Krisen - hur, när och varför
Manchester United är inne i en mörk period och frågetecknen ökar för var dag. Hur och varför har detta fall från toppen tillåtits ske, och vem är egentligen ansvarig?
Har ni hört uttrycket "när katten är borta dansar mössen på bordet"?. Hela England skrattar åt Manchester United, det lag som dominerat landets högsta division i över två decennier. För första gången på åratal är den röda klubben inte involverad i toppstrider: För första gången är mesta mästarna inte favoriter inför varje match. För första gången är frågetecknen fler än utroptsecknen. Är det hela en slump, ett taktiskt fiasko av tränaren eller ett resultat av en långdragen process? Ja, låt oss analysera.
Först och främst är det ytterst viktigt att förstå följande: varje problem har sina skäl, i plural, snarare än ett. Även om David Moyes får skulden då denna nedåtgående trend ägt rum under hans ledning är skotten långt ifrån den enda boven i dramat. Men det är alltid enkelt att peka finger och deklarera sin frustration mot en person och inte de många orsaker som nu råkar existera. David är inte felfri, men för att komma underfund med hur saker och ting har lyckats eskalera till denna krisartade nivå bör vi samtidigt bläddra tillbaka i historieböckerna och studera de många misstag som skedde och sedermera bäddade för katastrof.
I Manchester United finns teorier och metoder som successivt implementeras för att försäkra vidare framgång. I dagens något destruktiva fotboll är det ingen självklarhet att klubbar tänkar långsiktigt, men det är icke desto mindre en tankebana som inneburit självklara målsättningar och fullföljandet av dessa i åratal för klubben från nordvästra England. Under Sir Matt Busbys dagar alstrades något vi idag refererar till som "the United Way". Detta uttryck har ofta använts i debatter för att stärka en tes och lika ofta har argumentet avvisats som "goja från 1940-talet". Fotbollen har utvecklats sedan andra världskriget, menar en del. Vad "the United Way" essentiellt innebär är en långsiktig process där både nuet och framtiden ska säkras genom bland annat förlitan på ungdomsakademin. Detta kan anses vara en enkel metod, men min beskrivning förklarar inte de många och långa skeenden som i sin tur formar processen. Sir Alex välkomnade denna tankebana och utvecklade samt byggde sina framgångar kring den. I varje upplaga fanns en blanding av rutin, inköpt kvalitet och ungdom.
Långsiktighet var grundstenen för Sir Alex.
Då inga ord yttrats från hans mun kan vi endast spekulera men nog ligger det en del sanning i att tidernas bästa tränare hade ovanstående metod, "the United Way", i åtanke när han fattade sitt sista och största beslut - efterträdaren. Under 1990-talet satte han sin tillit till de yngre spelarna som Ryan Giggs, Paul Scholes, Nicky Butt, David Beckham och bröderna Neville. Detta var inte nödvändigtvis ett måste, men snarare en klar indikation på att förnyelse krävdes och att säkrandet av klubbens framtida triumfer skulle inledas under ett tidigt stadie. Att det blev ett så lyckat drag som omedelbart gav resultat räknade få med, om ens Sir Alex själv. Kontentan är att beslutstfattandet som skedde då baserades på långsiktighet men även tålamod. Bläddra fram till maj 2013 och en underbar liknense ter sig självklar. I David Moyes finns rum för utveckling, minst sagt. Han är en relativt oerfaren tränare vad gäller fotboll på den högsta nivån. Sir Alex var väl medveten om detta och att varje projekt kräver tid. Alltså måste det ha funnits en baktanke med utnämnandet av efterträdaren.
