Inför CL-finalen: Tottenham - Liverpool
Liverpool spelar sin tredje stora europeiska cupfinal på fyra år, Tottenham sin första på trettiofem. Lägg till att Liverpool slutade 26 poäng före Spurs i ligan och att Londonlaget endast vunnit ett av de fjorton senaste mötena lagen emellan och Jürgen Klopps lag måste gälla som favorit, men matcherna den här säsongen var täta och i en enskild match brukar styrkeförhållandena jämna ut sig.
TOTTENHAM HOTSPUR
Långsiktighet lönar sig – 5 år med Pochettino
Det ingår 92 lag i de översta fyra divisionerna av engelska ligan. Av dessa har 49 en manager som har varit i laget kortare än 1 år och ytterligare 28 stycken som har lett sitt lag 1-3 år. Bland de tio managrar som har lyckats hålla sig kvar 3-5 år hittar vi Jürgen Klopp, som innehar en åttondeplats bland de längst sittande, och tre positioner upp återfinns Mauricio Pochettino som den 27 maj firade 5 år på posten. En evighet i managersammanhang.
Säsongen 2014-15
Under sitt första transferår värvade Pochettino bland spelare som skulle komma att ha betydelse Eric Dier och Dele Alli samtidigt som är brukligt för en ny manager, sålde eller lånade ut en stor del av truppen. Tottenham åkte ut mot Fiorentina i Europa Leagues åttondelsfinal, nådde finalen av Ligacupen och slutade på en femteplats i Premier League med 64 poäng.
Säsongen 2015-16
Sommaren 2015 anslöt Toby Alderweireld och Heung-min Son för 33 miljoner pund medan dödvirke som Andros Townsend, Younès Kaboul, Aaron Lennon, Roberto Soldado, Étienne Capoue och Paulinho såldes för 45 miljoner pund. Det räckte ett steg till i Europa League, där Borussia Dortmund blev för svåra i kvartsfinalen, och i Premier League slutade laget på en tredjeplats, 1 poäng bakom Arsenal och 11 poäng bakom superskrällen Leicester City.
Kvick och kreativ kugge i Tottenhams offensiv.
Åtta kryss på de första femton matcherna och en riktigt svag avslutning med 2 poäng mot WBA, Chelsea, Southampton och Newcastle berövade laget en fullt realistisk titelutmaning. Målskillnaden hade förbättrats avsevärt från 58-53 året före till 69-35 och då avslutade Spurs ändå säsongen med att släppa in 10 mål de sista fyra matcherna.
Säsongen 2016-17
Transferfönstret sommaren 2016 blev en blandad historia där Victor Wanyama, Vincent Janssen, Georges-Kévin Nkoudou och Moussa Sissoko köptes för 68 miljoner pund. Nabil Bentaleb, Ryan Mason, Nacer Chadli, Tom Carroll, DeAndre Yedlin, och Alex Pritchard lämnade utan större avtryck för 60 miljoner pund. Det är med två säsonger och tre transferfönster i ryggen som vi brukar (ja, i de få fall ägarna orkar hålla ut, se statistiken längre upp) se effekten av ett mer långsiktigt tänk och säsongen 2016-17 tog Tottenham också stora kliv framåt med förbättringar så väl defensivt som offensivt.
Spurs släppte in 11 mål färre och gjorde 17 mål fler, och på hemmaplan tappade de endast poäng i två kryssmatcher mot Liverpool och Leicester. Men det räckte inte eftersom Chelsea spelade ihop så många som 93 poäng och den svaga starten med poängförlust i åtta av femton matcher blev avgörande. Det var också Chelsea som satte stopp i FA-cupens semifinal. Champions League blev en trist historia där Tottenham i en överkomlig grupp med Monaco, Bayer Leverkusen och CSKA Moskva inte tog fler än 7 poäng och sedan slogs ut mot Gent i Europa League.
Säsongen 2017-18
Sommaren 2017 öppnades kassakistan på vidare gavel och 112 miljoner pund investerades i Lucas Moura, Fernando Llorente, Serge Aurier, Juan Foyth och Davinson Sánchez, där Moura och Sánchez stod för över hälften. Kyle Walker såldes för 50 miljoner pund till Manchester City och Kevin Wimmer till Stoke för 18 miljoner pund. Pengarna betalade sig inte för Tottenham som tappade något jämfört med föregående säsong och lyckades likt övriga lag inte vara i närheten av att rubba Manchester City. Spurs pendlade mellan plats fem och tre och lyckades till slut knipa bronspengen på 77 poäng, 2 poäng före Liverpool, med 74-36 i målskillnad.
