Luftslottet som förintades
Pffffffffft. En luftballong som sakta sjunger mot marken vartefter luften släpps ut i kontrollerad takt? Nej. Ett luftslott i skepnaden av ett fotbollslag som i rask takt just nu förintar sig själva.
Det finns få saker man alltid fruktat som supporter till Manchester United. Vi har varit bortskämda med framgång, ja bortskämda, och alltid haft en hög svansföring. Under lång tid fnyste vi åt motståndarlag som anklagade oss för att ha flyt. Skrattat åt människor som sagt att det kommer gå utför när Sir Alex lämnar. Alltid tagit vår storhet för given. Ja, framgången togs länge för given. Men de saker som faktiskt var oroväckande, åtminstone om man såg nyktert på verkligheten med jämna mellanrum, är de saker som nu är verklighet.
Den ena är de ständigt återkommande ägarna. På andra sidan havet sitter en familj som kontrollerar Manchester United efter sitt eget tycke och smak. Familjen i fråga har inte alltför stor koll på fotboll. Enligt den senaste rapporten jag läste verkar de inte ha så bra koll på sin amerikanska variant heller. Men man gillar att tjäna pengar och man gillar att göra det på alla möjliga kreativa sätt och just idrotten och Manchester United har man lyckats oförskämt bra med. Så pass bra att röster nu höjts i USA om att man måste börja spendera pengar även i hemlandet och då på Tampa Bay Buccaneers, deras NFL-lag. Klubben har haft budgetlösningar på såväl coach som QB-sidan och har slutat sist i sin division hela åtta gånger sedan 2004. Samtidigt ser jänkarna ett fotbollslag, eller ”fotbollslag” enligt deras synsätt, som strör pengar runt sig.
Just detta pengaströsslande har fungerat som någon slags garant för att United inte ska utvecklas till supportrarnas andra stora orosmoment; att bli som Liverpool. Ett av supporterskapets största glädjeämnen är att se ner på sin största rival. För mig och många andra är och kommer den rivalen alltid vara Liverpool vilket beror på att deras supportrar besitter samma egenskaper som oss själva. Arrogansen, benägenheten att vara offret. Den obefintliga självinsikten.
Jag har vuxit upp med att alltid förakta Liverpool för att de aldrig vågat erkänna att vi är den största klubben. Det har skavt i mig varje gång en supporter till Liverpool valt att placera våra två klubbar i samma fack, som att vi varit jämbördiga. När jag sett på dem har jag sett en klubb som famlat efter att trilla rätt någon gång. Som valt ny strategi, bytt manager, köpt in spelare för att sedan hela tiden börja om igen. Visst, det har varit nära och någon gång, Champions League, har det räckt hela vägen. Men kontinuiteten har hela tiden varit på vår sida av M62. Den är fortfarande kvar där eftersom Liverpool fortfarande famlar men snart kan vi mötas halvvägs och famla i mörkret tillsammans.
Häromdagen uttalade sig en höjdare på Adidas om att United spelade tråkig fotboll. Ja eller jag vet inte exakt hur han uttryckte sig, men det var någonstans i de banorna. Det är svårt att klandra honom med tanke på att det är deras pengar som vi kastat åt höger och vänster för att klamra oss fast vid vår egen, just nu, skeva självbild. Det har spenderats i abnorma mängder och klubben har snabbt tömts på allt vad fanbärare heter. När Louis van Gaal får höra kommentarer om att United står för någonting annat, någonting större, är det inte konstigt att han ser ut som vilsen tulpanförsäljare på Arndale. Det finns knappt någon som kan berätta vad det där större är för något. Frågan är visserligen om han ens hade lyssnat när någon försökt.
Uniteds största problem sitter på bänken, det tvivlar jag inte ett dugg på. Men problemet har sina rötter i en organisation som har sålt ut allt vad själv betyder. I tyska klubbar finns gamla spelare med i sportråd och liknande, så även i Italien. I Manchester United har Sir Bobby Charlton alltid tillåtits ha en inflytelserik roll som rådgivare, men han har marginaliserats till en marionett som delar ut något silvrigt vid ”fantastiska” prestationer. Ryan Giggs position i omklädningsrummet är det få som verkar förstå sig på och Sir Alex, ja, vilken funktion han än har så verkar den inte fungera.
van Gaal har gjort klubben till sin och det med fantastisk hjälp av Ed Woodward som den store marknadsekonomen. Genom att ge van Gaal fritt spelrum för truppen och laget tar man också som ägare bort sin skuld i att det inte funkar.
”Vi gav er en välrenommerad tränare och han fick alla pengar som ni tjatat om.”
Vilket ju är sant. Det som också är sant är att vi alla var medvetna om att van Gaal var en bestämd och trångsynt man med en sjukligt överdriven tro på sin egen förmåga. Däremot hade man hoppats på att misstagen med exempelvis Falcao och di Maria skulle ha lett till en bättre plan i år. Att det inte skulle bli ännu ett år då vi lyckades ramla oss till en fjärdeplats. Men istället har vi fått ett lag vars enda forward som inte varit helt ur form har spelats på kanten. Vi har gång på gång tvingats acceptera en före detta distanslöpare utan bollkänsla agera spelfördelare och anfallslösning vid panik för mål. Marouane Fellaini fick vackert sätta sitt ansikte bredvid Moyes för att symbolisera det misslyckade året för två år sedan. Av oklar anledning tycker van Gaal att han ska få fronta ännu ett.
Det finns många vägar man kan ta härifrån. Att sparka van Gaal är en lösning men det kommer alltid bara att handla om ytskrapningar utan längre inverkan. För att bygga upp den här klubbens brustna självförtroende krävs det att man börjar från grunden. Det finns ingenting som tyder på att Glazers är på väg bort, således heller inte Ed Woodward. Att drömma om en sport director eller liknande lär inte heller vara rimligt, det skulle kunna underminera Woodwards position. Däremot behöver organisationen stabiliseras med en kärna av människor som står för det som vi supportrar vill att United ska stå för.
Ett fotbollslag som hela tiden vill framåt, som aldrig nöjer sig utan ständigt vill ha mer. Just nu får vi istället se 11 män som är livrädda för att förlora innan domaren ens dragit igång matchen.
Men vad vet jag. Så länge vi signar en ny chipssponsor i Taiwan så är nog Woodward nöjd ändå.
