Krönika: Från helvetet till himmelen på 13 minuter
När Gabriel Agbonlahor nickade en 1-2 för Aston Villa kändes det som att bokstavligen befinna sig i helvetet. Men när slutsignalen gått svävade jag i himmelen bredvid Kiko Macheda och det övriga laget. Min glädje är obeskrivlig.
Jag tycker om att drömma. Fantisera framför mig lyckliga tillfällen. Tillfällen som gör mig glad. Men vågade jag drömma om att 17-årige Kiko Macheda skulle hoppa in i dagens match mot Aston Villa på Old Trafford och sedan på stopptid skruva in vinstmålet till fansens otroliga glädje? Javisst, men jag tycker hellre om att fantisera om realistiska grejer, så som att jag skulle vinna på tipset eller något annat liknande. Men ett scenario jag beskrev ovan är nog way too much för mig. Endå gjorde jag det när Kiko sprang in efter dryga halvtimmen. Men jag vågade aldrig tro. Jag bara drömde.
Men drömmar kan bli sanna, det bevisade italienaren Federico Macheda när han på stopptid vände, sköt och skickade alla oss supportrar till sjunde himlen idag. Det var ofattbart. En 17-årig debutant som i reservlagets senaste match mot Newcastle gjort hattrick kom in och räddade Sir Alex Ferguson och Red Devils från ett snöpligt kryss hemma mot Aston Villa. Han räddade kanske inte bara oss från ett "dåligt" resultat, han kanske räddade oss titeln. Om ni förstår vad jag menar...
Om United lyfter bucklan i år har Sir Alex Macheda att tacka för mycket.
För han gav oss inte bara tre livsviktiga poäng. Han gav oss vår första vinst på tre matcher. Han gav oss en jävla självförtroende boost med tanke på fortsättningen. Han gav oss glädje. I oändliga mängder. Och han tog oss till himmelen.
Men förtjänade vi det? Ett vinstmål? Aston Villa var de facto bättre än United i stora delar av matchen och hade med bättre effektivitet och kreativitet i kontringarna ha kunnat avgöra matchen innan Ronaldo ens hunnit kvittera. Allas älskade Mike Riley hade denna dag beslutit sig för att hata, istället för att älska United, som han så ofta brukar göra. Men domaren kan vi inte skylla på. Insatsen var blek, tempofattig och inte det vi är vana vid att se. Trots det vinner vi med 3-2. Vi vinner fastän vi spelar dåligt. Något som är ett tecken på ett lag i mentalt starkt tillstånd. Vi gör tre högklassiga mål med Macheda vinstmål som grädden på mosen. Och trots att Machedas mål är ren världklass, sitter man nu och snackar om en jävla tur på The Boot Room. Vissa skyller på Mike Riley, vissa skyller på hur dåliga Aston Villa var och vissa skyller på turen. Men vill ni veta vad tur är? Det är när Kiko Macheda sätter ner sig på knä efter slutsignalen, kysser kameralinsen och skriker ut sin glädje. Det är tur, att vi har en lirare som honom.
Så dags att vakna upp till verkligheten, livet är tufft. Igår hoppade ni av glädje medan vi gick runt och tjatade om det sena vinstmålet ni gjorde mot Fulham. Idag är det vi som jublar, hoppar och sjunger. Idag är det vi som är bäst.
Och tack Macheda, jag älskar dig.