Från slutet av oktober till början av november vann Tottenham bara en av sex matcher i ligan, något som kan hänga ihop med att laget placerade fokus på Champions League där de trots en svår grupp med Real Madrid, Borussia Dortmund och APOEL tog 16 poäng och gick vidare som etta. Belöningen för det? Juventus i kvartsfinalen och respass trots 2-2 i Turin i första matchen. I semifinalen i FA-cupen vände Manchester United och vann.
Den uppåtgående trenden hade kommit av sig, investeringen i spelare inte betalat sig och det berömda sista steget hängde mest i luften om ens det.
Säsongen 2018-19
Att göra dyra spelarköp hade uppenbart inte givit önskad effekt och då kan det verka logiskt att göra tvärtom, så sommaren och vintern 2018 köpte Tottenham inte en enda spelare. Om inte unikt, åtminstone väldigt ovanligt i Premier League. Av de som lämnade var Mousa Dembélé den ende välbekante. Nej, skämt åsido var valet att helt skippa värvningar knappast en anti-handling och oavsett är det färskt i minnet hur det gick.
Med 20 vinster på de första 26 omgångarna hängde Tottenham med i titelracet, men en bedrövlig period från slutet av februari till början av april såg dem ta bara 1 poäng på fem matcher och så var allt som återstod att rädda en direktplats till Champions League. Chelsea, Arsenal, Manchester United och Spurs tävlade om att inte vilja vinna där ett tag, men Pochettinos lag hade en för god utgångsposition för att de skulle kunna slarva borta den och trots endast tre vinster på de sista tolv ligaomgångarna slutade de fyra på 71 poäng, 1 poäng bakom Chelsea.
Vägen till finalen
Efter tre av sex gruppspelsmatcher låg Tottenham riktigt illa till. 1-2 borta mot Inter, 2-4 hemma mot Barcelona och 2-2 borta mot PSV Eindhoven gjorde att deras vidare liv i turneringen efter gruppspelet hängde på en skör tråd. PSV tog ledningen redan efter två minuter i London, men mål av Harry Kane i minut 78 och 89 gav Spurs den nödvändiga trepoängaren och Christian Erikson nätade tio minuter före slutet hemma mot Inter för att se till att hoppet om avancemang levde in i slutomgången.
15 p Barcelona
7 p Tottenham
7 p Inter
2 p PSV Eindhoven
Så här såg tabellen ut inför den avslutande gruppspelsmatchen och medan Inter hade en behaglig hemmamatch mot redan utslagna PSV skulle Tottenham resa till Camp Nou. PSV tog ledningen efter en kvart och höll överraskande fortfarande ledningen i mitten av den andra halvleken, men Dembélé hade tidigt givit ett reservbetonat Barcelona ledningen och Spurs var tvunget att matcha Inters resultat. Icardis kvittering i minut 73 skickade upp Inter förbi Tottenham och nu fanns inte mycket tid kvar att vifta på. Tottenham flyttade upp allt mer mot ett Barca som redan var klara gruppsegrare och inte hade mycket att spela för, och till slut gav det utdelning när inhoppande Lucas Moura kvitterade i den 85 minuten. Inga fler mål föll på San Siro och Tottenham var vidare.
Om det hade varit mycket marginaler i gruppspelet satte Tottenham ner foten hemma mot Borussia Dortmund i åttondelsfinalen. Tre mål i andra halvlek på Wembley gav en solid grund inför returen och när Kane ökade på till sammanlagt 4-0 strax efter paus i returen var saken klar.
Spurs specielle målskytt i Champions League.
Semifinalen matchade Tottenham mot Manchester City och Spurs lyckades med något som bara Newcastle kan skryta med, de förhindrade City från att vinna 2019. Son nätade det så viktiga målet i den 78:e minuten, men än mer betydelsefullt var att Spurs under hela matchen lyckades hålla ner Manchester Citys eget spel och offensiv till ett imponerande minimum. Med ett undantag och det var den tidiga straffsparken emot, då den under säsongen stundtals hånade Hugo Lloris fick kliva fram som matchhjälte och hålla ute Sergio Agüeros elvametersförsök. Mål av City där och dubbelmötet kunde ha dött i tidig ålder.
