We'll never die (samlingsverk)
En samling av mina tidigare texter om de fantastiska Busby Babes och olyckan som förändrade Manchester United utifrån och in.
02/06-13 - "Jag vill leva": Året är 1958, dagen den sjätte februari och vi befinner oss i Manchester. Nyheten har nått staden. Sorg, tårar och tystnad, inget annat. Det är allt vi orkar med. Vi varken pratar eller skrattar, sådant lämpar sig inte. Skratt är något gott, och en dag som denna finns endast lidande. The Busby Babes utplånades, förintades. Ett lag på väg mot stordåd, spelare på väg mot triumf, ära och skapandet av historia. Allt det...borta. Ena sekunden log världen mot dem, nästa hade leendet dött ut. "Hur kunde detta ske!?" En man gråter och skriker ut sin ilska. Han förbannar de högre makterna. Varför? Vad var meningen med detta? Även de mest religiösa börjar tvivla. Hur kan sådan ondska finnas på jorden? De var barn, knappt vuxna. De var hårt arbetande män. De hade vänner, en familj, de var älskade och nu endast ett minne. Hade de existerat eller var allt en dröm? En dröm, inte en mardröm, för The Busby Babes spred så mycket glädje. I medvind och motvind var de älskade, dessa hjältar av Manchester.
Sir Matt Busby hade skapat ett lag som fick oss att le. "Titta på dem", sade vi. "Titta på The Busby Babes". Varje sekund var som en dröm. Men British European Airways Flight 609 kraschade. Ödet ville annat. Vid tredje försöket var passagerarna rädda, de fruktade det värsta. "This may be death, but I'm ready", sade Liam Whelan. Kanske var han redo, det får vi aldrig veta. Men hur kan man vara redo för döden? Hur kan man acceptera avsaknaden av liv? Hur kan man inse, i den plågsamma sekunden, att allt är över? Allt du kämpat för, din framtid...borta. Dina nära och kära lämnar du bakom dig. De klarar sig själva nu. Du kan inte hjälpa dem. Du kan inte hjälpa din bäste vän när han behöver dig. Du kan inte hjälpa din syster när hon gråter på natten. Kanske gråter hon efter dig, för du är borta nu.
Hur ska vi fortsätta? Hur ska Manchester United återhämta sig? Vi kan endast göra det bästa av situationen, vi kan finna glädje i sorgen, vi kan tacka de högre makterna att inte fler avled. Vi kan tacka Gud för de 20 som överlevde. De fick leva vidare, men kanske var livet för smärtsamt då. Kanske de ville dö med sina vänner. Vi måste minnas The Busby Babes som de levde, inte som de dog. Vi ska glädjas åt lagets triumfer, inte dess bittra slut. Endast genom att bevara The United Way, en filosofi skapad av Sir Matt Busby själv, kan vi hylla dem avlidna på ett sätt som är värdigt The Busby Babes, det bästa brittiska lag världen skådat, men inte fick skåda igen efter den långa dagen i februari 1958 när tiden stod still och Manchester höll andan för sina hjältar, ännu kämpade några av dem för sina liv.
The United Way är allt vi ser idag. Det är Sir Alex Ferguson, Sir Bobby Charlton, Ryan Giggs, Paul Scholes, det är alla sena avgöranden - en vägran att förlora, en vägran att ge upp - det är alla titlar, all medgång men viktigast av allt, det är all motgång. För om det var något The Busby Babes lärde oss, ge aldrig upp. Alla drömmar kan slå in. Se på dem, ett gäng pojkar som var på väg mot storhet av sällan skådat slag. Och var det inte genom dessa spelare, och denna historia, vi erövrade Europa tio år senare? Var det inte så vi klarade oss genom perioden därefter? Var det inte på detta sätt Sir Alex Ferguson skapade ett nytt vinnande lag? Många motgångar har vi ställts inför och alla har besegrats. Alla utom en. En motgång vi aldrig kan besegra, som idag är en del av Manchester Uniteds historia. En stor del, kanske den största. Men det var just detta kapitel i boken om de röda djävlarna som la grunden för allt som skedde därefter.
Vi förlorade våra hjältar men skapade nya, men The Busby Babes är inte borta, annat än rent fysiskt. De lever kvar i våra hjärtan. Och så länge de gör det har vi hittat något att glädjas över när sorgen är som värst. En dag som denna minns vi, men vi glömmer inte de övriga 364 dagarna om året. De finns i våra hjärtan. Uppe i himmelen är de nu, the great Busby Babes, med Sir Matt själv vid sidlinjen. Duncan Edwards briljerar som han gjorde här på jorden och laget spelar drömfotboll. De avlidna United-supportrarna skriker av glädje. Detta ögonblick kommer aldrig ta slut. I himmelen finns inte orättvisor. Där finns inte hala startbanor. Där finns inte hat eller orättvisor. Alla är lika och allting är perfekt. Ni bjuder på champagnefotboll grabbar. Sir Matt är nöjd. Jimmy Murphy skrattar av glädje. Det är halvtid nu Babes, kom och drick lite vatten.