Vi kan blicka bakåt och notera liknelser mellan bägge män i sina respektive f.d. klubbar. David Moyes tränade Everton i många år och etablerade en distinkt filosofi samt skötte sin uppgift exemplariskt. Med ett begränsat lag och långt ifrån de största ekonomiska musklerna hävdade sig de mörkblå som ett stabilt mittengäng i världens kanske mest kompetitiva liga där de år efter annat slogs om Europaplatser. Det fanns ett förtroende för ungdomar och en mall som följdes. Alla framgångsrika tränare använder sig av riktlinjer som implementeras och förs vidare till spelarna som förväntas upprätthålla dessa. Ett signum, om man så vill. Sir Alex Fergusons var långsiktighet. David Moyes likaså. Vad som skiljer dem åt är vinnarkulturen. Här är vi återigen inne på Moyes bristande kunskap om skötsel av toppklubbar, Everton i all ära. Men onekligen kan detta slipas bort med tid. Sir Alex var en naturlig vinnare, kanske den största världen någonsin skådat, och inrättade sin mentalitet som en bas för inspiration, kunskap och inställning, och även ett ideal för samtliga upplagor av Manchester United under hans styre.
Vi har alltså, förhoppningsvis, förstått varför David Moyes utnämndes till tränare för den röda maskinen, varför mannen ännu inte behärskar en komplett repertoar av taktiska kunskaper på högsta nivå och sist men inte minst varför tålamod och långsiktighet blir fundamentalt både från klubbledningens håll men även supportrarnas. Det är dock väldigt svårt att analysera dagens Manchester United utan att involvera mannen som lade grunden för den, Sir Alex. För varje utomordentligt drag uppkom ett eller två bakslag av varierande grad. Somliga ser vi resultatet av idag. Fergie målas ofta upp som en allsmäktig högre makt, av förståeliga skäl, men skotten gjorde en del misstag under sin sejour, i enlighet med sin mänskliga sida.
Säsongen 2009-10 var slutet på något gott - ett fungerande centralt mittfält. Året dessförinnan hade Darren Fletcher utvecklats till en av ligans allra bästa spelare. Michael Carrick var redan etablerad och Paul Scholes ben orkade än. När ett Cristiano Ronaldo-löst Manchester United gjorde upp om titeln med Chelsea var mittfältet nyckeln i ett metodiskt och slagkraftigt lag, snarare än, som idag, akilleshälen. Londongänget vann med en ynka poäng, men säsongens utfall hade ingen större inverkan på klubben Manchester United som övertygande studsade tillbaka året därpå och gick om Liverpool med hela nitton ligaguld. Men 2010/11-kampanjen var startskottet för en nedåtgående trend där det centrala mittfältets sprickor och tillkortakommanden blev allt tydligare. Det fanns, måhända, inte fog för panik då ligatiteln som sagt inkasserades och man gick till final i Champions League, men varningssignalerna var tydliga, likt krigssirener inför ett luftanfall. När Darren Fletcher dessutom blev allvarligt sjuk under vintern försämrades saker och ting.
Det underpresterande centrala mittfältet klarade inte av toppmotstånd.
Kanske var det med samma logik som under 1990-talet som Tom Cleverley fick förtroendet under följande säsong. Ut med det gamla, in med det nya, Anfallsspelet flödade, men defensivt läckte det som aldrig förr och när Manchester City kom på besök, nätade sex gånger, släppte in ett mål och utökade sin serieledning stod det självklart att en förändring var av yttersta vikt. I januari återvände Paul Scholes från "pension" och blev katalysatorn i en utomordentlig vinstsvit som nästan räckte för ligaseger, om inte århundradets "bottle job" ägt rum. När fansen ivrigt inväntade en ny central mittfältare till sommaren förstärkte Manchester United med offensiva krafter som Shinji Kagawa och Robin van Persie. En bra spelare och en fenomenal målskytt - men lösningar på ett defensivt problem? Nja, riktigt så var det inte och hösten 2012 bekräftade våra farhågor - försvarsspelet håller inte. En Chelsea-kollaps gav i alla fall serieledning och tämligen enkelt promenerade sedan de röda mot nr 20. Tre år, och ett ännu fullt existerande och oroväckande problem. Det var under dessa förutsättningar David Moyes tog över Manchester United.