Trots 1-0, och att bara 31 % av lagen i Champions League gått vidare från det utgångsläget efter det första mötet, gav nog de flesta Manchester City favoritskapet till avancemang med en match på Etihad kvar och Kane borta resten av säsongen efter en duell med Fabian Delph i andra halvlek i London. Om den första matchen hade varit stängd exploderade returen. Inom loppet av elva minuter fick vi se 1-0, 1-1, 1-2 och 2-2, där Cits kvittering föll inom en dryg minut efter att Spurs tagit ledningen. Uppfattningen då var att Pochettinos lag borde ha lyckats hålla i ledningen längre och när Sterling gjorde sitt andra för kvällen var känslan att det var det roliga Tottenham skulle få. Agüero gjorde 4-2 efter en timme, men bortalaget gav sig inte och Fernando Llorente tryckte in 4-3 med höften på en hörna. Spanjoren hade kommit in efter att Moussa Sissoko skadat sig.
Spurs höll ut mot repen ända in på stopptiden. Då fick en normalt sett så skicklig spelare som Eriksson hjärnsläpp när han i vad som förmodades bli matchens sista anfall på väg upp från eget försvar försökte sig på att dribbla två motståndare. Dansken tappade bollen, City kontrade och Sterling gjorde 4-3. Eruption på Etihads läktare och förkrossade Spursspelare. Men vänta. Domaren fick VAR-besked. Agüero ansågs ha varit i offsideposition när Bernardo Silva vinklade bollen i hans riktning. En sällan skådad blixtversion av emotionell bergochdalbana följde när hemmaspelare och fans föll ihop förkrossade medan Tottenhamspelarna firade med bortaföljet.
En osannolik upplösning på kvartsfinalen, så vad kunde vänta i semifinalen. På pappret ett ungt, hungrigt och livsfarligt Ajax som slagit ut seniort motstånd som Real Madrid och Juventus. Spurs såg ut att bli nästa skalp efter att nederländarna rest hem från London med en 1-0-ledning. Inte var omen mer gynnsamma när Matthijs De Ligt redan i den femte minuten nickade in 2-0 i returen och då Hakim Ziyech sköt in 2-0 och 3-0 sammanlagt tio minuter före halvtid väntade vad som borde vara en formalitet.
Men, för allt Ajax besatt i hjärta, lungor och respektlöshet fanns också ett ungdomligt oförnuft och en naiv dumdristighet. För egen del satt jag under första halvlek och drömde om hur Liverpool skulle utnyttja de stora ytorna mellan laglinjerna och kunna komma rättvänt mot en blottad backlinje. Ajax spelade högt, bildligt och bokstavligt, men deras press, löpvilja och duellstyrka gjorde att motståndarna tidigare under turneringen sällan hann utnyttja det i tillräcklig utsträckning. Den naiva matchplanen fällde tråkigt nog till slut avgörandet, för även om Ajax hade tagit sig dit de befann sig med en typ av spel som uppenbart hade fungerat borde de ha konstaterat faktum att de stod 45 minuter från en final och att motståndarna behövde göra tre raka mål för avancemang.
Tog Tottenham till deras första final i Europacupen någonsin.
Pochettino skruvade på rätt rattar i halvtid och tio minuter in på andra halvlek fick Tottenham kontakt när Moura reducerade. Precis som vid Liverpools upphämtning mot Milan 2005 var sedan nyckeln att ytterligare en reducering föll inom bara några minuter och med en halvtimme kvar var Spurs således bara ett mål från att gå vidare. Nu började Ajax bevaka ledningen, men att göra det självmant vid 3-0-övertag är en sak, framtvingat i 3-2-ledning en helt annan. Alltmer gick hemmalaget från sitt vägvinnande spel, men såg ändå ut att ha fixat det när fem av de sex aviserade stopptidsminuterna passerat. En sista viljeansträngning av Moura mot ett tröttkört Ajax såg honom smita igenom och forcera in 3-2 till Tottenham och en vändning lika oväntad som den Liverpool stått för ett dygn tidigare var fullbordad.
