Gästkrönika: Den sagolika resan till Manchester, del 1
Äntligen kom min dröm i uppfyllelse. Äntligen fick jag komma till Old Trafford för första gången i mitt liv. Vägen till The Theatre of Dreams var helt sagolikt.
Resan tog fart runt kl. 11.00 den 4 augusti då det sjaskiga Ryan Air flygplanet landade på engelsk mark på Stansted Airport strax utanför London. Far min och jag letade upp första bästa tåg som skulle ta oss till Picadilly Station i Manchester. Det var en väldigt lång resa som väntades. Mycket längre än vad jag trodde att den skulle vara så försökte sova så mycket som möjligt av den första sträckan till Peterborough. Sätena på tåget var inte så värst komfortbala så jag vaknade upp titt som tätt på grund av att jag fick gamnacke hela tiden.
Tågresan tog 4 timmar och 25 minuter med byte i Peterborough och Leeds!? Av alla ställen så fick vi gå av i Leeds och byta tåg vilket gjorde mig lite spyfärdig då jag bara satte min högra fot på den skitiga perrongen. Som tur var det bara några minuters väntetid på nästa tåg som skulle ta oss till Manchester. När destinationen ”Manchester Pic” kom upp på displayen i tåget blev jag helspänd och exalterad. Jag satt på min fönsterplats och kollade ut genom rutan för att få den första blicken ifrån staden medans far sov som en stock bredvid mig. När tåget väl kom in i förorten av Manchester så var det endast industri och tegelhus som kom framför ögat på mig. Det första intrycket av Manchester var dystert och tråkigt. Längre in mot centrum så fick jag hastigt syn på en stor fotbollsarena. Första tanken var att de kunde vara Old Trafford så ryckte och slet i byxfickan efter min kamera för att ta ett foto av arenan. Efter jag hade fått fram kameran och satt igång den så upptäckte jag att den arena som jag hade fått syn på var City of Manchester Stadium. Jag stängde snabbt av kameran och la tillbaka den i byxfickan igen.
Väl framme på Manchester Picadilly Station så började jag knäppa hej vilt med min digitalkamera. Jag var i Manchester! Tänka sig. En obeskrivlig känsla att bara komma till staden. Jag började ta kort på allt som man kunde tänka sig. Taxibilar, byggnader, britter och statyer. Därefter tänkte jag att det kunde vara smart att spara lite på batteriet till matchen emot Valencia.
Vi tog första bästa taxi som skulle ta oss till vårt hotell. Taxichauffören lyssnade på den konversation som jag och far hade då han plötsligt avbröt oss och frågade ”Are you here for the game tomorrow?” Jag och chauffören började prata lite löst om staden Manchester och United. Jag frågade var den stora skylten ”Welcome to Manchester” med Tevez på var någonstans. Han pekade bort mot stadskärnan. Det var en bra bit dit ifrån där vi befann oss så det var ingen idé att åka dit. Därefter förklarade han att Uniteds fans inte brydde sig om den skylten med Tevez. Han nämnde att både United och Citys fans visste vilket lag som var bäst i Manchester. När United spelar match så märks det överallt i staden tidigt på matchdagen. Flaggor, ramsor, tröjor och diverse stånd runt Old Trafford. När City spelar så märktes det 3 timmar innan matchstart att det var dags för match.
Den första blicken jag fick ifrån Old Trafford var i taxin på väg till Copthorne hotel. Detta hotell låg bara ett stenkast ifrån Old Trafford. Det enda som skiljde dem åt var floden som gick mellan Liverpool och Manchester. Taxichauffören pekade bort emot ett krön. För det första såg jag bara en träddunge och ännu mera tegelhus. När taxibilen svängde höger vid ett trafikljus så fick jag syn på The Theatre of Dreams. Jag satt i baksätet på taxin och hoppade snabbt upp i bakrutan för att knäppa min första bild av Old Trafford. Bilden som togs blev väldigt suddig och otydlig. Det berodde nog till mestadels på att jag var så upp i varv och händerna var helt skakiga. Jag insåg ändå snabbt att jag skulle få mer och bättre chanser att plåta OT.