07/03-13 - "Så gick det till": Adolf Hitler begick självmord i maj 1945. Tyskland kapitulerade och striderna i Europa avtog. I Stilla havet rasade kriget alltjämt, men det påverkade inte Manchester United särskilt mycket. Old Trafford slapp tyska bomber på natten. Fotbollen levde igen och växte till något större än folk kunde tro. Några månader innan Führern bet i cyanidkapseln, närmare bestämt i februari 1945, träffades Matt Busby och James Gibson i Manchester, och drygt ett halvår senare presenterades mannen som förändrade fotbollen.
Den här fantastiska resan började egentligen före andra världskriget, så vi får hoppa tillbaka en bit. När Matt var aktiv som spelare representerade han Manchester City från 1928-36. År 1930 försökte Manchester United köpa loss Busby från grannen, men hade inte råd att lägga ut de £150 City efterfrågade.
Matt Busby blev nära vän med Louis Rocca – Manchester Uniteds tidigare ”fixare” (tog hand om saker och ting när det behövdes), dåvarande scout och uppenbarligen mannen som föreslog att klubben skulle döpas om till just Manchester United (Manchester Central och Manchester Celtics förespråkades även). Rocca var faktiskt den person som försökte köpa loss Busby från Manchester City 1930, och de två höll kontakt efter det.
Under krigets lopp var Busby fotbollstränare för Army Physical Training Corps. Liverpool, som imponerades av honom, kom med ett jobberbjudande; assisterande tränare till managern George Kay. Men Matts jobb med militären under andra världskriget gav honom en syn på fotboll som skiljde sig från hur Kay såg på saker och ting. Som ett resultat fick han lov att söka annat arbete.
Vi kan gå in lite djupare på Louis Rocca. Vem var den här mannen exakt? Ja, han kom på namnet "Manchester United". Även om det inte finns dokumenterat hävdar han själv det, så vi får utgå ifrån att det stämmer. Föräldrarna flyttade till Manchester tidigt på 1870-talet, och startade sitt egna glassföretag. Louis föddes 1882, och kort innan det nya århundradet fick han jobb som "tepojke" för Newton Heath (senare Manchester United) på Bank Street (klubbens arena innan Old Trafford). När Newton Heath blödde ekonomiskt i början av 1900-talet räddades man av bryggeriägaren John Henry Davies. Han ändrade klubbens färger från guld och grönt till rött och vitt. Den 26:e april 1902 anordnades ett möte för att rösta fram klubbens nya namn. Ledningen, supportrar och övriga intresserade närvarade. Det var då Louis Rocca ska ha föreslagit "Manchester United", ett uppenbarligen ganska omtyckt alternativ. 1903 gifte han sig med Mary Emily Wrenshall, 1911 tog han över familjens glassföretag och 1924 hade han nio barn.
Som tidigare nämnt blev Rocca så småningom klubbens "fixare". När Walter Crickmer tog över som tränare blev Louis befordrad som assistent till Crickmer. Men klubben var återigen i ekonomiska svårigheter, och Crickmer vände sig då till James Gibson, som då var partner i klädföretaget Briggs, Jones and Gibson som tillverkade arméuniformer. Under Gibsons styre grundades Manchester United Junior Athletic Club (MUJAC) vars mål var att knyta till sig stadens mest lovande talanger för att en dag fylla laget med lokala spelare. Rocca blev huvudscout för MUJAC och anställde scouter från den katolska kyrkan. Roccas scoutnätverk är mest känt för att ha upptäckt Johnny Carey och Stan Pearson. Carey gjorde 304 framträdanden i den röda tröjan (1936-53) och Pearson mäktade med 312 (1936-54).
När dåvarande tränare Scott Duncan fick sparken 1937 tog Crickmer över laget igen och Rocca blev då assisterande tränare, igen. Louis Rocca avled den 13:e juni 1950, efter ett halvt århundrade med klubben.
Tillbaka till Matt Busby då. Manchester United var i desperat behov av en manager, efter det att Walter Crickmer lagt av. Rocca skrev då ett brev till Busbys regemente. Brevet var oklart och refererade endast till ”ett jobb”, utifall att det skulle hamna i fel händer (Liverpool). Så i februari träffades alltså James Gibson och Matt Busby, för att diskutera huruvida den senare skulle acceptera jobbet som tränare för Manchester United. Matt hade sina villkor. Han skulle få sköta träningen, laguttagningarna och bestämma vilka spelare som skulle köpas/säljas utan klubbledningens inblandning. Gibson hade inget annat val än att gå med på dessa villkor, och erbjöd Busby ett kontrakt på tre år. Men Matt menade att det skulle ta minst fem år för detta lagbygge att färdigställas. Återigen hade Gibson inget val. Kontraktet skrevs på den 19:e februari 1945. Sir Matt Busby var tränare för Manchester United.