För första gången sedan 1984 skulle Tottenham spela en europeisk cupfinal.
En stadion som heter Wanda
Finalen 2019 spelas på Atlético Madrids nya hemmastadion Estadio Metropolitano eller, av sponsorskäl, Wanda Metropolitano. Namnet kommer av att Pekingbaserade Dalian Wanda alternativt Wanda Group har sponsrat bygget. Wanda kontrollerar bland annat världens största privata fastighetsbolag och är i förlängningen ägare av Nordic Cinema Group och SF Bio.
Den andra halvan av namnet är tagit från Estadio Metropolitano de Madrid som var Atléticos tidigare stadion från 1923 fram till 1966 när de flyttade till Vicente Calderon.
Bygget av Wanda inleddes 1990, då med hopp att Madrid skulle få arrangera friidrotts-VM 1997, ett mästerskap som i stället gick till Aten. Kvar stod en arena med 20 000 åskådare som användes för mindre idrottsliga och kulturella evenemang innan den övergavs 2004.
Nya planer smeds i händelse av att Madrid skulle arrangera sommar-OS 2016, men 2009 stod det klart att inte heller det skulle ske. År 2013 framförde Atlético Madrid sina stadionplaner för området och övertog tomten.
Den 17 april öppnade Wanda Metropolitano med Atlético-Málaga som premiärmatch och Antoine Griezmann avgjorde med matchens enda mål. Stadion rymmer 67 829 åskådare och rekordet hittills är 67 804 från derbyt mot Real Madrid i februari i år.
Gräsmattan mäter 105 x 68 meter, lika bred som Anfields men 4 meter kortare.
Vidvinkelbild inifrån finalstadion.
Till finalen i Champions League har kapaciteten sänkts till 63 500, men endast 60 726 biljetter kommer att säljas. Det innebär att 10 % av arenan kommer att stå tom.
Av biljetterna går 16 613 till Tottenham och Liverpool vardera, 4 000 distribueras genom UEFA:s försäljning och resterande 23 500 går till UEFA, nationella förbund, kommersiella partners och media.
Av Liverpools 16 613 biljetter går 1 % till sponsorer, 11 % till klubbanställda, tidigare spelare och spelarnas familjer, 25 % till de som har prioritet och 63 % till vanliga supportrar. I slutänden sipprar strax under 10 500 biljetter till supportrar med säsongskort eller fancards.
Liverpools supportrar har tilldelats sydsidan av stadion och trots att laget är uppsatt som bortalag kommer det att kunna spela i sitt helröda hemmaställ samt få tillgång till omklädningsrummet för hemmalaget och bänken där Diego Simeone i normala fall håller till.
Rule Britannia
Sedan finalen 1999 har ett engelskt lag varit representerat i finalen tio gånger. Liverpool har varit det laget vid fyra tillfällen och 2008 möttes Manchester United och Chelsea. Det innebär fem engelska finaler undantaget Liverpool på 20 år och där det engelska laget lyfte bucklan vid två tillfällen.
År 2005-2012 hade England minst ett lag i final varje år utom ett. Därefter följde fem år utan engelsk representation innan vi nu står med en helengelskfinal igen och garanterat en vinnare från Premier League.
Domare
Damir Skomina får äran att döma årets final i Champions League. Den 42-årige slovaken har 138 UEFA-matcher i ryggen har hållit i pipan i EM- och VM-turneringar på så väl junior- som seniornivå.
Liverpools facit med Skomina är en seger (Napoli 2018) och fyra förluster (Fiorentina 2009, Besiktas 2015, Villarreal 2016, Roma 2018).
Slovakiske Skomina är huvuddomare i finalen.
Tidigare möten
Liverpool och Tottenham har förvånande nog endast vid ett tillfälle tidigare drabbat samman i en europeisk turnering. Det var i semifinalen av UEFA-cupen 1973 som Liverpool avancerade efter 1-2 borta och 1-0 hemma.
Enda tidigare finalmötet kom i Ligacupen 1982 när Liverpool vände och vann med 3-1 på Wembley.
Sammanlagt har lördagens finallag ställts mot varandra 170 gånger genom historien med 79 vinster för Liverpool och 48 för Tottenham.
Liverpool har vunnit nio och endast förlorat ett av de fjorton senaste mötena med Spurs.
