"Impossible is nothing"
Det svåra är det som kan göras omedelbart.
Det omöjliga det som tar lite längre tid.
Närmare bestämt 407 sekunder.
Mycket här i världen benämns som "omöjligt" trots att det bara är ovanligt eller möjligen extremt osannolikt. Det finns en sannolikhet att Boris Jeltsin och Izabella Scorupco ringer på dörren inom några minuter för att meddela mig att de vill ha mig som bestman på deras bröllop. Det finns en sannolikhet att samtliga runtstudsande luftmolekyler i det här rummet plötsligt rör sig mot en så begränsad volym att jag hamnar i en form av vakuum och kvävs till döds. Sannolikheten är så extremt liten att den i praktiskt taget samtliga fall av intresse kan betraktas som noll, men det är inte omöjligt - bara ytterst osannolikt.
Sedan finns det saker som är omöjliga per definition eftersom begreppen havererar om man låter en ungkarl vara gift, en triangel ha fyra hörn och så vidare. Man kan då tala om en logisk kontradiktion och även om personer som Douglas Adams och Lewis Carroll älskar dem, är de mest underhållande kuriosa.
Vad vi fick bevittna i kväll faller någonstans emellan dessa ytterligheter, men att under press göra 3-0 på ett AC Milan i full styrka i en final efter att ha varit slagpåse i första halvlek är så fullständigt osannolikt att jag kanske snart får börja oroa mig över vart luften här i lägenheten tar vägen.
Den 25/5 2005 skall Liverpool jaga den 5:e Europacupbucklan i en match mellan 5:an i England och 2:an i Italien. 5:or och 2:or överallt och frågan var då om Milan Baros (tröja nr 5) skulle avgöra med ett mål efter 25 minuter. 5 och 2 blev det allt, närmare bestämt gjorde Paolo Maldini mål efter 52 sekunder och därmed försvann skissblocken rakt ut ur Atatürkstadion, åtminstone för Rafael Benítez del. Jag nämnde i Införrapporten just att vissa händelser kan få två veckors förberedelser att flyga all världens kos och det här var ett sådant tillfälle.
Plötsligt lyste Milans erfarenhet ur ögonen på dem och deras svaga form den gångna månaden var som bortblåst medan Steve Finnan uppträdde som den skolpojke han alltid ser ut som och Djimi Traoré var tillbaka på Turf Moor på väg mot 45 mardrömsminuter. Rafas taktiska drag att byta ut bollhållaren och det defensiva ankaret Dietmar Hamann mot Harry Kewells irrationella löpningar och offensiva tricks slog tillbaka med full kraft och när vi aldrig fick chansen att sätta en offensiv press redan från start var vi plötsligt elva spelare som inte höll ihop någonstans. Det kändes som att vi var en man kort i varje lagdel och medan vi inte kunde trä tre raka passningar rätt satt varenda av Milans bollar på fötterna. Kewells insats blev en bortbröstad boll på mållinjen samt en skada. Snacka om "down under".
Utan lagenheten Liverpool och den röda viljan blev den rent spelmässiga skillnaden mellan startelvorna skrämmande tydlig, men det skall sägas att praktiskt taget allt som kunde gå emot oss i första halvlek gick emot oss och alla de marginaler som varit med oss under vägen mot finalen nu grinade oss rakt i ansiktet. Luis Garcias vridningar, dragningar och avslut var hela tiden nästan, Jamie Carraghers brytningar var två tiondelar för sena efter att ha klaffat hela säsongen och Gerrard hamnade i någon form av ingenmansland där han inte syntes till i defensiven och knappt kunde spåras i offensiven.
Vid 0-2 kändes det ändå inte hopplöst trots att uppförsbacken var väldigt brant. "In med Djibril Cissé direkt i halvtid, sätt upp en stenhård press och hålla alla tummar som går för att det betalar sig innan vi åker på en kontring." Då kom 0-3. Vi lär väl få läsa historier om det efteråt, men jag undrar hur många Liverpoolsupportrar runtom i världen (tänk på att tiden för matchen varierar väldigt) som lämnade puben eller bara gick och la sig.
0-3 kändes som dödsstöten och när spelarna kom ut efter halvtidsvilan var det mycket gamnacke och inte ett spår av hungern från Juventus- och Chelseamatcherna. Jag tänker exempelvis på en hörna tidigt i andra där försvaret i stället för att peppa varandra i sedvanlig ordning mest går och ställer sig inne i straffområdet som robotar. Då infann sig ett lugn hos mig, samma lugn som jag kände i halvtid mot Olympiakos i höstas. Kanske är det så människor som vet att det skall dö känner när det inte längre finns något kvar att frukta. "Jag har sett slutet, men nu har jag har i alla fall ett utgångsläge."
