Lagbanner
Gästkrönika: Den sagolika resan till Manchester,  del 2

Gästkrönika: Den sagolika resan till Manchester, del 2

Äntligen kom min dröm i uppfyllelse. Äntligen fick jag komma till Old Trafford för första gången i mitt liv. Vägen till The Theatre of Dreams var helt sagolikt.

Innan vi gick tillbaka till Old Trafford så stannade vi till utanför KFC. Lite hungriga som vi var så beställde vi vardera meal. Solen sken i Manchester så jag passade på att ta på mig mina solglasögon när vi slog oss ner vid ett bord utanför restaurangen. När vi satt och käkade mängder av friterad kyckling i solskenet med en fantastisk utsikt över Old Trafford så uppmärksammade jag mig på att ingen i hela området hade solglasögon på sig. Solen sken som aldrig förr i Manchester och där gick britterna runt och kisade med sina ögon i solskenet. När jag tänkte efter så var det ändå rätt förståeligt att britterna gick runt utan brillor. Jag menar, varför göra en sådan dum investering när solen aldrig skiner i England?

Efter att ha gjort magen nöjd så begav vi oss ner till Old Trafford igen. Denna gång med tuschpennan i högsta hugg. Vi gick runt arenan till ingången WX14. Där var kravallstaket uppstaplade på båda sidor av området. Jag och far var tidiga. Det skulle dröja cirka tre timmar innan den första spelaren skulle anlända till arenan. Ändå stod det ett X antal fans runt kravallstaketen och väntade. Just i denna långa väntan passade det bra med all friterad kyckling som jag hade mättat min mage med. Det behövdes för att hålla humöret uppe. Jag tog första lediga plats till vänster om en kraftig kvinna som var runt 40 år och som stod redo med sin penna och papper redan tre timmar innan spelarna skulle komma. Nu sken solen nästan ännu mer än tidigare. Vid kravallstaketen var det endast ett fåtal britter som hade solglasögon på sig. Resten plirade ihop sina ögon.

Nu var klockan 16.30. Första spelaren skulle snart komma till Old Trafford. Jag hade min plats längst framme vid kravallstaket medans allt mer fans började trängas för att få en så bra syn som möjligt av sina hjältar. Så fort alla fans hörde minsta lilla ljud av en bil ifrån parkering så vändes blickarna snabbt emot parkeringen. En gång var det en lastbil som lurade oss. Andra gången var det en pickup som parkerade utanför WX14 och skeppade in ett trettiotal badlakan in till arenan.

Nu var klockan 16.55. Säkerhetsvakterna runt området gjorde sig redo. Fem vakter på min sida av kravallstaketet. Fyra andra vakter mittemot mig. Jag sträckte på mina tår då jag hörde ett jubel längre bort emot parkeringen. Jag såg en liten kille med lockigt hår på långt avstånd ifrån där jag stod. När han närmade sig så såg jag att det var Rafael som hade kommit fram till Old Trafford. Eller var det Fabio? I vilket fall så började jag gapa ”Daaaa Silva, sign my shirt!” Bakom mig så stod det ett fan som vrålade ”RAFAEL!” högt. Den kraftiga kvinnan bredvid mig vände sig om och sa ”No, it’s Fabio. You could see his wedding ring on his finger”. Mycket bra snappat av den fyrtio åriga kvinnan så började jag att skrika ”FABIOOOOOOOO!”. Fabio vände sig aldrig om. Han jag rakt in till arenan.

Nu började spelarna anlända till Old Trafford. Något som jag observerade var att alla spelarna körde Audi. Alla utom Evra som kom med sin stekiga Bentley med tonade vindrutor. Varför alla spelarna hade Audi kan mycket väl berott på att de fick en sponsorbil ifrån Audi Cup i München att köra med i ett visst antal månader. Rätt så generöst ifrån Audi om jag får säga mitt. Andra sidan en väldigt genomtänk strategi ifrån Audi då alla Manchester United spelare kör runt med en Audi för tillfället.

