5 lärdomar från veckorna som gått
Efter den katastrofala insatsen mot Leicester har Manchester United vunnit rejäl mark i tabellen efter två uddamålssegrar - mot West Ham och Everton. Det börjar så sakteliga arta sig, och van Gaal får nu lite andrum när ligaspelet pausar för landslagsuppehåll.
1. El Tigre har fått smak för England – men han behöver mer föda
Falcao gick mållös från de tre första matcherna i United-tröjan, men han var för den sakens skull inte dålig - snarare tvärtom. Mot QPR, Leicester och West Ham visade han genomgående att han har ett brett register; hans spelförståelse och rörelsemönster skapade stor oreda för motståndarförsvaren, och de två assisten gav oss förståelse för att han är mer än en målskytt. Likväl – det är en målskytt han är i grund och botten, och målen uteblev. Floskeln som säger att ”en anfallare måste göra mål för att må bra” är en av fotbollens mest uttjatade, men den är uttjatad av en anledning; för att den stämmer. Jag tror därför att det var oerhört viktigt för Falcao, och för United, att colombianen fick fira sitt första egenhändiga mål mot Everton i söndags. Falcao såg onekligen överlycklig ut, och jag är fullt övertygad om att målet kommer att ge honom en rejäl push framåt. Men för att colombianen ska bli den där supermålskytten – Lex van Persie 2012/13 - som vi saknade förra säsongen tror jag att det är av elementär vikt att laget verkar för att Falcao ska få de bästa möjliga förutsättningarna genom att sätta honom i centrum. Känslan hittills har varit att colombianen inte har varit den naturliga slutdestinationen för lagets anfall, och det behöver van Gaal ändra på. Får Falcao rätt bollar att jobba på så kommer han, likt den kliniska målmaskin han är, att producera. Får rovdjuret föda så kommer rovdjuret att växa sig starkare.
2. Man kan ta en kille från Croxteth, men man kan inte ta Croxteth från en kille
Sagan om Wayne Rooney är fylld av flera, snarare än färre, smickrande kapitel. Hans dubbla försöka att lämna klubben är ett avsnitt i sig, hans sporadiskt återkommande hjärnsläpp på planen ett annat. I föregående helgs möte med West Ham skrevs alltså ett nytt kapitel, och det kommer att inordnas i den sistnämna kategorin ”hjärnsläpp på planen”. När jag först såg domare Mason dra upp det röda kortet måste jag erkänna att jag blev förvånad; jag tyckte inte att det var så farligt, han försökte ju bara stoppa Downing. När reprisen vevades blev det däremot tydligt; det var ännu ett hjärnsläpp vi hade att göra med. En kan inte måtta en sådan spark mot en motspelares knä utan att bli straffad, särskilt inte när domaren står ca 0,5 meter ifrån situationen.
Således – Rooney förtjänar att hängas, spottas på och beskyllas för allt ont i världen? Absolut inte, men det verkar som att vissa har tolkat det som så. Wazza förtjänar inte sällan att få en skopa skit, men i det här fallet tycker jag att det har gått till överdrift. Rooney sparkade inte ner Downing för att han var förbannad, för att han hade en gruvlig hämnd att utkräva, eller för att han ville visa prov på taekwondo-kunskaper á la Zlatan – han gjorde det för att undvika ett baklängesmål. Att det sedan blir som det blir, att försöket övergår i ett fysiskt övergrepp, kan vi bara beklaga. Erik Niva sammanfattade det hela på ett bra sätt: ” Jag tror inte att han tappar huvudet helt och att det är rött framför ögonen utan jag tror att han tänker att "nu bromsar jag deras anfall och det är gult". Men så kan han inte hejda sig själv”. Nej, han kunde helt enkelt inte hejda sig. Det är sådan han är Wayne Rooney. Han är impulsiv, han tänker inte alltid efter, och ibland går det snett. Han är en regelrätt galning, grabben från Croxteth, men galenskap är inte något odelat negativt. Han är där han är idag tack vare att han är den han är, och han är avstängd i tre matcher för att han är den han är. Vi får leva med galenskapens baksidor då och då.
3. Skadekrisen: en välsignelse?
United har dragits med en rejäl skadekris under säsongsinledningen, och i vanlig ordning är det försvarslinjen som har drabbats allra hårdast. En efter en har Jones, Evans och Smalling gått sönder, och när dessa gick på ofrivillig semester ville inte Tyler Blackett vara sämre – han blev sålunda utvisad mot Leicester och gjorde sig otillgänglig mot West Ham. I det här läget fanns inte många alternativ; Rojo, Shaw och Rafael var de enda tillgängliga seniora försvararna, för att fylla ut den sista platsen plockades Paddy McNair upp från de yngre leden. Resultatet? Två raka 2-1-segrar, varav den andra var mot svårspelade Everton. Försvarsspelet har måhända inte varit felfritt, men nog har det fungerat över förväntan. Unge Paddy McNair stod för en succédebut mot West Ham och Shaw har sett stabil ut och frejdig i offensiven (och inte alls särskilt överviktig). Rafael har varit än frejdigare i offensiven och brassen verkar ha skakat av sig fjolårssäsongen, samtidigt har Rojo tagit sig an mittbacksrollen på ett bra sätt och därtill har han, vill jag mena, axlat något av en ledarroll. Argentinaren har en härligt kaxig attityd och utstrålar en självsäkerhet, att han sedan kan vara något väl ivrig och överambitiös emellanåt är något han får jobba med. Kanske kan Rojo bli den ledare som United-försvaret är i så stort behov av?
