Reseskildring: Chelsea borta
Förlust på Stamford Bridge, uselt försvarsspel, en fjärdeplats som rinner iväg och en kritiserad tränare. Men Manchester Uniteds tillresta sjunger ut allt och alla - oavsett förutsättningar och resultat.
I fredags åkte jag över till Göteborg för att umgås med ett par gamla polare. Vi käkade på Le Pain, sen bar det iväg till PC för ett par glas. I lördags slappade vi bara och drog ut på stan. Jag köpte en grå halsduk och en guldklocka för ett par tusen. Man får väl unna sig det på "semester". Söndag morgon sa man farväl till gänget (de kommer till Stockholm nästa gång) och passade på att flyga över till London via Göteborg City med RyanAir. 500 SEK tur och retur. Inte illa. Många sågar RyanAir men för en resa som tar 1,5 timma spelar det inte så stor roll, ärligt talat.
Jag anlände till Stansted ungefär vid 11 på söndag. Därifrån tog jag bussen till London Liverpool Street (jag vet, hemskt namn). Väl där mötte jag två av mina bekanta, Sean och Aiden, som också skulle på matchen och hade ordnat en biljett till mig, tro det eller ej för face value, typ 600 SEK. Sjukt bra pris för Chelsea borta. Jag var svinhungrig, liksom Sean och Aiden, och vi käkade på KFC innan resan till Stamford Bridge. Satan vilken flottig och ohälsosam mat. Man känner ju verkligen hur gårdagens gympass (köpte två dagars pass i Göteborg) går förlorad när man biter i kycklingen. Undrar förresten varför det är svårt att hitta bra friterad kyckling i Sverige? Kanske tur det, så inte alla sett ut som ballonger.
Efter KFC köpte jag en Oyster Card och vi tog tunnelbanan till Earl's Court. Detta var ca två timmar före avspark och området var packat med Chelsea-fans. Vi drog vidare till Courtfield Pub där bortafansen samlades. Egentligen hade man bara kunnat följa ljudet av ett par tusen supportrar som sjöng. Det hördes långt ifrån! Stämningen inne på Courtfield var underbar. Vi tog några bärs och sjöng tills halsen brände. Då hade matchen inte ens börjat! Vi tvingades sedan vänta på Sean som minsann skulle ha en Red Bull. Det tog ca fem minuter att hitta en affär som sålde drycken. Vatten eller öl duger tydligen inte längre. Satans jävel!
Ett klipp från Courtfield kan ni se här: http://www.youtube.com/watch?v=CVKGLjYcOwc
Efter puben drog vi vidare till Stamford Bridge. Det är faktiskt en ganska fin arena. Hur som helst, vi gick till bortasektionen och tog ett par öl innan vi gick ut till våra platser. Egentligen kan man stå var man vill på en bortamatch. Ingen sitter ju ner ändå. Men vi hade fått platser på andra raden precis till höger om ena målet, så inga klagomål. Så småningom fylldes bortasektionen ut och vi började genast sjunga. Inom de första fem minuterna sjöng vi "Viva John Terry", "Hollow, hollow, hollow", "Sit down Mourinho" och "Jose Mourinho - you wanted his job". The special one svarade på de två sista sångerna med en sarkastisk vinkning åt vårt håll. Han såg ganska pissed off ut.
Manchester United inledde matchen strålande och vi fans njöt av det. Sedan kom 0-1 men vi fortsatte sjunga under hela halvleken, non stop. Uniteds tillresta har visat att oavsett resultat så sjunger man. Därför är man överlägset bäst i ligan. "20 times" är nog den skönaste sången, just för att det låter så jävla högt. Efter 0-2 höll det på att urarta bland respektive lags fans. Chelseas supportrar gav oss en del skit för resultatet och vissa i vår sektion uppskattade det inte. Ungefär fyra eller fem personer började verbalt bråka och ett Chelsea-fan försökte ta sig förbi ordningsvakterna men blev utsläpad från arenan. Då sjöng hela bortasektionen "Cheerio" (hej då) vilket var riktigt kul.
I paus snackade vi närmast planen med ordningsvakterna en del. En av dem liknade Bob Marley så vi alla sjöng "Everything's gonna be alright". Haha, humor! Han tyckte det var roligt med och skrattade. Precis i inledningen av andra gjorde en viss kameruan Chelseas tredje mål. Då började vi alla sjunga "20 times", vilket var den absolut högsta ljudnivån jag upplevt på någon bortamatch. Det var helt makalöst. Samtliga deltog och sjöng sig hesa. Trots 0-3. Makalöst hur bra Manchester Uniteds tillresta är. När Ashley Cole värmde upp sjöng vi "Ashley Cole, you're a wanker". Han svarade med att visa tre fingrar (3-0). Verkar vara en populär grej, även Theo Walcott gjorde något liknande för ett par veckor sedan. Ska också nämnas att vi sjöng "Oh every single one of us will stand by David Moyes" vid upprepade tillfällen. Mannen må vara kritiserad, men han har bortafansens stöd, minst sagt.
Många av oss blev riktigt frustrerade på dessa inlägg som antingen var uselt slagna eller väl slagna utan att någon spelare fanns inne i straffområdet. Men Adnan var superb och dundrade på längs kanten precis där vi stod. Han kanske kände av vår energi och sporrades. Vem vet? När Javier Hernandez reducerade exploderade vår sektion. Majoriteten trodde nog inte på en comeback, även om vi alla hoppades, men det var kul att laget fick göra mål och man tar det man får. Extra ordningsvakter fick kallas in precis därefter. Häcklandet mot John Terry fortsatte och han ilsknade verkligen till, man kunde se det i ansiktet. När Nemanja Matic värmde upp sjöng vi "Chelsea reject". Som sagt, extremt mycket banter mellan fansen. Chelseas supportrar gav oss skit för resultatet och vi för att de är en själslös klubb med enbart legoknektar...och Frank Lampard. Och jordens avskum John Terry.
Vi gav laget fantastiska ovationer efter matchen trots resultatet och spelarna visade sin tacksamhet för den briljanta atmosfären vi bidrog med under HELA matchen. På väg ut sjöng vi "20 times" så det ekade över hela Stamford Bridge-området. Man undrar ju vilket lag som egentligen vann matchen. Efteråt letade vi efter ett ställe att käka på. Fick bli en italiensk restaurang, minns inte namnet. Superb pizza, nästan New York-klass på den, men inte riktigt. Tomat, ost, salami och oliver. Slå det! Jag sa adjö till Sean, Aiden och deras vän Liam som hade joinat oss innan vi gick och käkade. Sedan tog jag bussen från London L*verpool Street till Stansted. För att få klockan att ticka fortare köpte jag en latte och en WW2 bok. Bortsett från fotboll finns det nog inget jag gillar mer än WW2, så lite läsning om det är aldrig fel. "Helmet for my Pillow" - är ni intresserade av ämnet, läs boken. Serien The Pacific är grundad på den och en till bok.
Resan hem var händelsefattig. Jag kom hem, åt middag och såg WBA - Everton. Helt OK match. Får bli extra gympass efter den där kycklingen på KFC. Skitresultat, medioker insats men my oh my vilken atmosfär och vilka tillresta. Säga vad man vill om Old Trafford men Manchester Uniteds bortafans är ÖVERLÄGSET bäst i landet.
"Oh every single one of us will stand by David Moyes".