Alla spelare kom verkligen på samma gång. Jubel till höger och vänster ifrån alla fans runt området. Alla fans började vråla ”ROOOONEY, ROOOONEY” när han parkerade sin röda Audi S4 precis utanför ingången. Det var Wazza som fick mest jubel utav alla spelarna. Han var väldigt populär. Inte bara ifrån kidsen inne på Red Café. Kort därefter parkerade Ryan Giggs sin svarta Audi A8 precis bredvid Rooneys bil. Ryan hälsade på Wazza vid ingången till arenan. Just då vände sig Ryan om. Placerade ner sin bag emot tegelväggen av Old Trafford och gick rakt emot den andra sidan av kravallstaketet. Där börjar han skriva mängder av autografer till fansen. Vrål, skrik och jubel hörs. Alla ville ha en autograf ifrån Giggsy. Säkerhetsvakterna flockades runt Ryan då han började skriva sin signatur till fansen. Jag var frustrerad. Här hade jag stått och väntat i tre timmar och så går Giggs tvärs över till andra sidan av kravallstaketet och signar mängder av olika unitedprylar.

Medans spelarna vällde in till det avspärrade området så såg jag ytterligare en Audi. Denna gång var det en lite dyrare variant. En vit Audi R8 med grymt vassa fälgar placeras långt upp på parkeringen. Ut ifrån bilen kom Anderson. Han går ner mot ingången och vinkar till fansen med ett stort leende och nästan hoppar fram på parkeringen. Det syntes på Ando att han trivdes med sin vardag. Plötsligt ser jag John O'shea och Berbatov som skrev autografer längre upp på min sida av kravallstaketet. Jag tog fram min penna och sträckte ut min matchtröja för att göra mig redo. John O'shea är stod just då och signade den kraftiga kvinnans papper till höger om mig. Efter han hade skrivit klart så slängde jag fram min penna till honom. Min puls var hög. ”Sign please! Sign!” sade jag till John. John svarade ”Yes, of course” och skrev sin autograf under AIG loggan på min Fletcher tröja. Direkt efter knäppte jag ett foto av honom med min digitalkamera som blev kalasbra. John skrev autografer längst uppifrån parkeringen och ända ner till väggen på Old Trafford. Väldigt fint gjort av honom att han tog sig tiden till det.

Efter jag fotat John så sträckte jag mig ut ifrån staketet för att få en blick av Berbatov. Han hade precis signat klart en tröja av ett fan som bara stod två platser ifrån mig. Just då vände sig Dimitar om och gick emot ingången. Både jag och kvinnan till höger om mig började skrika ”Berba, please! Please! Please” utan något gensvar. Han hade skrivit klart för dagen och begav sig bort ifrån mig. Detta var väldigt irriterande just för stunden men rätt som det var så såg jag Paul Scholes längre upp som skrev autografer för fulla muggar. Alla ville verkligen ha Pauls signatur. Verkligen alla. Papper och pennor överallt. Fans som trängde sig på alla ställen. Blixtrarna ifrån digitalkamerorna var överallt. Om inte Scholesy blev bländad av blixten så blev i alla fall jag det.

Jag stod och filmade när Scholes skrev autografer till höger om mig då han började närma mig. Jag räckte snabbt över kameran till far som stod precis bakom mig för att han ska filma detta ögonblick. Därefter så sträckte jag ut min matchtröja allt vad jag kunde så att Paul skulle kunna skriva sin autograf. Mina ben darrade. Hela jag darrade som ett litet asplöv. Sedan sträckte jag fram min tuschpenna med skakig hand till Paul. Det enda jag tänkte på var hur kort Scholes var. En väldigt kort rödtopp stod framför mig och skulle signa min tröja. Han tog emot pennan och skrev en snabb autograf bredvid Johns signatur. Under det ögonblicket så sa jag till honom. ”You done a very nice goal against Barcelona in the Champions League” då han svarade mig med ”Thanks, mate!”. Jag var i himmeln. Jag hade nyligen fått Paul Scholes autograf! Helt otroligt. Därefter tog jag tillbaka min kamera ifrån pappas fingrar och började filma mer av detta stora partaj.

Senare såg jag Zoran Tosic gående på parkeringen. Att nämna är att jag sedan en längre tid tillbaka har vänner som ursprungligen kommer ifrån Serbien. De har mestadels lärt mig olika svordomar på serbiska och andra fula ord. Det enda vettiga som jag har lärt mig på serbiska är ett ord och en fras som kanske skulle komma till användning just i denna stund med Zoran. Det jag har lärt mig på serbiska är ”Stravo” och ”Kako zi? ” vilket på svenska betyder ”Hej” och ”Hur mår du?”