När vi hade checkat in på hotellet så begav sig far och jag ner emot Old Trafford. Vi hade ungefär en halvdag i Manchester att tillbringa innan det var dags att gå tillbaka till hotellet igen. Med min matchtröja på med Fletcher på ryggen, halsduken runt nacken med texten ”BELIEVE” och med digitalkameran i högerfickan så var jag redo att få uppleva The Teathre of Dreams. Denna gång på utsidan. För att komma över floden så gick det en bro som vi var tvungna att passera. Det första jag lade märke till var att bron gick i färgerna röd, svart och vit. De vita och röda pelarna på bron hade massor med klistermärken på sig. På dessa märken stod det ”LOVE UNITED – HATE GLAZER”. Jag tog en bild på klistermärket och fnissade till. Därefter strosade jag över bron med ett leende på läpparna.
Från hela vägen till arenan så fanns dessa klistermärken fastklistrade på var och varannan lyktstolpe, parkbänk, tegelväg. Ju mer klistermärken jag såg, desto mer kände jag att Old Trafford började närma sig. Far min och jag gick ut vänster efter ett övergångsställe och där möttes jag av en stor och ståtlig byggnad. Det var The Teathre of Dreams som hägrade framför mig. Dessa 200-300 meter fram till arenan kändes som ett helt ljusår innan jag tillslut kom riktigt nära. Nu hade jag bara ett övergångställe kvar sedan var jag precis bredvid arenan. När jag passerade övergångsstället så kom det en bil bakom mig som tutade till. När bilen körde förbi så sträckte sig en tjock snubbe med renrakad skalle ut genom den vänstra dörren på bilen och ropade ”Eyyy, Mr. Fletcher! Take off your shirt! Chelsea is better!” Jag och far skrattade högt och gick vidare emot Old Trafford.
Vi stannade till bredvid en gatuskylt utanför Old Trafford. Denna gatuskylt var inte vilken som helst, utan gick under namnet ”SIR MATT BUSBY WAY”. En otrolig känsla att posera framför den gatuskylten. När vi nu var framme vid Old Trafford så gick vi ett varv runt hela arenan för att se alltifrån statyn på Sir Matt Busby till The Munich Tunnel. Att gå genom den tunneln var väldigt känslosamt med alla minnesverk och tragiska bilder. Det var ändå väl värt det. Ett minne för livet. Det jag tänkte på när vi gick runt Old Trafford var all säkerhet och alla vakter runtom arenan. En vakt vars jobb endast var att vakta statyerna av Best, Law och Charlton. Far tog ett foto på mig bredvid dessa tre legender. Jag ville så gärna hoppa upp bredvid ”THE UNITED TRINITY” och göra en riktigt mysig gruppkram med dessa tre herrarna. Tyvärr så var det för tillfället helt omöjligt på grund av vakten som stod precis bredvid.
När jag gick ifrån statyn så lade jag märke till att vissa av alla tegelstenar på marken bredvid mig hade en gul text inskriven. Jag böjde mig ner för att ta en närmare titt på stenarna och då såg jag att varenda tegelsten hade en viss text. Flertalet av stenarna hade en svart skrift. De andra hade en gul text inskriven. Varenda tegelsten under mina fötter hade ett visst namn på sig. Dessa namn var på olika personer som hade spelat för Manchester United genom tiderna. Skillnaden mellan dessa färgade stenarna var att de spelarna som hade fått sitt namn textat i gult var legender. Spelare som Bobby Charlton, George Best, Roger Byrne, Roy Keane och David Beckham hade fått sitt namn inskrivet på stenarna med en gul text. Jag kan inget annat säga än att de spelarna som hade fått sitt namn inskrivet med denna färg på tegelstenen förtjänade det.
