-
-

Manchester City 1 - 2 Manchester United

Inte ens en vecka efter att Manchester United bara fått med sig 2-2 mot Aston Villa på Old Trafford har man nu besegrat Jose Mourinho, Pep Guardiola, Tottenham och Manchester City med två raka 2-1-vinster. Tänk vad livet kan vända och vad härligt vi ibland får ha det.

Manchester United: De Gea; Wan-Bissaka, Lindelöf, Maguire, Shaw (Young 89'); McTominay, Fred; James, Lingard (Tuanzebe 89'), Rashford; Martial (Pereira 74')
Manchester City: Ederson; Walker, Stones (Otamendi 59'), Fernandinho, Angelino; Rodri (Gündogan 86'), De Bruyne, D. Silva; B. Silva (Mahrez 65'), Jesus, Sterling

Summering
Ta mig på orden, jag hade skrivit en på tok för lång, riktigt välformulerad summering av matchen som på grund av internets outgrundlighet och min idioti inte längre står att finnas någonstans. Så nyckfullt kan internet vara, mina vänner. Ni får helt enkelt nöja er med detta:

Idag spelade Manchester United mot Manchester City på Etihad. Det var en match med högt tempo, ganska genomgående dåligt offensivt spel och otroligt sammanbitna insatser från United-spelarna. Efter en matchinledning där United kontrat till sig två superlägen avslutade av James och Lingard tog det ett tag innan det första målet kom. Domare Anthony Taylor ignorerar initalt en fällning av Marcus Rashford i straffområdet i matchminut 22. Sedan klev VAR in i bilden, och är det någonting som verkligen befästs ikväll är det att när Manchester City spelar och VAR används; då kan motståndarlaget fira innan ett beslut har tagits. I just detta fall var dock beslutet odelat korrekt, Rashford skulle ha straff. För andra gången denna vecka fick han den också, slog bollen i samma hörn som mot Tottenham och 1-0 var ett faktum. Blott sex minuter senare skickar David de Gea ut en utspark som Anthony Martial når högst på. Efter lite möda letar sig bollen åter till Anthony Martial och efter en ganska tilltrasslad situation kommer bollen tillbaka till Anthony Martial. Han når i sin tur Dan James som hittar tillbaka till Martial och från kring straffområdeslinjen tar han ett lurigt avslut som överlistar Ederson. 0-2, helt otroligt. Första halvlek fortsätter med ett ganska tydligt bollinnehav till Manchester City men ett marginellt tydligare självförtroende- och spelövertag för Manchester United. Två gånger sker någon form av beröring mellan en boll och en hand i Manchester Uniteds straffområde med Victor Nilsson Lindelöf och Fred som måltavlor. Ena gången vet jag inte ens om det blir VAR-koll, andra gången, två minuter in i den två minuter långa tilläggstiden, blir det VAR men Fred inleder sin blockad med att ha armen bakom överkroppen och förmodligen är det det som gör att domaren inte blåser. Halvtid. Pust.

Andra halvlek tar sedan fart, men den mest intensiva intensiteten uteblir. Inte heller kvaliteten infinner sig och det hinner gå åtminstone en timme innan City börjar sätta någon form av press. Även när pressen startar, framförallt iscensatt av Kevin de Bruyne som slutligen kommer igång och skapar farligheter, lyckas United hålla den borta långa perioder. Förträngningen från egen planhalva peakar i minut 68 när en storspelande, hörntagande Fred går ut mot flaggan för att skicka in en hörna. Han möts först av inkastade plastglas och tändare innan en ensam, liten supporter bestämmer sig för att inför hela TV-publiken bekänna färg genom att ljudligen uttrycka sig om just färgen på Freds hud. En överlag mörk afton för Manchester City kulminerade väl mörkermässigt där och då (även om klubben som sådan verkar ha tagit omedelbar aktion och kastat ut supportern). Matchen på planen fortsätter dock och med den Uniteds avstyrande av Citys ganska tafatta försök att skapa målchanser. Det dröjer till den 85:e minuten innan City, då ganska ologiskt, får hål på de Gea när Otamendi når högst över ett annars storspelande Unitedförsvar och knoppar in en hörna. Bara strax därefter får de Gea visa sig från sin bästa sida när han står i vägen för inhoppande Riyad Mahrez som kommer till skottläge. Pressen börjar nu intensifieras och Solskjaer kontrar genom ett defensivt dubbelbyte där Tuanzebe och Young beträder planen. Bytet sker i minut 89 och sen börjar den fem minuter långa tilläggstiden – fem minuter som Manchester City förvaltar ganska uselt. Slutsignalen går och United vinner. Pust.

Slutresultat: 1-2 (0-2)
Målskyttar: Rashford (straff), Martial
Bäst i United: Aaron Wan-Bissaka

Tankar
Det talades om en ödesvecka för Ole Gunnar Solskjaer, och sällan har väl en manager beseglat sitt närtida öde så tydligt som denna vecka. Sällan har ett sådant bäckmörker omvandlats till så mycket framtidshopp. Laget har gått från en tiondeplats till en femteplats i tabellen. Om matchen mot Tottenham visade att detta Manchester United kan spela riktigt bra mot bra lag, var dagens insats mot Manchester City ett bevis på att detta Manchester United också kan gå in och brutalt neutralisera ett egentligen bättre, samspelt lag. Jag tror, trots Citys överlägsna bollinnehav, att denna match hade kunnat spelas om 10 gånger och 1-2 är det närmaste resultatet City kommit, enbart pågrund av den enträgenhet United stod för idag. Det var, som på förhand befarades, mycket kamper, mycket slit och otroligt vassa, raka kontringar som gjorde det huvudsakliga jobbet för Manchester United. Visst, vissa domslut kanske gick emot City och VAR kanske inte är deras bästa kompis, men inget skall ta ifrån United denna solida insats. Hela laget stod för en gedigen match men bland individer skall nämnas Wan-Bissaka, Lindelöf, Fred, James och Rashford (ni hör ju hur många som behöver name-droppas). Nu gäller det bara att kunna ta detta vidare även till matcher mot sämre lag. Däri ligger, märkligt nog, problematiken just nu. Tills dess kan vi nöja oss med att detta Manchester United, även om det är långt, långt ifrån det bästa United vi sett, är ett ganska fint, omtyckbart Manchester United som ofta skänker oss stunder av glädje. Det tar jag med mig från ikväll. Och att internet är ett jävla idiotpåfund.

GGMU.