När jag hörde alla fans runt omkring mig skrika ”Zoooooran, Zooooooran!” så satte jag mina händer runt munnen och vrålade ut ”Stravo Zoran, kako zi? Zoran vände sig emot mig med ett leende på läpparna medans han fortsatte att gå emot ingången WX14. Han förstod väl antagligen på mitt uttal och mitt utseende att jag inte var serbisk. Därför hans sköna leende. Kort därefter kom Mike Phelan till mig och skrev sin signatur på min matchtröja. Jag hade just då lyckats med att få ihop tre stycken autografer. Min tuschpenna för £2.25 var ovärderlig.

Fergie anlände väldigt sent. Han hade ingen tid över till fansen. Det syntes på hans snabba fötter till ingången. Alla fans inklusive jag skrek ”Fergie, Ferige, sign! Fergie, please!”. Sir Alex vände sig emot oss och pekade på klockan och sträckte därefter ut sina armar i luften med orden ”What can I do?”. Även han fortsatte att gå emot ingången. Den spelare som var mest sen utav allihop var Nani. Han fick springa hela vägen uppifrån parkeringen ner till dörren. Under dessa kvicka löpsteg som han tog han ändå med att vinka till fansen.

Jag hade nu stått i fyra timmar och var helt färdig. Törstig och trött lämnade jag min plats som snabbt togs över av en kille med namnet Valencia på ryggen. Van der Sar och Vidic var de spelare som jag ännu inte hade sett. Troligtvis kom de väldigt sent till Old Trafford på grund av att de båda var skadade. Jag lyckades i alla fall få en skymt av dem inne på Old Trafford då de tog emot var sitt pris. Vidic för Barclays Player of The Year och Van der Sar för Barclays Golden Glove.

Väl hemma på hotellet så gjorde vi oss klara att för att dra oss ner till Old Trafford en ytterligare gång. Denna gång för att se matchen emot Valencia. Med matchbiljetten i ena fickan och med digitalkameran i den andra så började vi gå emot Old Trafford. När vi sedan kom till Sir Matt Busby Way så var det helt packat med fans överallt. Vart man än såg sig någonstans så var det mängder med fans. Matchtröjor, flaggor, tutor och stånd överallt. Dessa tutor som fansen gick runt med var just de tutor som användes väldigt flitigt under Confederations Cup.

Min första tanke var. ”Fan, kommer dessa dryga tutor förstöra min kväll inne på Old Trafford?” Som tur var hade inte dessa vuvuzelor som de nu heter inte kommit till Old Trafford i lika stor utsträckning som i Afrika. I alla dessa stånd runtom Old Trafford så fanns det T-shirts med upptryckta texter på. Varannan T-shirt hade något hånfullt emot Liverpool. Texter som ”STAND UP IF YOU´VE GOT A JOB, OR EVER HAD, OR EVER SEEN A JOB” med en bild på ett gäng scousers med sina krulliga hår och mustacher sittandes på läktaren. Även en T-shirt med texten “I´D RATHER WALK ALONE” med en djävul som sticker treudden i hjärtat på örnen. Det var mängder med T-shirts i dessa stånd som fick mig till många skratt.

Att se så mycket fans inför en träningsmatch emot Valencia var helt galet. När jag såg alla dessa fans på Manchesters gator så förstod jag verkligen att britterna levde för fotbollen. Dricka öl, titta på fotboll och att sjunga fotbollsramsor är deras religion. Det fattade jag väl inne på The Bishop Blaze en timme innan matchens början. För att komma in på The Bishop Blaze var jag tvungen att visa upp min matchbiljett och lämna en symbolisk summa till inträdet.