Tottenhams facit i Europa mot engelska lag är 4 1 3 12-12 (3 0 0 hemma)
Liverpools facit i Europa mot engelska lag är 7 8 5 25-21 (6 3 1 hemma)
LIVERPOOL FC
Törstar efter trofé
Final i Europa League 2016, final i Champions League 2018 och final i Champions League 2019. Få lag och managrar kan skryta med tre europeiska finaler på fyra år de senaste decennierna och ännu färre, om ens några, med en helt ny manager vid rodret.
Jürgen Klopps prestation är, precis som jag skrev här, ytterst imponerande i så väl spel som resultat. Förr eller senare behöver det dock resultera i utdelning för att verkligen skriva historia och jag är dessutom övertygad om att segerns sötma är bättre för kommande framgång än att fortsätta leva på revanschlusta.
Får Klopp äntligen fira efter en final?
Det kan verka motsägelsefullt när Liverpool ska spela sin andra raka final i Champions League, eller den fjärde på femton år, men jag vill ändå påstå att det antal chanser att spela final i Champions League och Europa League ett lag av en och samma generation i de flesta fall får är så få att du måste ta chansen när den dyker upp. Både Liverpools och Tottenhams semifinaler eller de täta drabbningarna med Chelsea i slutspelet under 00-talet visar också hur oerhört små marginaler det är som skiljer avancemang från uttåg.
Tunga investeringar och en skicklig tränare kan ta dig till kvartsfinal någonstans, och det är givetvis en väldigt bra grund, men år efter år ser vi jättar falla på slutsträckan. Det finns ingen anledning att tro något annat än att Liverpool kommer att vara med där uppe de kommande åren, men att ”vara med där uppe” är ett smärtsamt långt steg från att en försommarkväll tåga ut till UEFA-hymnen och tävla om den finaste klubblagstrofén, fråga bara PSG och Barcelona med sammanlagt en final de senaste åtta åren.
Liverpool bär favoritskapet
Liverpool är ett starkare lag än i fjol. Alisson Becker har ersatt Loris Karius på målvaktspositionen och båda ytterbackarna har mognat i sitt spel och vässat till offensiven. Trots skador på mittfältet och begränsat truppdjup anser jag laget vara bättre rustat för olika typer av matchbilder och spel jämfört med för ett år sedan. Jämför vi finalmotståndare har Tottenham gjort en berömvärd resa och kämpat till sig sin plats, men de är inte en europeisk stormakt och över flera säsonger framslipad cupdiamant som Real Madrid. Real Madrid är ju inte ens Real Madrid nuförtiden.
Chansen att lyfta pokalen måste utan att vara respektlös anses vara klart större än i fjol och ett annat sätt att se det är följande. Liverpool vann nio raka i slutet av ligasäsongen. Laget hade kunnat förlora åtta av dem, undanräknat hemmamötet med Tottenham, med hur många mål som helst och ändå slutat före Spurs i tabellen. Liverpool är över tid och flera matcher ett lag med högre lägstanivå, högre högstanivå och större dynamik. Men, i en isolerad match kommer långsiktig slagstyrka att spela allt mindre roll och tillfälligheter att spela allt större.
Dessutom ska sägas att Tottenham är ett av de lag (förutom det uppenbara svaret Manchester City skulle jag slänga in Crystal Palace och Leicester City) som skapat oväntat stora problem för Liverpool både hemma och borta under säsongen. Son borde ha fått straff på stopptid i London och på Anfield var det endast fummel av Lloris och ett självmål av Alderweireld som skänkte Liverpool segern. Spelbolagen ger Liverpool ganska precis en 67/33-chans att lyfta bucklan och där någonstans upplever jag också att chansen befinner sig.
Startelvan
Vad gäller startelvan i finalen tror jag Jürgen Klopp och supportrarna är helt överens om tre av fyra lagdelar. Alisson Becker står förstås i mål och försvarsfyran kommer att utgöras av Andy Robertson, Joël Matip, Virgil van Dijk och Andy Robertson. Joe Gomez är inte uppe i matchtempo och återinspelad i laget medan Dejan Lovren agerat backup till Matip och det är ytterst tveksamt att han skulle ha kört om i kön de senaste två veckorna.