5 och 2 var det och med exakt 52:00 på klockan parerar Jerzy Dudek en frispark över kortlinjen. Det var egentligen det första korrekta ingripandet som en Liverpoolspelare hade gjort på hela kvällen och med ett visst mått av efterkonstruktion blev ljuset i tunneln därefter plötsligt allt svagare. Sedan följde 407 magiska sekunder som kommer att berättas om i kvarteren runt Anfield i evigheter.
Hela Champions Leagueresan har handlat om hjältar - osannolika hjältar - som tagit ett steg ut i rampljuset för en kort soloshow. Jag tänker på Neil Mellors och Florent Sinama-Pongolles inhopp mot Olympiakos under en säsong som innehållit mer skadetid än speltid för dem båda. Jag tänker på Sami Hyypiäs vänstervolley - volley, med vänstern! - mot Juventus. Jag tänker på Igor Biscan som efter år i skymundan steg fram i ett par bortamatcher och stod upp som värsta fältherren. Jag tänker på Garcia som efter en höst av bortdömda mål och dundrande avslut upp på rad Z i flera matcher gjorde mål från vilken position som helst och till slut fick ett felaktigt mål med sig. Jag tänker på Xabi Alonso som varit skadad i tre och en halv månad och går rätt in och äger mittfältet mot Serie A-mästarna på bortaplan.
Jag funderade på hur bra vi kunde prestera om defensiven höll och de som "borde" prestera också gjorde det. På den borde-listan stod Dudek, Riise (fler mål), Gerrard och Baros (mycket, mycket, mycket fler mål). Gerrard har efter 3-1-målet mot Olympiakos tagit oss till en Ligacupfinal efter att på egen hand besegrat Watford med 1-0, men i övrigt har Stevie G gjort en dålig säsong efter nyår. Man kan begära så mycket av honom att hans insats inte ens når upp till godkänt och Champions League har mer än något annat visat att vi är allt annat än ett enmanslag.
I andra halvlek var dock Gerrard tillbaka i den roll som är lagkaptenens viktigaste och som ingen annan i laget kan ikläda sig fullt ut och det är Pådrivaren. Vi har saknat den i ligan så många gånger - Gerrard på plan eller ingen Gerrard på plan - men i kväll visade han vägen. Han satte själv 1-3 och fixade straffen fram till 3-3 och efter nickmålet visade han äntligen samma "fighting face" som den fantastiska kvällen den 8 december på Anfield.
Och på tal om osannolika hjältar - Vladimir Smicer? Tjecken, som kostade £3,75M när han kom från Lens, skulle bli den nye Steve McManaman och stannade på 19 mål i Liverpooltröjan. Någon som på rak hand kan nämna två av dessa bortsett från 2-3-målet mot Milan?
Då återstod bara en man som ännu inte hade presterat. Långt bak i arkiven på lfc.tv kan man om man är innehavare av elektronisk säsongsbiljett studera Jerzy Dudeks topptioräddningar från hans första säsong i Liverpool. Nej, det är inget skämt och faktum är att den listan kunde ha fördubblats utan att bli tråkig. Polacken var tillsammans med Michael Owen vår överlägset störste poängräddare den säsongen och jag minns särskilt en räddning när han först blockerar ett närskott och liggande lyckas stoppa även returen och få bollen över ribban. Efter en trippelräddning jag bevittnade på Majvallen i Gothia Cup för två år sedan är det den svettigaste räddning jag sett, men efter i kväll får jag nog skriva om topp tre på den listan.
I 59 matcher har jag väntat under säsongen på att Dudek skulle göra en sådan där fantastisk räddning, om så bara för att i alla fall rädda en poäng åt oss, men faktum är att det är svårt att dra sig till minnes räddningar som ens haft någon rejäl inverkan på resultatet. Hårt, men sant. Ingen som såg finalen utan att ha följt Liverpool under säsongen kan väl tro annat än att han är en världsmålvakt och om Jerzy nu lämnar klubben under sommaren har han definitivt höjt sitt förhandlingspris en bra bit och vad som är än viktigare - han lämnar klubben som den hjälte han var under sin första tid i Liverpool.
Om 50 år kommer den 10 juli 1994 fortfarande att vara en isbrytare bland vanligt folk och något som åldrande pensionärer minns tillbaka på med rysningar. Själv kan jag fortfarande känna den ljumma sommarnatten intill huden innan jag (som utlovat om Sverige skulle fixa det) kastade mig i ifrån bryggan efter Ravellis avgörande räddning och den än varmare luften i den lilla stugan där vi knött in oss för att följa dramat på en liten 20-tummare.
En stor kväll och ett datum att minnas, men när jag nu skriver den 25 maj 2005 bleknar alla andra datum i jämförelse. Det här var stort, fantastiskt, oväntat, häpnadsväckande, nervskakande, makalöst, otroligt och framför allt väldigt, väldigt osannolikt.
Vänta, jag tror att det ringer på dörren...