Nu förstod jag med varför Steve nämnde att alla bord och stolar skulle bort från puben. Nu stod alla fans upp inne på krogen. Nu sjöng alla fans och skålade hejvilt. Ibland var ljudnivån helt öronbedövande. Helt makalöst. I varje hörn av puben fanns en tv som direktsände ifrån MUTV. På teven syntes det när spelarna gick ut ifrån omklädningsrummet. Först kom Rooney ut samtidigt som fansen inne på puben började skandera ”ROOOOOONEY! ROOOOOOONEY!” Därefter kom Anderson då alla på puben började sjunga ”AAAAANDERSON, SON, SON…”. Nu var det ett riktigt bra drag på alla fans. En ”chants” som gick hårt inne på The Bishop Blaze var ”MERSEYSIDE IS FULL OF SHITE, FULL OF SHITE…”. Vistelsen inne på denna pub var fantastiskt. Stämningen på topp och ölen flödade. Precis så som Steve hade förklarat för mig dagen innan. Ifrån att jag upplevt The Bishop Blaze ifrån min datorskärm på You Tube till att varit inne på puben med en öronbedövande kuliss ifrån alla sjungande fans gick inte att jämföra. Roligt att se vilken stämning det är via ett filmklipp på datorn. Fantastiskt att uppleva den stämningen väl inne på The Bishop Blaze. Det rekommenderas starkt att besöka denna pub innan en match. Det var ytterligare ett minne för livet.

Nu var klockan 18.55 och fansen började sakta men säkert att lämna puben för att bege sig emot Old Trafford. Jag hakade på de sjungande fansen och gick i ett stort led ner på Sir Matt Busby Way. Väl inne på Old Trafford så köptes två Budweiser. En till mig själv och en till far. Här var priset på ölen något dyrare. Prislappen låg på £6.95 men att dricka en bärs inne på Old Trafford var lätt värt det.

Min plats var på North Stand i block N2410. Rad 5 och stolsnummer 32. En väldigt bra vy över planen och med Stretford End till höger om mig. Den spelare jag tittade på mest under uppvärmningen var Dimitar Berbatov. Dimi, Carrick och Scholes stod och bollade till varandra. Det var helt fantastiskt att se Berbatovs passningar och mottagningar. Vilken teknik!

Nu var det nära matchstart. 74 000 personer på läktaren hade bänkat sig för att se Manchester United vs Valencia. En siffra som är helt sanslöst bra i en träningsmatch. Ett intro kunde höras i högtalarna runt Old Trafford. Blickarna gick bort emot The Glory Tunnel. Rio Ferdinand var första man ut på planen med resten av spelarna bakom sig. När spelarna började tåga in till arenan vid South Stand så började håret på mina armar att ställa sig upp. Gåshuden var där. Det gick en underbar känsla genom hela min kropp. Jag var i himmelen ännu en gång under min resa till Manchester.

Av själva matchen så minns jag inte väldigt mycket. Jag kan inte säga direkt vilket lag det var som dominerade matchbilden. Under hela matchens gång var jag i någon sorts symbios som jag inte kunde ta mig ifrån. Det lilla som jag ändå minns ifrån matchen är Rooneys och Owen samarbete på topp och även Michael Owens missade lägen. Valencias förmåga att ta sig förbi en försvare var också något jag kom ihåg. Jag hade turen att filma Valencias spurt vid sidlinjen då han gjorde ett fantastiskt inlägg till Rooney som bara hade att sätta dit pannan. När jag såg mig runt Old Trafford så blixtrade det hela tiden ifrån läktaren. Trots att det inte var många asiater på arenan denna kväll så blixtrade överallt. Så fort det blev en farlig målchans så hörde man ett sus ifrån publiken och alla fansen ställde sig upp ifrån sina stolar. Jag och några andra vid min sida ställde sig upp lite titt som tätt. Jag var så exalterad matchen igenom att det inte gick att sitta ner i vissa lägen.

Tidigt under första halvleken så kände jag av ett stort tryck på min blåsa. Jag började bli allt mer kissnödig. Jag började få mer panik ju mer det tryckte på. Jag slängde blickar emot matchklockan varannan minut bara för att se hur mycket det var kvar av halvleken. Jag lossade senare den övre knappen på mina jeans bara för att lätta på trycket lite grann. Det blev bättre i någon minut tills det började bli värre. Jag började med att snurra och vrida mig runt stolssitsen. Tillslut kunde jag inte ens koncentrera mig på matchen. Det enda jag tänkte på var att tömma min blåsa. Jag lyckades med att hålla mig tills att det var 24 minuter kvar av första halvlek.

