Krönika: Trummandet
Salah hade återigen med sig de där benen som går som trumpinnar och ännu en hemmaseger kunde räknas hem. Fyra matcher kvar, hur långt räcker det?
Det var alltså dags igen, Chelsea.
Londonlaget är inte de största rivalerna på något sätt men frågan är om det inte är just mot den klubben de matcher som har betytt som mest de senaste åren har spelats mot. Det har varit dubbelmöten i Champions League med motpolerna Mourinho och Benitez, där har varit spökmål av Luis Garcia, Steven Gerrard halkar mitt i en titeljakt och samme Gerrard och en viss Torres var indragna i övergångar klubbarna emellan som milt uttryckt blev infekterade.
Läget nu var ju inte olikt det för fem år sedan när Liverpool jagade titeln och kampen stod mot just City. Den gången blev det förlust och sedan tog de ljusblå aldrig foten av gasen.
Den gången dök Chelsea upp i en buss utan några som helst offensiva ambitioner, de väntade på en chans och en möjlighet att stänga matchen än mer. En frustande Suarez kom aldrig loss och den matchen har många kvar i minnet.
Chelsea är ett annat lag nu, de har ju den ständigt friflytande och nästan alltid briljante och fantastiske Hazard samtidigt som de verkligen behöver jaga den där platsen i tabellen som innebär en plats i Champions League. Ett oavgjort resultat skulle därmed vara godkänt för bortalaget men inte okej.
Matchen började lite trevande, båda lagen visade att de är fint offensivt sammansatta lag med en tydlig idé om hur bollen skall spelas och de där metrarna vinnas. Defensiven är dock lika välmejslad den och det var ingen som fullt ut vågade släppa taget om den där handbromsen. Ett snöre är bara så långt och än så länge var det ingen som offrade defensiven för offensiven.
För Liverpool var ju dock det där krysset vare sig godkänt eller okej, temperaturen bara ökar för varje vecka som går i den tryckkokare som Premier League är och att blinka kan innebära att den där pokalen är borta.
Tvivlarna och belackarna kan inte vara så många där ute längre men Liverpool visade igen att det finns numera en växel till att peta i och även om inte övertaget var massivt blev både ytorna och andningshålen allt mindre för Sarris gäng på planen när andra halvlek brakade igång.
Det tog inte många minuter innan Jordan Henderson, som har ett kroppsspråk och en blick just nu som närmast kan beskrivas som ett lok som bara är ögonblick bort ifrån att spränga ångpannan på grund av för högt tryck, tog sig ner mot kortlinjen och lyfte den till Mané på bortre stolpen. Och alla visste att det måste hända något nu. På just vad det skulle vara hann ingen fundera någon längre tid på dock.
Mohammad Salah hade en, ganska lång, period förra säsongen när det såg ut som om han lite som han ville kunde ta alla de där trippande stegen inne i straffområdet innan han hittade en lucka och kunde placera in bollen med insidan på vänsterfoten i exakt vilken maska han ville. I år har vi inte riktigt sett det där, det har gått lite trögare att hitta de där lägena och när han har gjort det har det många gånger sett ut som om vänsterfoten har somnat när han drar till bollen.
Nu var det annorlunda, den sista stormatchen på hemmaplan i ligan för säsongen och det behöver inte skrivas en gång till vad en seger skulle innebära för avslutningen av säsongen. Fötterna var lite piggare idag och det där trummandet var tillbaka. Det är ingen vild gissning att den där ytterbacken hellre hade varit någon annanstans men efter läge efter läge efter läge kom det ett läge till och den här gången tänkte inte Salah försöka placera eller skriva in bollen.
Nu rammade han den.
Materialet i bollarna numera, vilket förmodligen är detsamma som i skorna och inget av dem har någonsin strövat vilt någonstans, gör att med en ordentlig träff så kan det bli de drömmål som precis skulle ske. Bollen tar sig upp i luften, fortsätter framåt och sedan med en dykande rörelse där det ser ut som den fastnar i ett baksug och tar mer fart och vidare in i nät. Vare sig vinkel, avstånd eller precision talade för skytten men skottet var otagbart.
Chelsea försökte och då framförallt Hazard men marginalerna är återigen där och till slut kände även bortalaget att det fanns inget att hämta denna eftermiddag.
Fyra ynka ligamatcher kvar och vi har ännu en spännande vecka framför oss, vem blinkar först?
