redan i försvarslinjen, men till syvende och sist är det mittfältarna som ska leverera passningarna och dyrka upp kompakta försvar.
Det har inte fungerat den här säsongen. Underligt, sa Phil.
Läs namnen igen, Kewell, Harry; Gerrard, Steven; Hamann, Dietmar; Murphy, Danny.

Det har testats olika konstellationer, och Kewell har fått prova på livet som anfallare. Jag väljer ändå dessa fyra för att illustrera.

Alla kvaliteter finns där. Hamann har de defensiva egenskaper som krävs för att städa upp och aldrig låta lagdelen räknas ut eller bli helt överspelad. Gerrards karaktärsdrag som ledare och härförare lämnar inte mycket i övrigt att önska, han har en enorm arbetskapacitet och förmågan att styra ett mittfält.
Murphy har ett bra tillslag, kan skjuta utifrån och är dessutom ganska så målfarlig. Kewell är också målfarlig samtidigt som han kan utmana en motståndare och gå i djupled.

Visst, man kan alltid peka på småsaker. En klassisk kantspringare saknas till exempel. Men ändå. Något organiserat, effektivt anfallsspel har vi inte fått se, det har varit ytterst sällsynt i alla fall.
Houllier låter bli att dela ut det förtroende till sina spelare som krävs för att de ska kunna utnyttja sina spetskompetenser. Så ter det sig.
Oftast ger han dem en tvångströja som innebär tvåhundra defensiva skyldigheter till var och en och när någon sedan påpekar detta blir svaret undvikande eller något i stil med att han minsann inte förbjudit någon endaste att gå framåt i banan...
Inte så konstigt då att Kewell egentligen är den enda mittfältaren vars offensivlusta inte låtit sig kväsas. Hans tvångströja satt åt lösast.

Och så är det då den där Emile Heskey. Som Houllier säger sig ha fullt förtroende för.
Ändå envisas fransmannen med att släpa tillbaka Heskey till mittfältet med jämna mellanrum... efter att ha trätt på honom en tvångströja prydd med nummer åtta förstås.
Nu flyttar Bruno, med sig tar han många glada minnen från Anfield. Då och då tänker han säkert tillbaka på det där nickmålet mot Roma, när han stack fram sin kalufs framför näsan på Aldair, en marskväll för drygt två år sedan.
Det måste kännas som en svunnen tid.

I den offensivaste lagdelen är skillnaden mot tidigare säsonger tydligast beträffande målskörden.
26 mål av Owen, Heskey, Sinama och Baros är 10 sämre än anfallarna från förra säsongen, och det är 13 mål upp till den notering som Owen, Heskey, Litmanen, Fowler och Anelka presterade i Premier League 2001/2002.
Det visar förstås ett annat problem; under den här säsongen har vi aldrig upplevt en anfallare välsignad med regelbunden målfabrikation. Då blir det motigt.

Mittfältet hade inte den tacksammaste av uppgifter när det skulle förse våra anfallare med matnyttiga bolleveranser, men det ursäktar inte fantasibristen. Vad som egentligen är hönan och vad som egentligen är ägget beträffande vår skaparkraft framåt är öppet för diskussion, och den har pågått på maxvarv i forumet. Själv hävdar jag att mittfältet som lagdel underpresterat kraftigast under säsongen. Glappet mellan potential/kompetens och vad vi de facto presterade, var av oceanstorlek under många matcher. Och då har ändå Steven Gerrard spelat toppfotboll, samtidigt som Didi Hamann och Harry Kewell åtminstone kommer undan med godkänt.
Gåtfullt, sa Phil.


Därvidlag inte menat att försvararna har anledning ett klappa sig för magen. Och i anfallet behöver vi förstärkning. Till skillnad från mittfältsspelarna fanns inte de nödvändiga kvaliteterna hos Owen, Heskey, Baros och Sinama. Det vet vi nu.