Därefter reste jag mig upp och började springa upp för stentrapporna. Väl nere under läktaren så satt det ett gäng restauranganställda på trappan och kollade på matchen via en TV på väggen. Jag ropade snabbt till dem ”TOILET?”. En utav dem pekade bort mot andra sidan av trappan. Som tur var det inte långt till toan. På vägen till toan så hade jag ett kvickare löpsteg än vad Nani hade när han var försenad till samlingen. När jag hade gjort mitt behov så sprang jag upp för trappan igen och steppade ner för trapporna inne på arenan för att sedan sätta mig på min plats igen. När jag hade satt mig ner och kollade upp mot matchklockan så stod det att det var 22 minuter kvar av första halvlek. Som tur var missade jag inget speciellt under de två minuter jag var borta. Nu kunde jag slappna av och njuta av matchen igen.

Under halvtid så var mina blickar riktade emot Uniteds spelare som värmde upp på andra sidan av planen. Det var en bra bit dit ifrån där jag satt så det var svårt att se vilka som värmde. Det jag såg var att en utav dem värmde upp med sin matchtröja på sig. Han hade nummer 35 på ryggen. Jag hade ingen aning om vem det var. Jag hade inte heller något matchprogram till hands för att kolla vem som hade nummer 35. Han var väldigt alert och kvick på uppvärmningen. Pigg och snabb. Det såg ut som att han skulle göra ett inhopp i den andra halvleken.

I matchminut 62 så hörde jag ett dovt ljud ifrån vissa delar av Stretford End. Jag blickade bort över dem och det jag såg var att de vajade på sina händer för att förberedde vågen inne på Old Trafford. Till en början var det bara ett gäng på fyra personer som gjorde vågen på Stretford End. Efter ett tag började fler och fler haka på. Tillslut var det både övre och undre sektionen som gjorde vågen. Nu började den ta sig. Äntligen sattes vågen igång. Den började i hörnet till North Stand där jag satt. Jag och alla andra runtomkring mig hakade på. Nu böljade vågen över North Stand och bort emot K-Stand. Den fortsatte senare över South Stand. Tänka sig att publiken på South Stand gjorde vågen. Det hör inte till vardagen. När vågen kom tillbaka till Stretford End så började den om igen. Denna gång med en högre decibel och fler händer som stod rakt upp i luften. Så här fortsatte det. Vågen gick totalt 7 varv runt Old Trafford.

Jag och alla andra i publiken kollade inte på vad som utspelade sig på planen under 6-7 minuter. Alla fans kollade på när vågen svallade runt Old Trafford. En helt magisk känsla. Det var en sektion som inte gjorde vågen. Det var båset på South Stand. Jag tror ändå Bobby Charlton som befann sig i båset gjorde en liten våg med sin ena hand när vågen kom till hans sits. Undrar om Capello gjorde vågen? Kanske, kanske inte. Undrar om spelarna märkte av vågen inne på Old Trafford? Jag tror nästan det. I alla fall så borde Tomasz Kuszczak som vaktade Uniteds mål i andra halvlek med utsikt över Stretford End märkt av vågen. Kanske hade Tomasz lika mycket gåshud som jag under dessa minuter av matchen.

I andra halvlek såg jag spelaren med nummer 35 på ryggen vid South Stand. Han var redo för att göra ett inhopp. Oturligt nog kunde jag inte höra speakern ropa ut namnet på den unga killen med nummer 35 på ryggen på grund av att ljudnivån inne på Old Trafford var alldeles för hög för att höra någonting. Han gick sedan in som vänstermittfältare så jag hade heller igen chans att se namnet som stod på hans rygg ifrån där jag satt. Jag fick se den lilla grabben under andra halvlek och i vissa delar av matchen blixtrade han till rejält. När matchklockan stod på 72 minuter så fick jag se denna unga kille göra sitt första mål i Unitedtröjan. Inte något av de vackraste målen som gjorts men ändå förstod jag att det var otroligt stort för honom. Efter han sparkade bollen i mål så sprang han bort emot hörnflaggan vid North Stand för att fira sitt mål. Jag jublade som en stolle över ett mål som jag inte visste vem det var signerat av. Killen med nummer 35 på ryggen vände sig emot sina medspelare för att fira målet och det var just då jag såg att det stod CLEVERLY på hans rygg. Jaha, det var Tom Cleverly som sprang fram och tillbaka under uppvärmningen inför andra halvleken, tänkte jag. När jag såg att det var Cleverly som hade gjort målet så började jag jubla ännu mera. Ett fantastiskt ögonblick både för mig och för honom.

