Var topp fyra någonsin en möjlighet?
Om fansens krav och förväntningar på ett identitetslöst Manchester United.
Inför säsongen var vi med röda sympatier enade i åtminstone en fråga - någon ligavinst blir det inte år 2014. När Sir Alex tackade för sig var slagordet att David Moyes hade vårt stöd, och en mellanperiod? Piece of cake. Vad vi, felaktligt, gjorde var att ignorera de övriga toppkonkurrenterna och vad dessa skulle ha för sig. För visst är det så att trots Moyes många år i Everton är han en amatör på den stora scenen. Dessutom är det en sak att efterträda Rafa Benitez, Roberto Mancini och Kenny Dalglish. Sir Alex blev Manchester United, och utan honom förlorades en självklar identitet. Ligamästarna blev den enda klubben att genomgå en så otroligt massiv förändring. Om detta vägdes in när man satte målen för 2013/14 är oklart, men så borde det åtminstone varit.
Men istället för att blicka tillbaka mot "den gamla goda tiden" kan vi ta fram ritblocket och analysera precis varför Manchester United har svårt att hänga med lagen i toppen. Arsenal, först och främst, leder ligan och detta är ett resultat av en process som pågått i åratal. När Arsene Wenger insåg att man sannerligen inte vinner något med barn (ironiskt nog) började han bryta mönster och skapa nya. Ynglingarna mognade och rutinerade rävar plockades in för att få saker på plats. Redan ifjol såg man tydliga tendenser till ett nytt och syniskt Arsenal som kunde uträtta mer än vad de tidigare gjort. Ett lagbygge som åkte till West Brom i december och vann med 1-0 utan att förta sig. Det är synonymt med mästare och Arsenes mannar är onekligen på väg mot en superb säsong, om än jag tvivlar på att de vinner guldet till slut. Arsenal är även det lag som inte bytte tränare eller igångsatte nya projekt. Man hade en färdig stomme och byggde vidare på den med värvningar som Mesut Özil. En imponerande fjärdeplats ifjol lade grunden för en bättre tabellplacering i år och Londonlaget lär utan tivel sluta etta, tvåa, eller trea.
Manchester City byggde nytt, men det är samtidigt något vi blivit extremt vana vid. Roberto Mancini må vara en Gud bland citizens, men hans sejour blev inte långvarig och inte heller satte han sin prägel på ett City som enkelt repat sig och fortsatt på den inslagna vägen med nya stjärnor, en makalös offensiv och en försäkran om att framtida satsningar absolut inte kommer utebli. Deras solida bas är inte byggd på långsiktighet utan pappas plånbok och detta är en verklighet snarare än ett påstående. Man väljer sina vägar och vissa må hävda att Man Citys promenad till toppen varit kontroversiell, men sådant är livet. Om något gör det bara ligavinster som den ifjol så otroligt mycket bättre. Hur som helst, Manchester City tvingades inte börja om utan ersatte Roberto med en mer kompetent tränare, Carlos Tevez med en målspruta, Gareth Barry med en superb central mittfältare och Scott Sinclair med Jesus Navas. Ja, tolka det som ni vill. Miljardbyggen kan fallera ur ett långsiktigt perspektiv, men för stunden kommer Manchester City vara en titelkandidat och så var även förväntningarna inför säsongen. De ljusblå lär vinna Premier League till slut, men i dagsläget får man nöja sig med en andraplacering.
Chelsea då? Om undertecknad fick en krona varje gång detta lag bytte tränare hade jag smuttat champagne med Roman Abramovich i Las Vegas över julperioden. Bortsett från Manchester United stod Chelsea för flest förändringar, men samtidigt gick man tillbaka till en modell som var grundläggande för de inledande succëåren under Jose Mourinho, trots att detta skett med ett nytt spelarmaterial. Avsaknaden av en ordentlig striker har inte satt sitt spår i den utsträckning många trodde inför säsongen. Eden Hazard, Oscar och Willian har gjort ett fint jobb med att producera mål och onekligen har Chelsea den allra bästa backlinjen i ligan. Lägg därtill ett kompakt centralt mittfält och Jose behöver bara justera lite för att ha ett färdigbyggt och komplett lag. Vi alla förväntade oss att portugisens mannar skulle slåss i toppen. De tippades som etta av redaktionerna, till och med.