Innan det var dags att gå ifrån OT så passade jag på att ta in titt inne på Megastore. Att komma in genom den dörren var helt galet. Överallt, varstans fanns det Unitedprylar i en lika stor butik som Coop Forum i Kalmar. Från en pennvässare för £1,95 till en signerad tröja ifrån Bobby Charlton för £350. Ja, en fullproppad butik med allt man någonsin kan tänka sig. Storleksmässigt var Coop Forum och Megastore lika stora. En liten kontrast var att Megastore hade runt 15 kassor gentemot Coop Forum som har 5 kassa. Det säger en hel del.
Innan vi gick tillbaka till hotellet så besökte vi en pub vid namn ”The Trafford” för att sänka några bärs. Väldigt mysig och gemytlig stämning runt hela puben. Färgerna på denna pub var som bron över floden till Old Trafford. Rött, vitt och svart. Far slog sig ner på närmaste bord medans jag gick för att beställa två Fosters. När jag kom till bordet med en öl i varje hand så fick jag syn på att borden var numrerade. Vi hade satt oss på bordet som hade nummer 22. Den första tanke som kom upp i mitt huvud var hur häftigt det skulle vara att sitta vid bord 22 med sällskap av självaste John O'Shea och ta en öl med honom. Under en kort stund drömde jag mig långt bort. Långt ifrån verkligheten. Ändå kände jag mig som hemma.
När vi lämnade The Trafford efter ett antal öl som gått genom halsstrupen så var jag väldigt bestämd att ta mig till ”The Bishop Blaze”. Tidigare har jag endast sett videoklipp på You Tube om vilken drag och ståhej det är inne på The Bishop Blaze där alla står upp och sjunger ”chants”. Jag hade bara i mina drömmar hoppats på att få uppleva denna stämning. När vi kom in på denna pub så kände jag igen puben ifrån klippen på nätet. Högt i tak och den typiskt brittiska inredningen fanns på puben. En skillnad ifrån dessa klipp var att vi var näst intill ensamma därinne och med en väldigt lugn stämmning. Vi slog oss ner på ett bord på den övre delen av puben. Gick till baren och beställde varsin Carling. När jag fick den iskalla ölen i min hand med Carling loggan på glaset så kom det direkt upp flashbacks i mitt huvud om straffläggningen och Ben Fosters fenomenala räddningar på linjen under avgörandet. Du har än idag iPoden att tacka för Ben.
Bartendern inne på The Bishop Blaze märkte direkt på min engelska accent att jag inte var brittisk. Han ställde frågan, ”Where are you from? Finland or Norway?” Jag gav ett snabbt svar, ”Sweden!” Vi började småprata lite med varandra då han senare rekommendera oss för att komma tillbaka till The Bishop Blaze imorgon (matchdagen). Steven (som var hans namn) pekade ut emot puben och förklarade att alla bord och stolar skulle tas bort tills imorgon bitti. Hela puben skulle fyllas med sjungande fans och ölen skulle flöda hejvilt. Det var vad han sa.
Vid stängning så lämnade jag och far The Bishop Blaze. Lite goa, glada och med lite öl i kroppen så gick vi ner emot Old Trafford för att ta en sista titt innan det var dags att gå tillbaka till hotellet. Att se Old Trafford på natten var en upplevelse i sig. Arenans belysning gjorde det extra speciellt.
Även denna gång så var det ett antal vakter som höll säkerheten på topp runt arenan. En skillnad denna gång var att det inte var någon vakt som stod och höll uppe säkerheten runt statyn med Best, Law och Charlton. Jag såg min chans. En chans att få stå tillsammans med dem. Far stod redo med kameran för att snabbt ta ett foto. Jag var nästan halvläggs upp på statyn då en vakt kom i rask takt emot mig. Han sa till mig att jag skulle hålla avstånd ifrån den statyn. Jag hoppade snabbt ner och vid det tillfället var jag lite ängslig för vad som komma skall. Efter en kort konversation med säkerhetsvakten så märkte jag att han ändå var väldigt trevlig och vänlig. Som de flesta britter jag stötte på under dessa dagar på min resa. Själv så ansåg jag att säkerheten var lite väl överdriven runt arenan. Han förklarade senare att denna säkerhet behövdes emot en så stor klubb som Manchester United. Han nämnde att alla vakter var anställda för att skydda spelare, skydda arenans väggar emot klotter och skydda Bobby, George och Dennis ifrån mig. Vakten talade om att säkerheten runt arenan var extra stor innan matchdagar då de var beredda emot bombhot och liknande terrorhot. Jag förstod honom senare att säkerheten av Old Trafford verkligen behövdes.