En sak till. Steven Gerrard kan låta all kritik passera.

Resonemanget öppnar för en mängd dubiösa frågeställningar. Möjligen består våra problem i en kedjereaktion som börjar ända längst bak där vi aldrig fått någon kontinuitet i vare sig målvaktsspel eller backlinje.

Det är onekligen en hård nöt att knäcka. Houllier beskrev sin förra sommar som den viktigaste och mest intensiva under sin tid på Anfield. Jag har svårt att se hur den här skulle kunna utvecklas till en lugnare. Såvida han inte får gå då.

Under tiden, i takt med att protesterna, i varierande grad rumsrena, ökar, fortsätter fransmannen att bjuda på haranger.
Jag är personligen villig att ge honom ett år till, jag tror inte att han är vare sig världsfrånvänd eller en idiot. Två beskrivningar som jag läst flera gånger.
Däremot tror jag att han sitter kvar på nåder, styrelsen kan omöjligt ha ett oförstört förtroende för honom. Dessutom kan styrelsens utseende komma att förändras under sommaren. Mycket talar för det.
Men nu vill jag slippa innehållslöst orerande, sällan eller aldrig i korrespondens med den värld som vi supportrar bevittnar. Vill jag ha mina öron fulla med avföring sätter jag på ZTV.

Före matchen mot Newcastle kungjorde Houllier att "spelarna är sugna på att visa publiken vilket bra lag de håller på att bli igen".

Han har talat positivt om nästa säsong hela våren, precis som för ett år sedan. Det börjar bli tradition nu. Den hade varit rolig att bryta. Ungefär lika roligt som Shaka Hislop troligen tyckte att det var när han räddade sin första straff under sin professionella karriär - slagen av Michael Owen den 22 februari i år.

Att slippa skadebekymmer hade också varit skönt. Man ska inte överdramatisera det, men nog fick vi vår beskärda del också den här gången. Var det månne så att de högre makterna tittade lite snett på faciliteterna kring Melwood? Fick vi sona för synder begångna i ett tidigare liv? (Glenn Hoddles troliga förklaring.)

Det får vara hur det vill med den saken. Tron är fri. Lite fundersam blir man ju förstås när Houllier körs på bakifrån i bilen på väg hem från en träning.

Nu är det bara tre månader kvar till nästa premiär. Jag har förbannat svårt att föreställa mig det nu, men säkert som amen i kyrkan sitter jag där och är sjungande glad och optimistisk.

Och det finns ju många skäl att se ljust på nästa säsong. Kanske får vi en stor kappsäck full med pengar att sprida över Europa och det är ju så, att truppen faktiskt redan innehåller många begåvade fotbollsspelare. Anthony Le Tallec har haft ett inskolningsår och honom tror jag mycket på inför nästa säsong. Michael Owen, om han stannar förstås, kommer inte att göra en till mellansäsong, han är helt enkelt inte den typen. Harry Kewell spelade med smärtor i alldeles för många matcher, vilket gjorde att den stigande formkurvan planade ut. Här finns också mer att hämta.

Men å andra sidan.
Den här säsongen har jag sett samme Kewell, Oceaniens bästa fotbollsspelare och en konstnär i sina bästa stunder, bli passiv och feg. Jag har sett honom gömma sig för spelet, rädd för att stå i centrum. Jag har sett Michael Owen, men mest av allt har jag inte sett honom. Killen som smekte upp en straff i krysset i en VM-kvartsfinal mot Argentina på Stade Geoffroy-Guichard i Saint-Etienne som 18-åring, honom har jag sett bredsida en usel ursäkt till straffspark rakt i magen på Antti Niemi, på St Marys i Southampton.
Jag har sett Danny Murphy inte ens våga ta emot en passning.

Och när sådana begåvningar inte vågar, inte ids, inte har mod.

Vem i hela världen törs vara optimistisk då?

0 kommentarer