Manchester City och livet efter dynastin-del 2
Viöka spelare utmärkte sig under de svåra åren och finns behovet av magiska treenigheter kvar i Manchester City? Vi reder ut det i denna avslutande artikel om Citys resa till botten och tillbaka igen.
Ögonblicksbilden kommer från den 30 maj 1999 och platsen är Wembley Stadium. Citys målvakt Nicky Weaver kastar sig till vänster och lyckas styra bort bollen från den olycklige Guy Butters i Gillingham. Manchester City har i och med detta tagit klivet ur den tredje divisionen och den långa mödosamma vägen tillbaka hade börjat. Var det då en enkel och smidig resa tillbaka till de finare salongerna? Inte alls! Manchester City jobbar ju inte riktigt så…
Manchester City av idag är på många sätt en riktigt världsklubb. En fantastisk akademi, en toppmodern arena och en aldrig sinande arabisk oljekälla som sprutar ut pengar över den blåa delen av Manchester. Vägen dit från den där majdagen 1999 när man efter ett drama av episka proportioner tog sig tillbaka till andradivisionen har dock varit allt annat än spikrak.
Francis Lee var nu borta som frälsare då det visade sig att han inte var rätt man att få de riktigt sportsliga framgångarna. Det Lee däremot lade grunden till och som affärsmannen David Bernstein senare, i rollen som ordförande, fortsatte att bygga på var en grund som till en del är det fundament som gör att City idag räknas som en av de absolut största klubbarna i England.
Även om det gick trögt även för Bernstein när det gällde resultaten så finns det fyra saker som de initierade City-anhängarna framhåller som viktiga faktorer i det Fågel Fenix-liknande återtåget:
- Sjösättandet av en professionell akademi som idag anses vara en av de absolut bästa i England.
- Skapandet av den nya träningsanläggningen Carrington Training Centre, vilket i sin tur medförde att akademin kunde ta över den gamla anläggningen Platt Lane som låg i anslutning till den gamla arenan Maine Road.
- Lee hade varit med och projekterat landområdet och nu var Bernstein med och slutförde förhandlingarna som ledde till att det kunde byggas en ny och toppmodern arena, City of Manchester Stadium.
- Den sista stora saken som Bernstein krediteras för är att han säkrade Kevin Keegans namnteckning på managerkontraktet efter att denne lämnat posten som Englands förbundskapten. Keegan tog under sin första säsong tillbaka laget till Premier League och där har man sedan stannat kvar sedan dess.
En spelare som definitivt skulle kunnat tillhöra en sådan treenighet om City hade haft större kontinuitet var Paul Lake, en spelare som kom fram genom Citys egna ungdomsled och som spåddes en lysande framtid. Han blev uttagen i Englands bruttotrupp till VM i Italien 1990 som 21-åring. Dock kom han inte med i slutgallringen. Han spelade som central mittfältare och det var tom så att Paul Gascoigne uttryckte att “nu får inte Lake utvecklas mer för då kommer han att peta mig”. Många ansåg att han mest troligt var Englands blivande landslagskapten då han under Howard Kendall, redan som 21-åring, blivit tilldelad rollen i City. Paul Lakes karriär fick i praktiken ett brutalt slut när han i en match mot Aston Villa i september 1990 skadade sitt knä allvarligt. De första rapporterna sade att det inte fanns några farhågor om en allvarligare skada och det var först efter sex veckor som man insåg att Lakes korsband var av.
Hans sex år långa kamp innan han tvingades dra sig tillbaka 1996 och allt som skedde under den perioden har Lake berättat om i sin prisbelönta biografi “I´m not really here”. En historia med djupa depressioner och ständiga felbehandlingar blandas med solskenshistorier och Lakes obändiga kärlek till sporten. Har ni inte läst boken rekommenderas den starkt.
Efter att ha arbetat som fysioterapeut under en tioårsperiod har Lake på senare år haft uppdrag som ambassadör, dels för Manchester City men även för Premier League.
En annan spelare som hade de där magiska kvalitéerna som skulle kunna ha renderat en plats i en treenighet var georgiern Georgi Kinkladze. Georgiern gjorde tre säsonger på Maine Road och blev en riktig kulthjälte i publikens ögon. Hans bländande teknik och hans effektiva och vägvinnande passningsspel var något som lyfte City under ett par säsonger när man egentligen inte hade något annat att glädja sig över. Det var dock nära att det hade blivit en mycket kort sejour då Kinkladze till en början hade stor hemlängtan och han bodde sin första tid på hotell. Det sägs att detta botades med att Kinkladzes mamma helt sonika flyttade till Manchester för att förse honom med sällskap och inte minst med hemlagad mat!
Kinkladze följde med City ner i ettan när de relegerades, men när de även åkte ur den serien så flyttade han till Holland och Ajax.
Det som sedan händer i Manchester Citys historia efter att den först den thailändske affärsmannen och politikern Thaksin Shinawatra och senare Sheikh Mansour och Abu Dhabi group tar över makten i klubben kan man skriva en hel bok om och där har det verkligen blandats högt och lågt.. Men om man tittar på spelarna så finns där naturligtvis mängder som har hållit extremt hög internationell nivå.
Från ligasegrarna 2012 och 2014 kan man ju hävda både någon form av ryggradstreenighet på spelare som Vincent Kompany, David Silva och Sergio Aguero men också under de senaste åren någon form av magitreenighet på David Silva, Kevin de Bruyne och Sergio Aguero. Men eftersom detta faller utanför ramen för vårt Old School-koncept så blir det här en diskussion för en annan dag.
Det som man i någon form av slutkonklusion kring treenigheternas vara eller icke vara i Manchester City så finns det ingen grupp av spelare som på samma sätt berört folksjälen i Manchesters blåa del på samma sätt som Bell-Lee och Summerbee.
Man kan i detta sammanhang problematisera kring folkets behov av så tydliga treenigheter och grupperingar. Den genomsnittlige fotbollssupportern har grovt förenklat transformerats från en arbetarklassmänniska som precis hade råd till säsongskort och en och annan pint på lördagen, till en medelklass och uppåt-människa som kommer till arenan med Iphonen i högsta hugg för att checka in på Facebook, ta mängder med selfies och svära över att ägarna inte har satsat den där ytterligare miljarden för att säkra spelaren som gör att man kan hota om Champions League.
Var finns det då plats för fotbollssupportern från 60 och 70-talet i dagens fotboll undrar du? Mest troligt på puben utanför då den inte har råd med de skenande biljettpriserna som ska finansiera den där miljardspelaren, om hen över huvudtaget orkar bry sig längre.
Med denna problematisering som bakgrund så blir min tes att , det i alla fall i Manchester City-kretsar inte finns samma behov av treenighetsgrupperingar längre, vilket i alla fall jag tycker är ett steg på väg mot undergången av fotbollens genuina kraft i samhället. Jag hoppas naturligtvis att jag har fel, om inte annat så för City-fansens skull.
Nu sätter vi bokslut för Manchester City och siktar vidare mot nya treenigheter, så håll utkik.