När klockan stod på 89:e minuten så ville jag aldrig att matchen skulle ta slut. Jag ville att matchen skulle vara i evighet. Det var ändå en drös av alla i publiken som började lämna arenan innan domaren hade blåst i sin visselpippa. De hade antagligen bråttom till sina bilar och ville undvika alla bilköer. De som lämnade arenan tidigare uppskattades i alla fall inte utav Stretford End. Ramsan ”UNI-TED, UNITED ARE THE TEAM FOR ME…” växlades direkt över till burop och långa fingrar som sträcktes emot dessa som valde att lämna Old Trafford innan matchen var slut.

När domaren blåste av matchen så brast jag ut i ett stort jubel. Kort därefter började jag tänka att det skulle dröja ett bra tag innan jag fick se mina hjältar igen och sansade mig för stunden. Jag tittade ut över Old Traffords gröna gräs och mina pupiller följde de röda spelarna ända in i The Glory Tunnel. Efter jag hade sett det sista av spelarna så såg jag mig ut över läktarna. Det hade bara gått 4-5 minuter och ändå kunde jag se mängder med röda stolar på Old Trafford. Arenan väldes ut med folk otroligt snabbt. Jag och far stod heller inte kvar så långt efter matchens slut utan vi begav oss bort emot WX14 igen. Jag hade min tuschpenna redo ännu en gång. Jag var ute efter fler autografer.

Nu var det betydligt fler fans utanför ingången och betydligt mindre vakter runt området. Jag såg mig omkring och ställde mig denna gång på samma sida av kravallstaketet som förra gången fast längre upp emot parkeringen. Jag trängde mig fram där det var som mest med barn för att jag skulle ha så stor chans som möjligt att komma längst fram vid staketet. Vid det tillfället vid staketet så betedde jag mig mer barnsligt än min kusin när han leker i sandlådan. Fast vad gör man inte för att få en autograf.

Nu stod jag längst fram vid kravallstaketet. Precis som innan. Denna gång 1 meter ifrån Evras Bentley. Från den plats där jag stod så kunde jag inte se när spelarna kom ut ifrån dörren. Utsikten täcktes av Valencias spelarbuss. Jag fick lyssna på de hundratals fans skrik längre ner emot spelaringången för att veta vilken spelare som kom ut ifrån Old Trafford. Denna gång så var de flesta bilarna redan framkörda till dörren. Spelarna hoppade snabbt in i sina bilar och körde därefter i hög fart bort ifrån arenan. Ändå så vinkade Rio, Giggs, Wazza och Ben Foster ifrån sina bilar ut över folkmassorna när de åkte där ifrån.

Efter att ha stått ett bra tag utanför WX14 så hördes ett stort jubel. Fansen började skandera ”EVRAAAAAA, EVRAAAAAAA”. Mina ben började skaka medans jag höll ett fast grepp om min tuschpenna. Jag såg min chans. Jag stod mittemot Evras Bentley. Det var nu det gällde. Nu såg jag Evra skymta till vid slutet av spelarbussen. Han kom gående mot sin Bentley då alla fans runtomkring började skrika och jubla. Blixtrarna från alla digitalkameror ljusnade upp parkeringen kring Evra.

Just när Patrice var på väg att öppna dörren till sin bil så vände han sig om och gick emot fansen. Jag stod precis bakom bilen då Evra tog sina fotsteg direkt bort från bilen och ner mot fansen längre bort ifrån mig. Han stod där nere ett bra tag och signade kepsar, flaggor, papper, tröjor och matchprogram. Jag hade ändå hoppet kvar om att han skulle komma upp till mig då en lång herre iklädd en svart kostym gick fram till Evra. Patrice räckte hastigt över sina bilnycklar till den långa herrn som därefter gick emot Bentleyn. Han öppnade dörren och startade bilen. Precis när han hade dragit runt nyckeln så vrålade bilen till. Den riktigt morrade. Liknande en tiger. Jag och alla fans runt bilen blev helt till oss när Bentleyn brummade loss och brast ut i kör ”Ohhhhhh”.