Nästa dag var det matchdag. 5:e augusti. Manchester United skulle möta Valencia på Old Trafford. Min dröm skulle gå i uppfyllelse. Dagen började med en typisk engelsk frukost på hotellet. En riktigt mäktig frukost med bacon, korv, toast, filmjölk, frukt, juice och te. Det var just vårt te som servitören var väldigt noga med att se till. Titt som tätt gick hon och kollade i våra koppar för att se om vi behövde påfyllning. Det kanske är utpräglat engelskt att man ska dricka 3 koppar te till frukost. Vad vet jag!? Gott var det i alla fall. Det var en sak som var säker. Copthorne hotel är verkligen ett hotell som rekommenderas starkt för ni som har tänkt er en resa till Manchester för att se United. Bra läge, bra service och fin frukost. Bäddningen av sängarna var väldigt välgjort. Täcket runt sängen hade dragits så hårt runt bädden att man fick dra rejält bara för att få upp täcket. Det var nästan som en maskin hade gjort det jobbet.
Efter att jag tryckt ner den sista toasten och baconbiten i munnen så var det dags att besöka Old Trafford en ytterligare gång. Denna gång på insidan. Vid tiotiden var vi framme vid arenan för att ta en titt inne på Manchester United museum. 10£ var prislappen för det besöket. Sann smålänning som min far är så ansåg han att besöket var lite för dyrt. Det slutade med att jag betalade för två biljetter till museet. Väl inne på museet så fick vi syn på Ryan Giggs matchtröja i det första rummet. Tröjan hade han haft på sig i mötet emot Chelsea i Champions League finalen. Tröjan var även signerad av honom. Det var så det kittlades i knogarna på mina bara händer. Ett slag på glaset och tröjan var min. Men så långt skulle jag inte gå. Inte så lågt heller för den delen. En legend som Ryan Giggs förtjänade att hans tröja fick den platsen på museet. Jag gick runt hela det skåpet och tittade på tröjan. Jag såg sedan på innerkragen av tröjan. Ryan Giggs hade storlek L i matchtröjan. Jag som trodde att Giggsy hade max medium i sina tröjor. Han som ser så liten och tanig ut när han springer runt på fotbollsplanen. Storleken på hans tröja var lite rolig fakta om honom tyckte jag för stunden.
I det andra rummet så var det fullt med pokaler överallt. Det var i detta rum som jag förstod hur framgångsrik klubb Manchester United verkligen är. Det var helt makalöst. Pokaler, pokaler och åter pokaler. Jag hade även här bara sett You Tube klipp ifrån detta rum. Fast nu var det sant. Nu stod jag mitt i detta rum som blänkte av guld och silver. Av att minnas ifrån alla klipp på You Tube så stod Premier League pokalen inglasad mitt i detta rum och snurrade runt i ett skåp. Nu när jag väl var här så fanns det bara stället för pokalen som snurrade runt innanför glaset men ingen pokal. Det kom upp frågor i mitt huvud om var pokalen hade tagit vägen. Skulle jag missa att få se denna mäktiga pokal? Dessa funderingar flög snabbt ur mitt huvud då jag kom in till nästa rum. Där dök Ronaldos högersko upp framför mig. Den högersko han hade på sig när han sköt in den magiska frisparken emot Portsmouth. Otroligt. Hela detta museum var en fröjd att se.