Längst fram är det bekräftat att Roberto Firmino har skakat av sig sin ljumskskada och då startar han mellan Sadio Mané och Mohamed Salah. Mané hittade verkligen formen under våren och avslutade med 14 mål på de sista sexton ligaomgångarna.
Återstår gör mittfältet, där det till skillnad från backlinje och anfall kan finnas fler meningar om vilka tre som är bäst att ställa ut mot Tottenham. Skadesituationen och mängden matchspel i benen trimmar dock i slutänden ner valmöjligheterna till få. Naby Keïta är skadad och kan räknas bort helt, Adam Lallana är med i truppen, men har just kommit tillbaka efter skada och har inte glänst på bra länge. Alex Oxlade-Chamberlain är likt Gomez fullt frisk och i matchform en sak, rehabiliterad med bara träningsspel en annan. Oxen får nöja sig med en plats på bänken och jag tror att vi oavsett resultat får se honom i andra halvlek. Xherdan Shaqiri har inte varit förstavalet för start på några månader och det vore oväntat att se honom på plan från avspark i finalen.
Fabinho ser jag som given i den defensiva rollen framför backlinjen och Gini Wijnaldum tror jag inte Klopp tvekar att plita ner som andra namn. Sedan då? Lagkapten Jordan Henderson, den trygga arbetshästen James Milner eller trots allt en överraskning i Shaqiri? Mot ett tempostarkt mittfält och sett till de starka prestationerna under slutet på säsongen tror jag Klopp väljer Henderson.
Framtidsman och viktigt offensivt vapen.
Trent Alexander-Arnold kommer, om han som väntat startar, bli den yngste spelaren någonsin att starta två raka finaler i Champions League. Den yngste i nuläget är Christian Panucci som 1994 och 1995 spelade för Milan och i den andra finalen var 22 år. Alexander-Arnold har inte ens fyllt 21. Under 4 april till 12 maj har Trent spelat nio matcher för Liverpool och har under den perioden spelat fram till osannolika 11 mål och varit näst sist på bollen i alla matcher utan en. Det är bara i 2-0-segern mot Chelsea som han inte registrerades för en assist. I Champions League står högerbacken på fyra målpass och skulle behöva spela fram till ytterligare två för att ta sig förbi Jordi Alba, Kylian Mbappé, Leroy Sané och Dusan Tadic som samtliga står på fem.
Ett större frågetecken än Firminos matchstatus är huruvida Harry Kane startar och i så fall vilken form en spelare som inte matchats sedan den 9 april är i. Det ska förstås mycket till för att Pochettino ska ställa en så utpräglad målskytt utanför en finalelva, men en Kane på 90 % är inte tillräckligt bra och det vet förstås Spurstränaren.
För egen del tror jag finalen kommer att avgöras på kanterna och så väl Klopp som Pochettino lär instruera sina ytterbackar att värdera lägena noggrant och inte bli övermodiga. Trent och Robertson är likt Kieran Trippier och Danny Rose en essentiell del av offensiven, men med Salah och Mané, respektive Son och Eriksen på andra sidan, måste de se upp för blottor bakom sig.
Sedan har vi faktorn att finalen spelas 20 dagar efter den avslutande ligamatchen. Vissa spelare i Liverpool var visserligen hårt pressade fysiskt och i behov av vila, men laget som helhet var i ett stort rus efter sena avgöranden i ligaspelet och vändningen mot Barcelona. Tottenham hade trots avancemanget i Champions League svag form i ligan och släppte in många mål. Även om Liverpool får tillbaka Firmino och att spelare som Andy Robertson och Jordan Henderson får möjlighet att återhämta sig skulle jag säga att Spurs vinner mest på den långa vänteperioden och då har de dessutom en möjlighet att få tillbaka Harry Kane. Finaler kan lätt vara tillknäppta från start och med två lag som inte spelat en tävlingsmatch på 3 veckor finns det än större anledning att tro på viss ringrostighet i början. Det borde finnas stor möjlighet att lyckas stressa fram ett misstag under första kvarten för det lag som vågar trycka på lite extra.
Mané Firmino Salah
Wijnaldum Fabinho Henderson
Robertson Matip van Dijk Alexander-Arnold
Alisson
Källor: en.wikipedia.org, BBC Sport, liverpool.no. uefa.com, transfermarket.com
