Nu slår vi in den första spiken
Mourinhos United ska börja resan mot Europas topp. Ett hus ska byggas och en av Europas finaste snickare är nu värvad. Zlatan är här!
En illa bevarad hemlighet kallar ni det. Så må det mycket väl vara, att Zlatan skulle hamna i Manchester United har verkat självklart under en längre tid. Men som supporter till Englands mesta mästare har man också fått leva med en hel del ”självklara” affärer. Ronaldos återkomst är en, Reus är en annan om vi ska prata senaste åren. Och ska man tro rykten och skriverier som hävdat att någonting är klart så har Manchester United värvat Wesley Sneijder varje år under ett decenniums tid.
Därför måste övriga fotbollsvärlden förstå vår entusiasm. Värvningen av Zlatan bevisar, förutom att klubben läcker som ett såll, att vi lyckas med det vi vill göra. Känslan av alla nästan-affärer har varit att vi inte kunnat ro någonting i hamn. Ronaldo har varit på väg, men det har stupat, likaså Reus har varit på tapeten, precis som Sneijder, även om det inte varit aktuellt varje år. Men av någon anledning har det aldrig blivit av och allting har slutat i skriverier om misslyckade förhandlingar och usla strategier från vart och vartannat håll. På så sätt är värvningen av Zlatan en bekräftelse på att ledningen faktiskt lyckas nå de resultat som man vill uppnå.
Men när vi ändå är inne på ledningen och dess önskade resultat är det lika bra att nämna Simon Banks yttersta tydliga fråga i sin krönika hos Aftonbladet; Vad vill Manchester United? Personligen anser jag att frågan är väldigt märkligt ställd, om inte annat kommer den ganska exakt 2 år för sent. När van Gaal gick igång på en shoppingrunda värre än valfri småstadsbo på Ullared så sattes maskineriet igång. Lånet av Falcao parallellt med köpet av Di Maria markerade en riktningsförändring som ansågs nödvändig då och som idag är en norm. Manchester United som klubb och emblem må fortfarande se sig själva som en plantskola, den främsta i England, men fotbollslaget är något annat. Det finns inte längre tid för att vänta in en generation när man börjar om från noll som man gjorde post Sir Alex. Marknaden väntar inte och pengarna marknaden bidrar med väntar definitivt inte.
Alltså är värvningen av Zlatan helt i linje med vad fotbollslaget Manchester United står för och kan inte ifrågasättas ur den synpunkten. Sedan finns det säkerligen människor som ställer sig frågande till vad fotbollsspelare Zlatan ska göra i United och där finns det en hel drös frågetecken.
Han är ”gammal”, även om 35 inte är någon ålder på en häst eller fotbollsspelare med god fysik. Han har aldrig presterat i England, även om det nu kan vara svårt att begära med tanke på att han spelat 2-4 matcher mot engelskt motstånd per år. Han är slut, även om det nu är bisarrt att påstå efter den säsongen han precis har haft. Kort sagt; de små och snabba argumenten för att det är idiotiskt är precis just det, idiotiska.
Zlatan Ibrahimovic är en av världens bästa anfallare när han är skadefri och i form, det kan ingen ta ifrån honom. Och i rollen som anfallare har han en hel uppsjö av yta att täcka upp i United då denna anrika klubb går på knäna ur den aspekten. Rooney är trött och småskadad och verkar genuint nöjd med att spela mittfältare trots att han hatat det tidigare. Martial och Rashford är fortfarande väldigt unga och har svårt att garantera någon form av kontinuitet i målproduktionen. Att då få in en av världens bästa anfallare som såväl gör mål som bidrar med framspelningar, kan aldrig vara negativt. Kostar det mycket? Absolut, men är det något den här klubben har så är det pengar. Allting har bara handlat om när man velat spendera de.
Men oavsett det, oavsett de poäng som Zlatan kommer bidra med såväl individuellt som i tabellen, så är det hans person som motiverar den större delen av hans lön. Manchester United har ett rykte om sig som vi supportrar kommit att älska, nämligen ”hated, adored, never ignored”. Det finns på plakat, t-shirts och tatueringar över hela Old Trafford och andas det som Sir Matt en gång byggde upp och som Sir Alex väckte till liv. Men precis som med Busby så var det som att hela attityden försvann när Sir Alex slutade stå i omklädningsrummet, stämningen var bara borta, den stod inte att finna.
Utan att ha någon fil. kand i psykologi och utan att ha genomgått alla fantastiska steg i Uefas tränarutbildning så kan jag ändå se resultatet. United har förlorat fler matcher under slutminuterna under de senaste tre åren än vad man gjort under det senaste decenniet dessförinnan. Gary Neville berättade i en intervju att man som spelare i United alltid visste att man hade en chans till, det skulle komma ett läge att avgöra oavsett vad som stod på klockan på tavlan. Den känslan är död sedan tre år tillbaka.
Istället har vi fått vänja oss vid ett lag som veligt försöker anfall, som tveksamt skickar in en boll i straffområdet i hopp om att träffa någons panna. Vi har sett lag avgöra sent på övertid, både hemma och borta, i stunder då United bara ska ha stängt matchen. De ledartyper som behövs på en fotbollsplan för att ingjuta känslan av oövervinnerlighet har helt enkelt inte funnits där och inte heller har den funnits på bänken. Men de tiderna är förbi.
I José Mourinho har vi nu en tränare som bara kan se sig själv vinna, Chelsea 15/16 till trots. På planen får vi nu Zlatan Ibrahimovic som inte gjort annat än att vinna ligatitlar och som definitivt inte accepterar begreppet förlust. Zlatans pondus, karisma och inställning kommer att bidra till att spelare som Rashford och Martial förstår vad som krävs för att nå den där toppen man aspirerar på. Att Mourinho får in en av sina egna största supportrar i omklädningsrummet gör självklart inte saken sämre. Hans pathos, egos och logos växte precis med 195% bara genom att Ibra kliver in genom dörren på Carrington.
Så. Zlatan Ibrahimovic må inte vara den spelare som är med på hela resan tillbaka till toppen av Europa som vi anser oss tillhöra. Men han kommer definitivt vara en av två som slår den första spiken i det nya hus vi nu börjar bygga. Bredvid sig har han en Mourinho som gärna håller i spiken.