Gary Nevilles matchtröja som han hade på sig under sin 500:e match för United var en av höjdpunkterna. Alla spelares autografer på och 2:an på ryggen var inte vit. Den var helt brun. Skitig och smutsig var tröjan. Det syntes att Gary hade gjort ett antal glidtacklingar under den matchen. Bredvid den tröjan så stod en skidpjäxa. Jag fattade inte varför de hade en skidpjäxa inglasad i skåpet. När jag sedan läste på informationen så var det Rooneys stödjepjäxa som han på sig efter kollisonen med en försvarare i Reading. Becks högersko ifrån säsongen 02-03 med signaturen Brooklyn på tungan fanns där. Matchburna tröjor ifrån Charlton, Cantona, Best, Law, Keane fanns där. Allt fanns på museet. I princip allt.
Efter att vi vandrat runt på museet ett bra tag så kom vi till ett litet rum inne på museet. Det var en smal gång inåt i rummet med ett gäng biostolar framför oss. När far och jag väl var inne i rummet så vände jag mig om och kollade bakom mig. Där stod pokalerna VM för Klubblag, Carling Cup och Barclays Premier League. Det förklarade saken om det tomma glasskåpet i det andra rummet. Det var inte nog med att Premier League pokalen stod i rummet och att jag fick se denna tunga titel. Jag fick även möjligheten att greppa tag om pokalen medans en fotograf tog ett kort på mig iklädd min Fletchertröja. Det för priset av £15. Det var inte ens att tveka på. Jag letade fram en tjugopundssedel ur min plånbok och gav fotografen. Sedan gick jag fram emot den ståtliga pokalen. Det var en helt obeskrivlig känsla. Där stod jag och höll om Premier League pokalen som Gary Neville lyfte den 16:e maj på Old Trafford. Jag förstod inte ens att det var sant. Det tog ett bra tag innan jag förstod hur stort det var.
Efter jag hade fått mitt fotografi där jag poserade med PL pokalen så ropades det i högtalaren att en visning av arenan började och att de intresserade skulle ta sig till ”The Tour”. Precis vid det tillfället var fotografen fullt igång med att kopiera över fotografiet till mitt minneskort på kameran. Jag började bli allt mer nervös om att jag skulle gå miste om visningen av arenan. Jag frågade far om hur vi skulle göra. Fotografen märkte på mitt kroppsspråk att jag gärna ville vara med på visningen av arenan så han förklarade hastigt vägen dit och sa att vi kunde komma ifatt de andra om vi skyndade oss.
Ut från rummet och ner ifrån en trappa med snabba fötter för att mötas av ett stort rum som endast var tillägnat ”THE TREMBLE”. Jag blev helt till mig när jag såg alla fotografier och tröjor. I högtalarna så kunde jag höra Clive Tyldesleys citat ifrån finalen på Nou Camp. ”Beckham… into Sheringham… and Solskjaer has won it!” Jag hade inte tid med detta. Jag kunde inte stanna och missa touren. Saken var att vi inte hittade någon väg ut till arenan. Jag förstod snabbt att vi var försena till visningen. Den enda dörren som fanns på denna våning som kunde vara en väg upp till arenan var en stor trädörr med varningsskylten ”STAFF ONLY” på. Jag öppnade dörren och där kunde vi känna en svag bris som flög förbi oss. Jag kände igen stentrapporna ifrån You Tube som gick upp emot sittplatserna av Old Trafford. Det var bara ett problem. Det var två varningsband knutna runt trappan som spärrade av hela trappuppgången. Jag visste att Old Traffords gröna gräs bara låg några trappsteg ifrån mig. Vi tog tillfället i akt och hukade oss ner och gick under avspärrningen. När jag väl tog de sista trappstegen upp så fick jag syn på den mäktiga arenan. Vid denna stund stod jag på North Stand och kollade ut mot Old Traffords gröna gräs. Det enda ordet jag fick fram för stunden var ”Åh, helvete!” Denna arena har jag sett hundratals bilder utav och nu var jag äntligen där. Att stå där och titta ut över The Teathre of Dreams var ytterligare ett minne för livet att bära med sig.
