Torsk i Merseyside
Två giganter drabbade under söndagen samman på Anfield Road i Liverpool. Det är inte mycket för en Unitedsupporter att säga, Liverpool var det bättre laget.
Det var ett sargat United som lämnade banan efter Liverpools vinst över dem. Sargat även före hävdar vissa, den punkten klassad under "undanflykter" lämnar jag personligen åt sidan och skänker den till Liverpoolsupportrarna nästa match mot United. Jag har inga problem med att säga det, Liverpool var i söndags det bättre laget, United kan inte alltid vara bäst.
Liverpools svar på Uniteds reduceringsmål blev en dödare, efter det kom laget inte upp på benen igen och matchen var förlorad. Som dem säger ett lag är som mest sårbart direkt efter att de gjort mål.
Efter Liverpools två mål representerade dem inte direkt världens roligaste fotboll a'la "Långa bollar på Heskey". Men fotboll går inte ut på att spela snyggt, hade det varit United som spelat så i omvänd situation hade jag förmodligen inte nämnt det här.
Matchen kretsade hela tiden kring en aspekt, försvar. Liverpool slog till hårt mot Uniteds Akilles häl och kom gång på gång genom ett darrigt försvar. Wes Brown hade inte vad man kan kalla en bra dag utan motsatsen. Jag noterade många gånger hur osammanhängande Uniteds baklinje var samt hu den saknade allt vad man kan kalla struktur. Det jag säger här är inte personlig kritik mot Uniteds försvarare utan kritik mot hur de spelar gemensamt. Liverpools backlinje utgjorde en mur av kött och blod, United kom helt enkelt inte igenom. Jag måste erkänna att jag är imponerad. Liverpools anfall och mittfält var inget över förväntningarna men backlåset det hade, det var jag inte beredd på i den skalan.
United kom att spela med sitt tradionella 4-4-2, vilket inte direkt "gjorde susen". Jag blir mer och mer övertygad om Feriges försök med 4-4-1-1, jag tror starkt på det med Nistelrooy som spjutspets och Scholes släpandes bakom. Jag måste säga att jag på vissa plan tappat förtroendet före Cole och Yorke (inget som inte kan repareras med en eller två övertygande matcher, men Scholes höjer jag min lans för fortfarande. Han är perfekt i den rollen bakom Ruud. Scholes är verkligen bra på det sättet att han är lojal till klubben kämpar varje match, ett koncept ganska många andra spelare borde ta efter...
Jag tänker inte säga att Liverpool var mycket bättre men de var strået vassare och var ofta, för att inte säga konstant, före på bollen. De spelade enkelt och okomplicerat. Owen med sina två mål var förstås kung men han visade inte upp sig särskilt mycket mer. Jag var personligen beredd på kaos varenda gång han fick bollen men så blev det icke.
En krigare som Keane hade behövts på mittfältet, för att driva upp irritationen, störa motståndarna och svetsa samman laget. Men är han inte avstängd så är han skadad...
Det är något som man ändå klart kan konstatera att Ruud van Nistelrooy är värd sin vikt i guld, efter matchen så var det inte lätt att hitta spelare som varit bra, men en som kämpat och varit på hugget hela tiden var RVN.
Angående Barthez uppträdande lämnar jag det utan kommentar, min uppfattning om hans nuvarade förmåga är inte klargjord.
Kul att se var att Quintine Fortune spelade i en såpass stor match, en kille jag har stora förväntningar på i framtiden. Han är en klon utav Veron, de spelar identiskt (förutom att Fortune är ytter och Seba är inner med allt vad det innebär). Måste nämnas att Quintine inte riktigt når upp i Verons klass än...
Hur mycket man än hatar det går det inte att inte säga Riises mål inte var underbart. Man kan snabbt komma med kommentarer som att han får Paul Scholes att se ut som en skönhetsdrottning jämtemot honom, men hans mål var fortfarande sagolikt. Totalförnedrande, det gjorde verkligen ont, ett så hårt skott, ribba in, såpass långt i från. Vi bara ställde oss upp med käften på vid glänt och undrade vad fan som hade hänt.
Frustrerad som ett djur i stutändan av matchen, knästående, rivandes mitt hår, blev och blir jag dessvärre tvungen att ge eloge åt Liverpoolssupportrarna för deras You'll never walk alonesom dånade ut över Anfield.
Frustrationen har nu släppt och jag ursäktar den sena matchrapporten. Allt är inte bara fotboll (jo, nästan när jag tänker efter igen), det finns något som heter arbete också.