Liverpool, under Brendan Rodgers andra år, har överraskat allra mest och huserar för tillfället på en fjärdeplats. Fram till julen var man även inblandad i jakten på guldet. Men riktigt där är de inte än. Likt Chelsea stod Liverpool för många tränarbyten innan Rodgers fick förtroendet. Han gavs fria tyglar att forma sitt lag vilket även blivit fallet med värvningar som Sturridge, Coutinho och Sakho samt målvakten Simon Mignolet. Till skillnad från lagen ovanför hade Liverpool inte en särskilt bra grund att bygga ett projekt kring. Pepe Reina fumlade en del, Jamie Carragher gjorde sina sista år, Steven Gerrard handskades med skador och Luis Suarez var inblandad i kontroversiella händelser. Därför är det än mer imponerande att se vad Brendan Rodgers presterat så här långt. Efter en lysande avslutning på förra säsongen var folket eniga i att Liverpool minst sagt skulle satsa på fjärdeplatsen i år, vilket så också varit fallet. Någonstans kändes det som att Manchester United och den röda rivalen kunde göra upp om Champions League nästa höst, men så blev det inte.
Vad har då separerat David Moyes lag från de övriga? Först och främst, som jag redan varit inne på, den vansinnigt stora förändringen som hela KLUBBEN genomgår. Bara tanken på ett Sir Alex-löst Manchester United fick en att må illa, nu är detta en verklighet. Skotten personifierade allt klubben stod för. Hans vinnarmentalitet genomsyrade den, tills det hela blev en egenskap vi tog för givet. De sena vändningarna och förmågan att studsa tillbaka från motgångar blev en vardaglig aktivitet. Kanske borde vi stannat till och funderat kring varför det var så? Manchester United är inte ett självspelande piano, övergången från Sir Alex till David Moyes skulle alltid bli svår.
Ser man till spelarmaterialet är Manchester City klart bäst, men de övriga lagen är på nivå med ligamästarna. Det finns en tydlig skillnad, dock, och vid det här laget vet ni nog alla vad jag syftar på. Det centrala mittfältet. Uniteds akilleshäl. Egentligen kanske Sir Alex borde rättat till detta enorma problem innan han lämnade tyglarna till sin efterträdare. Vi såg redan förra säsongen hur mittfältet, trots Michael Carricks bländande storspel, läckte bakåt. Men Sir Alex sminkade till bekymret. Det var synligt, men inte lika framträdande. Laget vann och efter besvikelsen året dessförinnan var det allt som räknades. Men Man City, Liverpool, Chelsea och Arsenal har alla något gemensamt - ett fungerande centralt mittfält som leder vägen mot framgångar. Det finns massvis av exempel på hur dessa lag använder sina mittfält för att vinna matcher. Liverpool på White Hart Lane - käkade upp Spurs. City i (nästan) varje match. Chelsea så sent som i måndags. Arsenal har gjort det under hela säsongen. Hur bra har Manchester United varit mot topplagen i år? Inte bra alls. En stor anledning är det obefintliga presspelet centralt och det faktum att Carrick ännu inte fått en lagkamrat av klass bredvid sig. I dagens fotboll är det vanligt att spela med tre utomrdentliga centrala mittfältare. När man bara har en uppstår stora problem.
Den sista anledningen är ledarskapet, eller bristen på ledarskap. Manchester United är utan tvekan ett ledarlöst lag, med en skadedrabbad kapten, en förlorare till vicekapten och INGEN som tar tag i saker och ting. Jämför detta med Mertesacker, Koscielny och Arteta, eller Kompany och Toure, eller Gerrard eller Terry, Cahill, Lampard, Ramires. Ja, vi kan göra listan längre men det räcker så. Dessa ledartyper är ofta skillnaden mellan noll och tre poäng. Och med tanke på all motvind denna säsong hade det sannerligen behövts en eller två sådana spelare.
Men vi kände till alla dessa problem inför säsongen eller hur? Vi kände till avsaknaden av Sir Alex, det centrala mittfältets svaghet, det ledarlösa gänget och den irrelevanta kaptensbindeln? Så, med detta sagt, är inte Arsenal, Liverpool, Chelsea och Manchester City för närvarande mer kompletta lag som kommit längre i sin utveckling? Manchester United var trots allt i något av en generationsväxling när Sir Alex lämnade. Var det dumt och naivt att förvänta sig och kräva en fjärdeplats? Är det befogat att utnämna allt annat till ett misslyckande? Ja, Manchester Uniteds säsong har inte varit lyckad och en mittenplacering är undermåligt. Men är det verkligen en katastrof att inte spela Champions League nästa säsong? Bedöm själva.
