Inför säsongen 2019/20: Varför jag kommer tillbaka
Med en allt intensivare mediebevakning och inte mindre än tre (!) kontinentalturneringar under sommaren, trots att jag lovat min bättre hälft att ”i år inte är ett mästerskapsår”, kan ordet säsongsuppehåll kännas missvisande för den oinitierade. Men det är ju Premier League vi har saknat och nu är det äntligen tillbaka.
Det är den 12 maj 2013 och mitt oförutsägbara England upplever den högsommarvärme som helt uteblivit året innan. Det har varit en fin säsong för klubben i mitt hjärta. Två holländare värvades in inför säsongen. Den ena under parollen ”en av de bästa unga vänsterbackarna i Europa”. Den andra efter vad som då sågs som den förbjudna flytten från ärkerivalen Arsenal. Robin Van Persie hade lett laget till sin senaste ligatitel, medans Alexander Büttner aldrig levde upp till Sir Alex Fergusons profetia. Jag kan förlåta honom för det.
Det är ingen vanlig dag. Det känns på den underliga atmosfären när jag går betongkorridorerna upp på mina drömmars teater för att få chansen att säga tack och farväl till personen som lett min klubb under alla mina 18 år som supporter. Jag tränger mig in på min plats på läktaren, på vad jag alltid har lärt känna som North Stand, men som nyligen blivit omdöpt till Sir Alex Ferguson Stand. Det känns för dagen utomordentligt passande. Folk är glada. Vi har ju redan säkrat vår tjugonde och rekordbrytande ligatitel. Men det finns också en latent oro i luften kring oss dryga 70,000 supportrar som har samlats för dagen. Hur gör man när man byter tränare? Det var 26 år sen sist, så vi är många som inte har upplevt det eller som helt enkelt har glömt bort.
Snabbspola 6 år framåt i tiden där vi nu har den femte huvudtränaren som står vid sidlinjen och ansvarar för laget under matchdag. Först provade vi med en skotsk klon av vår ledarlegend i förhoppning om att det skulle vara framgångsreceptet. Det gick inte vägen och en walesisk tränardebutant fick avsluta den säsongen istället. Sen var det den skickligaste tillgängliga tränaren som skulle ansluta efter en nederländsk charmsuccé i ett brasilianskt världsmästerskap. När inte heller det gick så svalde man sin stolthet och tog in 2000-talets mest framgångsrika ledare som bringat ”titelgaranti” vart än hans magiska överrock tagit honom. Ett par andraklassens titlar till trots slutade det i en infekterad skilsmässa där barnen blev lidande.
Så vad gör man när ens första-, andra- och tredjeval inte lyckas levererar? Man sätter in världens bästa inhoppare. Han som gjort sig känd för att sitta och analysera sina motståndares svagheter och matchutvecklingar minutiöst in i minsta detalj från sin sittplats där på bänken. Så till den grad att han bara behövde 10 minuter för att göra 4 mål när han väl fick chansen. Han döljer sina kliniska egenskaper bakom en solig personlighet, barnsligt leende ögon och en optimistisk språkmelodi. Men gör inte misstaget i att underskatta honom, så som så många försvarare har gjort genom åren. Under ytan döljer sig en klinisk, professionell och kall fixare. Jag hade inte kunnat tänka mig en bättre man för jobbet.
Vart befinner sig vår klubb sensommaren 2019? I juni lämnade vi Ole Gunnar Solskjaers första 29 tävlingsmatcher bakom oss och kan konstatera att de första 15 är de bästa 15 matcherna i rad vi har haft sedan 2013. Därefter kom ett fall på 14 matcher som smärtsamt replikerar liknande svackor samtliga Solskjaers föregångare har genomlidit under sina respektive sejourer. Känslorna lär minnas de senaste matcherna bäst, då det är så många av oss fungerar. Men vi får nog konstatera att vi står på en platå där vi är långt ifrån den disharmoni vi hade i klubben vid motsvarande tidpunkt förra året. Dessutom står vi här med en tränare som har visat potentialen att få ut det absolut bästa av en talangspäckad grupp spelare. Det finns goda anledningar till hopp, om än med realistiska förväntningar.
Solskjaer har varit tydlig. Laget ska byggas på unga, inhemska, talangfyllda spelare som ska jobba hårdast av alla klubbar i ligan och ha viljan att ta till sig klubben till sitt hjärta. Det tror jag att han får såväl i Harry Maguire och Aaron Wan-Bissaka som i Daniel James, som alla har tillkommit till truppen under sommaren. Dessutom har man inte mindre än 9 talangfyllda spelare utvecklade i den egna akademin där samtliga kommer ha goda möjligheter till gott om speltid under året, men flera även ska spela nyckelroller. Vi har spelat 6 försäsongsmatcher som alla i någon utsträckning gett oss positiva indikationer på att saker går i rätt riktning. Därför ser jag förväntansfullt fram emot en säsong där jag tror att vi kan påbörja återetableringen av oss som den respekterade, anrika, ledande klubben i världen och att detta även återspeglas av våra prestationer på planen.
2,275 dagar har gått sen den där dagen i maj. Om en vecka är jag där igen och tar min plats på Sir Alex Ferguson Stand när en ny säsong fylld av drömmar, hopp och ofrånkomlig förtvivlan ska invigas. Många undrar varför. Det måste ju varit roligare förr, när ni vann hela tiden? Det var det inte. Jag var aldrig där för segrarna eller titlarna. Jag kom första gången för att se representanterna för den där mytomspunna klubben med den rika historian: rallarna som startade den, sankt bernhardshunden som en gång blev dess räddare, den förödande flygkraschen där 21 miste liven för tidigt, the Busby Babes, en nordirländsk rockstjärna, the Class of ’92, en osannolik stopptidsvändning i Barcelona, en sällan skådad stjärna från en ö utanför den afrikanska västkusten och en halkande engelsk lagkapten i det våta Moskvagräset.
Spelare och ledare kommer och går och trots alla kommersiella intressens ihärdiga försök att slita fotbollen i tu, så har den inte lyckats. Kärleken lever vidare i vår klubbs historia, i våra förväntningar inför säsongen, i våra segerkramar med okända grannar på Sir Alex Ferguson Stand, i våra soffjubel till stopptidsmål och i våra diskussioner i lunchkafeterior på jobb och i skolor världen över. Den kan ingen ta ifrån oss. Varför jag kommer tillbaka säsong efter säsong? Därför.
Jag längtar till söndag. Med hela mitt hjärta.
GGMU
