Nobody said it was easy
Det är olika vad man ser. En del människor ser ju som bekant inte skogen på grund av alla träd. Tongångarna runt Manchester United klingar just nu i moll. David Moyes ser ut att vara den som spelar solot i varje låt.
När vi redan landat på musikspåret så kan vi lika gärna puttra oss vidare på den vägen. Christ Martin, sångare i Coldplay, skrev en textrad som går som följer:
”Nobody said it was easy, no one ever said it would be this hard”
Överdrivet pretentiöst? Säkert, så låt oss istället prata om vad som händer just nu. Det vi ser när vi slår på ännu en match på viasat som kommenteras från en studio i Stockholm är ett lag med identitetskris. Allt som vi vant oss vid med Manchester United på en fotbollsplan är som bortblåst. Saknas gör den självklarheten som man så ofta upplevde. Den när United väl bestämt sig för att stänga en match så gjorde man också det. Den när United väl tyckte att det var dags att sätta det avgörande uddamålet, ja då gjorde man det också. Nu är upplevelsen helt annorlunda. När man ska stänga en match, ja då faller man tillbaka och ser ut som rädda harar, som om minsta felpass leder raka vägen till giljotinen. Om läget är åt andra hållet, att man ska anfalla med allt man har för att avgöra en tillknäppt och händelsefattig historia, ja då är det som att ingen vill ta ansvar för att göra just det. När United ställer upp en elva idag gör man det med allt för många ”alibispelare”, spelare som mer är rädda för att misslyckas än att man hungrar efter att bevisa sin egen kapacitet. Det är enligt mig det sämsta betyget en spelare kan få.
Så hur djupt rotad är den här känslan då? Och hur stor kris är det egentligen tal om? Ja, jämför vi med t ex Leeds för ett par år sedan är den ju ingenting, men låt oss jämföra rätt frukt med varandra för en gång skull och låt oss göra det enkelt. Manchester United har åkt ur FA Cupen en gång under den tredje rundan under alla Sir Alex härskarår. För David Moyes tog det ett ynka, sorgligt år. Det säger någonting och det säger en hel del om vart laget står mentalt. Efter förlusten mot Spurs på nyårsdagen förväntade jag mig ett lag som ville slå tillbaka, så som vi har vant oss vid att United alltid varit. Istället fick vi det som vi vant oss vid att United är anno 13/14, en självbild jag personligen har svårt att acceptera. Förhoppningsvis har även laget själva det också, även om man just nu har fruktansvärt svårt att visa det. Det är som att hela laget tappat smöret, sålt pengarna och bestämt sig för att helt byta bransch. Med några få undantag så klart. Som någon skrev igår på twitter; säsongen 12/13 så visste managern bäst och spelarna försökte dubbelt så mycket. Säsongen 13/14 tror spelarna att man vet bäst och slutar försöka.
Vill man lösa problemen som är just nu måste man se vilka problemen de facto är. Det är här skogen och träden kommer in, om ni nu funderade på vad jag yrade om tidigare. Hela diskussionen med att Moyes ska lämna är bara patetisk, så även vissa mindre kompetenta krönikörers fantasier om att Sir Alex skulle komma tillbaka. David Moyes tog mycket riktigt över ett lag som var regerande mästare. Men han tog även över en grupp spelare som vant sig vid att följa sin ledare likt en orkester följer sin dirigent. Mer eller mindre varenda av en av dem spelare som spelar i dagens United har varit helt befriade från att tänka själva, det gjorde Sir Alex åt dem. Sen kan man tycka vad man vill om den saken, hur humant och utvecklande det är, men det skapade en segermaskin av sällan skådat slag. När nu ledarhunden är borta, eller åtminstone sitter några rader högre upp, är det som att spelarna valde att börja tänka och då hamnade i fel tankebanor. Det är dags att förändra det nu.
Manchester United har inte en trupp i år för att hänga på i den absoluta toppen, som bäst har vi en trupp för att kunna kriga till oss tredjeplatsen men även det kommer att vara en bedrift. Samtidigt har man en trupp som ska klara av att slå Swansea, Everton och West Bromwich hemma på Old Trafford. Att skylla på Moyes när spelarna så uppenbart underpresterar ter sig extremt sorgligt och är enbart ett sätt att välja den enkla vägen och ta chansen att få gorma lite. Få vara lite ”svinig”. Att få bete sig som en bortskämd snorunge från Djursholm på julafton. Kritiken ska riktas till de som är ansvariga, som det är just nu är det spelarna själva.
Sen går självklart inte Moyes helt utan skuld. Vissa taktiska drag och uppställningar har varit minst sagt märkliga, vi minns bytena mot Southampton inte minst, men de är inte tillräckligt många för att han är värd att hängas. Det viktigaste för skotten just nu är att visa på en plan, att han själv vet vart han är på väg någonstans. Utan tydliga mål kommer ingen grupp följa efter och inga nya spelare kommer att vara nämnvärt intresserade av att bygga någon ny. Om det inte varit så tidigare är det dags att börja peka med hela handen och visa den riktning som vi är på mot.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