Några rader längre ner satt fansen och lyssnade på en man som höll en lång presentation om Old Trafford. Far sa till mig att vi skulle gå ner till gruppen men jag hade fullt upp med att filma hela arenan och se mig omkring. Den äldre mannen som höll informationsstunden för gruppen på runt fyrtio personer ropade ner oss från arenan. Majoriteten av gruppen vände sig om och tittade på oss två. Där stod vi. Helt borta och vilsna inne på Old Trafford. Vi snabbade oss ner ifrån trapporna och satte oss på närmast lediga plats.
Gary, som informatören hette var väldigt professionell och pratglad som person. Man såg tydligt på hans kroppsspråk att han brann för Manchester United. Han ville förklara allt om arenan. In i minsta detalj. Han pekade bort emot hörnet mellan East och South Stand. Där höll MUTV till. Där satt Paddy Crerand och kommenterade alla matcherna. Gary pekade därefter kvickt bort emot andra hörnet av South Stand. Där fanns båset där Sky Sports höll till. Det är där Andy Gray brukar sitta och kommentera Manchester Uniteds matcher. Ännu lite rolig fakta som jag inte hade någon aning om innan jag kom dit. Under presentationens slut så pekade han bort emot Stretford End.
Gary visade med sitt pekfinger ett hörn på vänstra sidan av Stretford End (sett ifrån North Stand). Där fanns ett ledigt utrymme att fylla. Han talade om att en ny banner var på gång och det skulle fylla detta tomrum. Därefter förklarade Gary att alla banners som hänger på övre delen av Stretford End inte ägdes av Manchester United. De innehades av organisationen Stretford End Flags. Denna nya bannern som var på gång var riktat emot Manchester City. Det skulle bli en uppfriskning av minnet på alla cityfans om att de inte har vunnit ligan på 41 år. Höjdpunkten under informationsstunden var ändå när Gary frågade oss vart vi kom ifrån. En liten unge på 9 år med sin pappa bredvid svarade snabbt, ”Liverpool!”. Gary ställde följdfrågan om vilket lag han hejade på då han även där svarade Liverpool. Gary bara skakade på huvudet och sa till det lilla barnet ”Oh, my dear, your father haven´t teach you well.”. Därefter brast resten av gruppen ut i ett hånskratt emot pappan och det stackars barnet. Vad gjorde de egentligen på Old Trafford? Hade de kommit förbi säkerhetskontrollerna och skulle placera en bomb under en av stolarna? Ja, vem vet?
Det taxichauffören nämnde på vägen till vårt hotell den 4 augusti stämde mycket väl. När United spelar så märks det redan tidigt på dagen att det är match. Museet började fyllas med mer och mer fans. Vi var på väg ut ifrån Old Trafford då jag fick syn på entrén till Red Cafe. Jag var bara tvungen att besöka det caféet. Far hittade en fantastisk plats där vi slog oss ner. Riktigt sköna skinnsoffor på var sin sida med ett glasbord emellan dem. På glasbordet så var det en stor Manchester United logga. Det var en väldigt lugn och trevlig stämning inne på caféet. Många röda tröjor och många glada fans. Majoriteten av alla dessa som hade sina matchtröjor på sig var barn. En del glada, en del stimmiga och en del skrikiga. En sak som de hade gemensamt var att deras ryggtavla pryddes med nummer 10. Alla hade Rooney på ryggen. Alla utom ett barn som var cirka 6 år gammal med en mini Fred The Red docka i vänstra handen. Han hade även namnet Fred The Red med numret 55 på ryggen.
Rooney var ändå väldigt populär bland barnen inne på caféet. En stark skillnad emot Rooney var att det bara fanns en Fletcher inne på Red Cafe. Det var jag. Jag var helt ensam inne på Red Cafe med Fletcher på min matchtröja. Till en början trodde jag att jag var helt ensam av alla dessa fans på Old Trafford. Efter mina två dagar runt Old Trafford så lyckades jag att se två andra Fletcher bland alla tusentals fans. Det var jag och en väldigt kraftig britt med skalligt huvud som hade minst XXL i sin matchtröja som hade Fletcher på ryggen. Den andra som hade Fletcher på ryggen var han som sprang runt på det gröna gräset inne på Old Trafford. Den riktiga Darren Fletcher.