Såhär i efterhand kan vi kanske säga att de många skadorna inte gjorde så stor skada trots allt, snarare tvärtom. Jones, Evans och Smalling förväntades ta över försvaret när Vidic och Rio försvann – och det har de fortfarande möjlighet till att göra – men nu befinner de sig i en situation där de verkligen måste bevisa vad de går för. Den nuvarande backlinjen har förvisso bara spelat två matcher och samtliga spelare har alltjämt mer att bevisa, men det kommer likväl att uppstå en konkurrenssituation när de övriga tre återvänder från skada. Konkurrens är alltid hälsosamt!
4. De Geas ”håll käften”-insats kan tända laget
David De Gea har, efter den svajiga debutsäsongen 11/12, kommit att bli en jätte i Manchester Uniteds bur. Under fjolårets becksvarta säsong var han en av få ljuspunkter och han var då lagets odiskutabelt bäste spelare. Det, tillsammans med det faktum att han är ohotad förstemålvakt, kanske har gjort spanjoren något bekväm, för under säsongsinledningen har han inte överträffat sig själv. Han har på intet sätt gjort bort sig, och han har därtill inte haft mycket till hjälp av försvaret, men han har ändock inte varit sig riktigt lik. Det där lilla extra – de matchvinnande räddningarna och beslutsamheten – har saknats. Insatsen mot Everton går dock inte att klaga på. De Gea var i det närmsta övermänsklig. Han inledde med att rädda en – förvisso ganska svag – straff från Baines, och i slutskedet av matchen byggde han på egen hand en spansk mur. Räddningarna på Osmans respektive Oviedos skott i slutminuterna var av yppersta klass, och spanjoren var hela anledningen till att United lyckades knipa de tre poängen. Insatsen har säkerligen gett De Gea rejält med råg i ryggen, och förhoppningsvis gynnar det hela laget. Dels bör laget kunna ta inspiration av De Geas poängräddande insats, och dels ger en stabil keeper välbehövlig trygghet i en period då lagbygget ännu inte har satt sig till fullo. Det gäller dock att inte övriga slappnar av allt för mycket. Med tanke på det motstånd som väntar kommer De Gea behöva lite medhjälp från försvaret, annars lär han vara utbränd inom en månad.
5. United har fattat poängen
Efter den svajiga säsongsinledningen trodde de flesta att United hade vaknat till liv efter storvinsten mot QPR, men trots de många nyförvärven gick man på en gigantisk mina mot nykomlingen Leicester i omgången därpå. van Gaals mannar agerade då på tok för naivt, och det kändes som att laget trodde att de kunde bärga tre poäng genom sin blotta närvaro. Det funkade bevisligen inte. I de två senaste matcherna har det gått att se en viss förändring – spelarna har insett att det behövs lite jävlaranamma för att segra. Segrarna mot West Ham och Everton var varken kassaskåpssäkra eller särskilt estetiskt tilltalande, men jobbet gjordes och sex poäng bärgades som ett resultat. Man ska aldrig underskatta värdet av en ”fulvinst” (definitionen av ordet är oklar, men tänk motsatsen till champagnefotbolls-vinst), särskilt inte då vi vet att det är en gren som United har varit mästare på tidigare, en titel som nu Chelsea tagit anspråk på. Fotboll handlar om att vinna, och över en säsong vinner det lag som tagit flest poäng – hur poängen har tagits, hur många mål som har gjorts och om Anderson firade vinsten med en paraplydrink eller ej är oviktiga parametrar i sammanhanget.
United behöver börja rada upp segrar och slå de lag man ska slå, sådant man gjorde på den gamla goda tiden men som man glömde bort under fjolåret. Det kan tyckas vara ett självklart framgångsrecept, men det är under perioder av framgång som laget får arbetsro och tid till att utvecklas ytterligare. Under Moyes lyckades United med att vinna två eller fler matcher på rad i ligaspelet vid endast fyra tillfällen, och däri ligger säkerligen en del av förklaringen till att det gick som det gick. Moyes, och hans spelare, fick sällan tillfälle till att glida på en framgångsvåg och förmånen av att bygga vidare på den framgångsvågen. van Gaals största utmaning kanske ligger just här, att lära laget att vinna de matcher man ska vinna, hur löjligt det än låter. Med tanke på att laget nu inom loppet av de fem kommande omgångarna stöter på Chelsea, City och Arsenal ges ett perfekt tillfälle till att praktisera metoder i vinnande fotboll. Det mest troliga är att United kommer att gå för ”fulvinster” mot samtliga; det har jag absolut ingenting emot.
Håller ni med mig? Ska vi, som jag tycker, stå ut med Roooneys hjärnsläpp? Vad/vem har jag missat som är värt att uppmärksamma? Diskutera gärna i kommentarsfältet!