När han hade skrivit sin sista autograf så vände han sig emot sin flashiga Bentley och satte sig snabbt i bilen och körde fort iväg ifrån parkeringen. Mitt uppdrag var misslyckat. Jag var så nära men ändå inte. Trots att jag inte fick Evras autograf så kommer jag alltid att komma ihåg den stunden vid kravallstaketet.

Fler och fler bilar körde ifrån parkeringen ner till spelaringången. Vid det tillfället kände jag att hoppet nästan var ute att få en ytterligare autograf då Tomasz Kuszczak kom gående förbi Valencias spelarbuss. Den stora folkmassan började stoja och sträckte upp pennor och block överallt. Jag stod kvar på samma plats som tidigare. Mitt emot Evras Bentley som nu var borta. Tomasz vände sig just då emot fansen när han hörde allt jubel. Han ställde ner sin bag på asfalten och gick rakt emot mig. Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle skriva sin autograf på min matchtröja.

Jag gjorde mig så lång jag kunde när jag sträckte mig ut över kravallstaketet med min tuschpenna riktad emot honom. Han greppade just då tag om min penna och sade till mig ”You got it back. I borrow it!” då jag svarade ”Yes, okey”. Jag sträckte ut min tröja över staketet liknande som tidigare under dagen. Kuszczak drog bort korken ifrån min tuschpenna och började skriva långt ner på min tröja. En bit under Mike Phelans signatur. Tomasz var väldigt lugn och behärskad vid kravallstaketet. Trots att det var mängder av fans som stimmade så behöll han lugnet. När han stod där och skrev fler och fler autografer med min tuschpenna till de andra fansen så passade jag på att filma honom in action. När han hade fått nog av allt skrivande så sträckte han över tuschpennan till mig då jag vägrade att ta emot pennan då jag istället skrek ”I want to take a picture with you!” Fler fans hungrade efter hans signatur då han började skriva ett antal autografer till fansen igen.

Efter Tomasz hade tagit ytterligare en del av sin tid till alla fansen så sträckte han fram min tuschpenna till mig en ytterligare gång då jag även denna gång vägrade att ta emot pennan då jag upprepade ”I want to take a picture with you!”. Han vände sig då med ryggen emot kravallstaketet då jag snabbt tog ett kraftigt tag runt hans axel med min högra hand samtidigt som jag höll min digitalkamera med min vänsterhand och knäppte av en bild på oss två. Bilden blev kalasbra och jag var hel nöjd när Tomasz lämnade över pennan till mig. Jag sa ”bye Tomasz, see you!” till honom innan han vände sig om och gick ifrån mig.

Jag stod kvar ett bra tag efter Tomasz hade lämnat över pennan till mig. De spelare som nu var kvar inne på Old Trafford var Michael Owen, John O'Shea och Darren Fletcher. Deras bilar var redan nu framkörda till dörren. Darren var kvar inne på Old Trafford. Jag som så gärna ville ha hans signatur skriven i fyran på min rygg. Där nere stod det betydligt mer fans än där jag stod. Ungefär 4 tjocka rader av fans som trängdes för att få någon syl i vädret. Jag insåg rätt så snabbt att sannolikheten för min del att få en autograf ifrån Darren Fletcher var minimal. Jag vände mig bort ifrån staketet och gick sakta hemåt i natten.

Innan vi lämnade Old Trafford så tog jag en bild på den bilkö som fortfarande stod och väntande. Jag funderade om alla dem i bilarna ångrade sig att de inte gjorde som den drös som lämnade Old Trafford innan slutsignalen. Förhoppningsvis så satt de väntande bilisterna med sina sovande barn i baksätet och tänkte tillbaka på den underbara dag som de nyss hade upplevt på Old Trafford med sin familj. Att se de sista 2 minuterna av idolerna i aktion var säkert värt de långa timmarna i bilkön efter matchen.

Andreas Politis2009-08-12 14:44:00
Author

Fler artiklar om Manchester U

Tre tankar och spelarbetyg efter straffsegern mot Arsenal
Inför: Arsenal – Manchester United