Hetast & kallast - v.09

Efter en lovande period med två fina resultat i raka bortamatcher var det dags för ännu en vistelse utanför Manchester och denna gång till kontinenten där Olympiakos tog emot de regerande engelska ligamästarna. Men konungens fall från tronen har varit påtaglig under parodin som börjar bli säsongen 2013/14 och denna gång var det inte bara en nedgång utan även halshuggning. Manchester United stod för en miserabel insats och förlorade med 2-0. Ashley Young var en av få som inte skämde ut sig i Grek

Siffrorna inom parantes avser hur många gånger spelaren i fråga inkluderats på hetast- respektive kallast-listan.

Hetast

3. Patrice Evra (3, 9): Fransmannen briljerade inte mot Olympiakos men han var heller inte usel likt de flesta i den blåsvarta tröjan. Förutom ett tidigt gult kort p.g.a. handboll stod Patrice för en helt okej insats. Offensivt finns det inte mycket att analysera (vilken offensiv?). Han uträttade ytterst lite men kan inte direkt klandras för avsaknaden av kreativitet framåt då Manchester Uniteds långsamma, statiska zombiespel bäddade för en usel prestation. Dock solid i defensiven där han stängde igen sin kant på ett fint sätt. I två raka matcher har Patrice Evra nu tagit hemjobbet, positionerat sig exemplariskt och öppet deklarerat att det som tidigare var högeryttrarnas paradis nu istället blir en tuff nöt för dem att knäcka...om än temporärt.

2. Danny Welbeck (5, 0): Vinterns målspruta har under senare tid placerats på bänken till förmån för Robin van Persie. Få rubbar holländaren, men det kan samtidigt tyckas aningen orättvist, eller trist. "Survival of the fittest" menade en viss Charles Darwin att det hela är - en naturlig process där de starka gynnas. I sin tur innebär det att andra missgynnas, exempelvis Danny Welbeck. Men egentligen kan vi ställa oss frågan om han är tillräckligt bra för att vara förstaval i ett lag som må spela som amatörer för närvarande men icke desto mindre har skyhöga ambitioner. Inhoppet mot grekerna var ett steg i rätt riktning. Danny erbjöd fart framåt, något Manchester United saknade under större delar av matchen.

1. Ashley Young (2, 4): Ja, likt fallet Patrice Evra kan vi utan vidare svårigheter konstatera att avsaknaden av en tydlig spelidé hämmade laget från att skapa chanser men när man väl hittade något på måfå var Ashley Young allt som oftast inblandad. Engelsmannens problem på senare år har varit slutprodukten, vilket ironiskt nog är vad han köptes för. Youngs högerfot var utmärkt i Aston Villa men används numera mestadels för att ta sats vid eventuella svanhopp. Poängproduktionen har uteblivit och dessvärre finns det inte mycket mer att hämta i Ashleys spel annat än ett gediget defensivt ansvar vilket trots allt har varit användbart emellanåt. Men mot Olympiakos såg det klart bättre ut och yttern var en av få som kopiöst försökte avancera framåt. I slutet av dagen var det ingen bländande match från hans sida men...tja vad ska vi säga, bäst av de sämsta? Uttrycket "olika grader i helvetet" passar bra in här.

Kallast

3. Antonio Valencia (4, 2): Trots en säsong som varit ett fall framåt i jämförelse med fjolåret har Tony inte kommit upp till normal standard. Vilken standard skulle det vara exakt? Ja, den som gjorde honom till en av världens allra bästa yttrar våren 2012. Valencia var lysande då. Hans driv, kvickhet, beslutsamhet och slutprodukt höll absolut högsta klass. Ecuadorianen blev utnämnd till lagets bästa spelare den säsongen, och detta helt välförtjänt dessutom. Han var fansens kelgris och motståndarnas mardröm. Idag? Inte riktigt samma sak va? Det går trögt helt enkelt. Antonio Valencia är inte i slag och för att ta sig ur formsvackan överanalyserar hjärnan varje minsta beslut. En spelare i form gör saker instinktivt, och det syns klart och tydligt att saker inte sker på ett sådant naturligt vis för Manchester Uniteds nr 25. Självförtroendet är som bortblåst, bollen passas i sidled och inläggen håller korpenklass. Usel i Grekland, uträttade ingenting alls.

2. Wayne Rooney (9, 4): Från anfallare till offensiv mittfältare. Från offensiv mittfältare till central mittfältare. Från central mittfältare till defensiv mittfältare. Från defensiv mittfältare till mittback. Från mittback till målvakt. Från målvakt till bollkalle. Herregud, hur defensiv kan (ironiskt nog) en offensiv spelare vara egentligen? Det hela blir aningen komiskt, ändå är det få som skrattar. Wayne Rooney behärskar fantastiska egenskaper men de flesta kretsar kring anfallsspel. När Robin van Persie saknades tog Wayne över det där ansvaret och gjorde det otroligt bra. Idag huserar han på mittfältet och där utnyttjas inte högerfoten och målfarligheten i samma utsträckning. Det är förståeligt när spelare möter boll och blir involverade i uppspelsfasen, Lionel Messi gör ofta så, men då får man ta mig tusan också söka sig in på offensiva ytor. Vad är egentligen poängen med att Rooney sparkar bollen tvärs över planen vid underläge i slutminuterna när David de Gea lika enkelt kan göra det? Ingen jävla aning.

1. Laget: För ett par månader sedan sa vi alla att 'maskinen hackar'. Okej, nu hackar den inte längre. Nu är det stopp. Ingenting fungerar. Spelarna saknar självförtroende, begår vansinniga misstag, är överlag mentalt svaga och saknar viljan att utvecklas. Dagen man förknippar detta med Manchester United Football Club är, minst sagt, en mörk dag och sanningen är att ett mörker har lagt sig över Old Trafford på ett sätt ingen trodde var möjligt inför säsongen. David Moyes är långt ifrån felfri, men han behöver tid. Klubben är i en förändringsprocess och därför kan inte resultat omedelbart krävas. Vi har rätt att vara frustrerade, absolut, men förståelse och tålamod måste finnas bland de med röda sympatier. Onekligen vore det så att David Moyes hade kunnat uträtta mer med spelare som faktiskt vill vara här. Skottens tillkortakommanden som tränare har aldrig rört motivation och inställning - det var inte problemet i Everton. Det finns en total brist på respekt för klubbmärket i dagens upplaga av Manchester United. Men så länge man tjänar någon miljon i veckan...