Är det nog nu?
Vi bänkade oss för att se ett lag resa sig på tio. Inväntade den så efterlängtade krigarinställningen, de där ansiktena som skulle gå genom eld för tre poäng. Vi blev serverade samma gamla vanliga trötta, oinspirerade bleka kopia av vad som en gång var ett fantastiskt fotbollslag.
Det är en lång väg kvar. Så lång att man hinner tappa bort sig, hamna rätt och tappa bort sig en gång till under de matcher som återstår. Två månader återstår av ångestladdade fotbollsmatcher, spelarprestationer och taktiska beslut som en manager tvingas ta. En fullständigt vidrig och lika avgörande åttondelsfinal i Champions League, nio stycken ligamatcher mot lag som bara väntar på att få tugga i sig av det kadaver som Manchester United just nu är. Totalt alltså ytterligare tio stycken tillfällen då David Moyes riskerar att tappa ansiktet ännu mer. Om det nu är möjligt vill säga. Det känns smått genant att som United-supporter behöva gnälla så här mycket efter allt man har fått uppleva de senaste tjugo åren. Men om inte missnöjet blir tydligt kommer heller aldrig någon förändring att ske.
David Moyes kallas av vissa för Sir Alex sämsta värvning någonsin. Så här knappa nio månader efter att han tillträtt är det svårt att säga emot. Även om konkurrenterna är många, jag menar spelare som Bébé skämtar man inte bort i en hanvändning, men precis allt som kunnat gå fel för Moyes har gått åt precis just det hållet. Spelare som underpresterar, transferfönster som slutar i panikköp och en taktik som många frågar sig om det ens är en taktik. Är det något han kan glädja sig åt så är det den skaran supportrar som fortfarande håller hans hand genom denna ofantliga kritikstorm som han försöker navigera sig igenom. Problemet som nu uppenbarar sig allt tydligare är att just nämnda skara numer börjar likna ”Och så var det bara en…”. Boken som tidigare hade ett överjävligt rasistiskt klingande namn och handlar om tio personer som hamnar på en öde ö utan att kunna ta sig därifrån samtidigt som den ena efter den andra blir mördad. Vi har hamnat i ett läge som United-supportrar där Moyes enda försvar är att han blev utvald av Sir Alex, det är läge att inse att även solen har fläckar.
Vi visste vad vi fick den dagen Moyes blev presenterad. En kompetent manager som lyckats skapa beundransvärda prestationer av små medel. Vad han däremot inte hade lyckats med var att förvandla guld till sand, nu har han dock lyckats med det omvända. Att ta över en mästartrupp, ålderstigen eller inte, och fullständigt sänka det som det skepp det ändå är, ska man kritiseras för. När han dessutom verkar fullständigt handfallen i försöken att få ordning på saker och ting blir desperationen alltför påtaglig för att inte förstå att det här inte är rätt väg att gå. Vi har fått se så ofantligt många exempel på tillfällen där Moyes valt fel väg, där han fegat ur för att i slutändan förlora. En ”Better safe than sorry”-attityd som inte alls går i linje med den bilden jag har av Mancheser United. Ett av dessa exempel är Robin van Persie som under den månaden varit precis lika usel som han var fantastisk förra året. Det här ser vi, det här ser Moyes men han framstår som att han är för feg för att ta de besluten som krävs. Van Persie skulle aldrig ha startat igår, det finns ingenting i de senaste prestationerna som tytt på att han skulle göra en bra insats. Men för att slippa undan de frågorna vid en eventuell förlust väljer skotten ändå att spela en av sina formsvagaste spelare just nu. Ett alternativ som ligger väldigt nära till hands är att flytta upp Wayne Rooney längst upp, använda Mata i den positionen som han är som absolut bäst i och sedan spela med en naturlig ytter på kanten. Uppseendeväckande? Ja, absolut, men för att ta sig ur en kris måste man också våga ”gambla” lite och inte hela tiden göra det förväntade. Skrtel och Agger må vara kompetenta mittbackar men så enkelt ska de inte kunna plocka bort en av världens bästa anfallare.
Just fegheten i laguttagningarna är något som genomsyrat hela säsongen. Oviljan i att våga rotera klokt är tydlig. Valencia spelade tills inte ens Moyes kunde påstå att han hade gjort en bra insats, samma sak med Ashley Young. Tom Cleverley fick så många chanser under en period att man började fundera på hur mycket han egentligen hade mutat skotten med. Och under hela den här säsongen har vi fortfarande inte fått ett enda vettigt svar på den enklaste av frågor; Hur vill Moyes spela fotboll med Manchester United? Även om vi sett bisarra uppvisningar i antal misslyckade inlägg så är det något som kommit och gått under säsongen. Om det är den enda offensiva lösningen som finns är vi inte bara illa ute, då är allt redan tappat och förgånget. Den röda tråden i anfallsspelet är obefintlig, omställningsspelet framåt är lika tempofattigt som bilkön på essingeleden en eftermiddag och försvarsspelet liknar den värsta utav hönsgårdar.
Jag skrev i höstas en krönika om att spelarna har det största ansvaret, vilket de självklart har. I det läget sladdade United redan och Moyes uppgift var lika självklar som svår; inställningen och attityden måste förändras. Det här arbetet måste ha gått fullständigt åt skogen då spelarna fortfarande ser oengagerade ut i många lägen och ingenting har förändrats till det bättre, snarare tvärtom. För att vara djävulens advokat fullt ut så är min känsla just nu att Moyes tappat hela omklädningsrummet. Det känns inte som att den nödvändiga respekten mellan spelare och manager finns där, något som till viss del kan härledas hela vägen tillbaka till att han förändrade hela staben under sommaren, vilket jag varit inne på tidigare. Förändringen har varit för stor och Moyes har gjort det så svårt som han bara kunnat för sig själv. När han nu, med bara tio matcher kvar, fortfarande inte visat upp något som helst resultat måste vi ställa oss frågan sakligt och ordentligt;
Är det här mannen som man vill anförtro med Uniteds alla tillgängliga ekonomiska tillgångar under vårt i särklass mest avgörande transferfönster i modern tid? Jag är om inte helt säker så åtminstone oerhört tveksam. Det är för lite som pekar på att han kommer att komma ur det med ett bra resultat.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