Jag upptäckte senare innan matchstarten emot Valencia att Fred The Red var hundra gånger större än Rooney bland alla minifans. Barnen stod nere vid Stretford End och ropade kopiöst mycket på Fred. Snäll som Fred var så mötte han alla skrikande barn och började skriva autografer till dem. Barnen blev överlyckliga efter dem hade fått sin matchtröja signerad av Fred The Red. Vid den tidpunkten var det en väldigt rolig syn att se.
Det var många barn inne på Red Cafe men också väldigt många barn utanför och inne på Old Trafford. En bidragande orsak till det var att priserna på matchbiljetterna hade sänkts ifrån £30 till 10£. Det var väldigt roligt att se föräldrarna inne på Old Trafford som hade tagit med sina barn till arenan. Det märktes att föräldrarna njöt av timmarna de tillbringade inne på Old Trafford. De hade gjort något fint för sina barn som uppskattades stort av dem. Inne på Old Trafford fick barnen se sina idoler som spelade fotboll. En liten kille framför mig med namnet Owen på ryggen hade en lycklig stund inne på arenan. Mini-Owen stod upp ett antal gånger på sin stol och skrek ”UNITEEEEEEED, - UNITEEEEEED” rakt ut emot planen. En gång blev mindre lycklig för honom när han ställde sig upp på sin stol. Han fastnade då med sin fot emellan stolen och klämde sin lilla vänsterfot rejält. Mini-Owen fällde därefter stora krokodiltårar och hoppade snabbt över till sin mammas knä. Just då flög stolssitsen upp och under sitsen så såg jag ännu ett klistermärke med texten ”LOVE UNITED – HATE GLAZER”. Jag skrattade till lite lätt. Just då så fick jag en blick av mini-Owens mamma. Hon kanske trodde att jag skrattade av ren skadeglädje för barnets skadade fot, men så var ju inte fallet.
Efter att vi hade druckit upp våra öl inne på Red Cafe så letade jag upp första bästa säkerhetsvakt utanför Old Trafford. Jag ville självklart se alla spelarnas entré till arenan. Problemet var att jag inte visste vilken tid de anlände till arenan. Vakten svarade att spelarna vanligtvis brukade anlända till arenan tre timmar innan matchstart vid ingången WX14 på Old Trafford. Jag frågade därefter om spelarna brukade skriva autografer till fansen. När spelarna kommer till arenan innan matchen så brukade de normalt bara gå rakt in till arenan, sa vakten. Kanske någon vinkning eller liknande till fansen men oftast är de så mentalt förberedda för matcherna att de går i sin egna lilla bubbla rakt in till arenan. Annars så var det en betydlig större chans att få några autografer efter matcherna då spelarna var mer avslappnade och lediga. Speciellt efter en vinst så var chansen för att få sin matchtröja signad betydligt större. Med tanke på matchen som jag skulle se endast var en träningsmatch så hade jag en lite större chans att få några autografer än vanligtvis vid WX14. Jag hade även på denna plats bara sett You Tube-klipp när spelarna kommer med sina glassiga bilar och parkerar utanför Old Trafford. Jag visste att det var otroligt många fans på plats som ville få sig en titt av sina hjältar. Detta tillfälle var något som jag absolut inte kunde missa.
Far och jag gav oss på jakt efter en tuschpenna genom hela Salford för att spelarna skulle kunna skriva autografer på min tröja. Vi letade överallt efter en penna där tuschet var duglig för att tvätta. För visst skulle det vara förargligt om man råkade slänga in fel matchtröja i tvätten och texten som var skriven med tuschpennan var totalt otydlig efteråt. Tillslut hittade vi en duglig tuschpenna med lite guidning av en väldigt hjälpsam tös som förklarade oss vägen till butiken. Tuschpennan kostade £2.29.
Del 2