Vi kan fråga oss själva varför Sir Alex inte gjorde något åt saken. För naturligtvis måste tidernas bästa tränare ha noterat det miljontals fans gjorde. Men var bekymret av lika stor vikt för honom? Prioriterade han andra problem? Var inte den rätta spelaren tillgänglig? Många funderingar och fler svar, men sanningen är att Fergie borde lämnat över tyglarna med ett fullt fungerande lag, snarare än ett som brast så otroligt mycket i den allra viktigaste lagdelen. Utan ett dugligt centralt mittfält hackar maskineriet, och inte på något sätt var en ligatitel nog för att stilla mina (våra) farhågor.
David Moyes tog över och kanske var han oviss om truppen dög eller inte. Denna skara spelare hade trots allt dominerat Premier League säsongen dessförinnan. Det är fullt naturligt för en ny tränare att vilja laborera med vad han redan har. Marouane Fellaini blev hur som helst inhandlad men en mängd skador har hämmat inledningen på belgarens karriär i Manchester United. Det är också onekligen så att David kommer leta efter minst en central mittfältare till sommaren. Det kommer bli livsviktigt att göra så för att rusta inför kommande kampanj, stabilisera defensiven och få fart på anfallsspelet centralt och sist men inte minst rädda sitt jobb som kan hänga löst i skrivande stund.
David Moyes något amatörmässiga, men samtidigt förståeliga misstag har resulterat i taktiska tillkortakommanden och en känsla av osäkerhet i laget. Men detta har tillåtits ske av andra anledningar med. Spelarna har inte visat inställningen som krävs i Manchester United. Inställning och attityd var aldrig Moyes problem i Everton, snarare en styrka. Att han inte kan motivera spelarna är svårt att tro. Men det känns emellanåt som att de inte bryr sig, inte vill förbättras och inte tror på detta projekt. Är det baksmällan efter Sir Alex? Många av dem har aldrig upplevt något annat än Fergie. På många sätt VAR han Manchester United Football Club. Förändringsprocessen är alltid komplicerad men hade onekligen kunnat gå smidigare till med spelare som faktiskt visade rätt form av mentalitet. I slutet av dagen är det inte tränaren som beordrar dem att konstant passa fel, att begå oförklarliga misstag i backlinjen, att missa klara chanser, osv. Han är en direkt orsak till den taktik vi ser, eller inte ser, på planen, men där stannar det. Man måste kritiskt kunna analysera spelarnas insatser och ge dem en skopa av kritiken. Det känns tamt, uddlöst och ovisst i Manchester United - något som inte ofta förknippas med denna klubb.
Spelarna kämpar med självförtroendet.
Kort och gott kan dagens kris bero på dessa orsaker i punktform:
1. Övergångsperioden från Sir Alex (och allt han betydde för klubben) till David Moyes
2. Nya metoder och idéer som implementeras
3. David Moyes brist på erfarenhet från fotboll på den högsta nivån
4. Det centrala mittfältets brister som ignorerats
5. Spelarnas svaga inställning
Vem är mest skyldig? Hos vem ligger det största ansvaret? Ja, det får var och en spekulera kring. Det är, hur som haver, inte svårt att förstå varför Manchester United befinner sig i denna mörka period, om än saker och ting inte hade behövt sjunka till en så miserabel nivå. Det kommer krävas tid, tålamod, insikt och engagemang för att få David Moyes projekt på fötter. Sir Alex måste accepteras som en del av det förflutna och jämförelserna omedelbart upphöra. Det kan aldrig bli bättre än med tidernas bästa tränare om inte en överman dyker upp, vilket sker var hundrade år. David Moyes måste rycka upp sig från depressionen och ta tag i saker och ting, kräva respekt och delegera makt till rätt personer. En central mittfältare måste inhandlas. Ovilliga spelare kan gärna få lämna.
Det finns inga ursäkter längre från och med nästa säsong. David Moyes projekt har inletts knackigt men nu är det dags att vända på skutan och leverera resultat. Det är de krav som måste upprätthållas i Manchester United - världens största klubb. Dags att visa var vi hör hemma.