25/07-13 - "Hur München satte sin prägel": Det finns många krönikor om the Busby Babes, många skildringar av olyckan i Munchen, ett par skrivna av undertecknad, till och med. Så detta blir inget sådant. Istället vill jag gå in på Manchester United som klubb sedan den februarikvällen 1958, och hur en stor sorg kom att sätta sin prägel på de regerande engelska ligamästarna. Varje sportförening har en identitet, ett DNA, något som separerar den från flocken. I Manchester Uniteds fall har det till stor del kommit att handla om the Busby Babes oväntade öde i Tyskland. Inte många klubbar går igenom sådant, tack och lov, men de som gör det blir aldrig sig lika.
I det stora hela var Munchen-olyckan slutet på Sir Matt Busbys unga lagbygge och inledningen av en ny era. Skotten bevittnade och erfarade en tragedi som slog luften ur en hel stad. Det var som något du såg på biografen (folk laddade inte ner filmer på 50-talet), ett förfärligt slut. Nästan som om ödet hånskrattade åt Manchester United. Men klubben växte efter det och blev större än någonsin förr. Det fanns inget gott i att åtta spelare dog, men ur British European Airways Flight 609s brinnande vrakspillror reste sig Manchester United och hittade nya krafter. Man fick en annan identitet. Det var inte längre tal om ett ungt, charmerande lag utan män som skulle bevisa att det alltjämt fanns krut i klubben. Munchen innebar inte på något sätt att Manchester-laget var slut. Inte på något sätt alls.
Manchester United öppnade nya dörrar och expanderade som varumärke. Man fick en större supporterskara - om det berodde på sympati eller inte låter vi vara osagt - och världen öppnade ögonen för denna klubb i obalans. Varje match Manchester United nu spelade betydde något för allmänheten. Folket ville se de röda triumfera. Och givetvis omfamnade klubben detta. Manchester United skapade sig ett nytt DNA och skrev ett nytt kapitel i historieboken. I mångt och mycket handlar the United Way om att aldrig ge upp och Sir Matt Busby och hans män personifierade detta levnadssätt. Att bara dyka upp till jobbet en vecka efter förlusten av nära vänner och kollegor är ingen enkel sak att göra. Men det fanns inget annat val för Manchester United än att fortsätta med projektet som var the Busby Babes - bara att det inte längre var the Busby Babes så som folket kände igen dem.
The United Way blev kärnan i Manchester-klubben. Det var nu filosofin som lärdes ut och var grundstenen i Sir Matts nästa lagbygge som erövrade Europa exakt tio år senare. Men det var inga Duncan Edwards eller Liam Whelans som slog Benfica med 4-1 på Wembley. De var pojkar. Lysande fotbollsspelare, men ännu pojkar när de mötte en allt för tidig död i Munchen. Benfica besegrades av män som mentalt och fysiskt behärskade the United Way. Så länge Sir Matt Busby styrde det röda skeppet ingöts hans metoder i varje ny spelare som tog sig upp genom leden. Åren som följde efter Sir Matts avgång var i ärlighetens namn inte de bästa, men Manchester United som klubb var alljämt större än någonsin förr och Busby Babes kraft levde kvar i laget.
När Sir Alex tog över 1986 hade han god hjälp av just Sir Matt Busby, både direkt och indirekt. Klubben behövde bara någon av samma skrot och korn som herr Busby, någon med samma integritet och ledarskapsförmåga. Kort och gott behövde Manchester United - en klubb nu så stor och mäktig trots uteblivna resultat - Sir Alex Ferguson. På samma sätt som Sir Matt använde sig av ungdomslagen för att banka in the United Way i skallen på spelarna redan som barn, gjorde Sir Alex detsamma och resultatet blev väldigt snarlikt. The Busby Babes kan givetvis jämföras med Manchester United under mitten av 90-talet när bland annat Ryan Giggs, Paul Scholes och bröderna Neville slog igenom. Var 50-talets upplaga bättre? Möjligtvis, under en annan tid och era. Det kvittar hur som helst eftersom jämförelsen först och främst inte behöver göras men också känns onödig i allra högsta grad. På grund av olyckan i Munchen är Sir Matt Busby och hans spelare cementerade som klubbens största någonsin. The Busby Babes fick inte det lyckliga slut de förtjänade. Sir Alex gäng gjorde det. Men hur som helst, med hjälp av samma filosofi byggde skotten en modern upplaga av the Babes som plockade hem titel efter titel på löpande band. Detta var startskottet för Manchester Uniteds dominans del två.
Vad vi ständigt ser idag, men kanske inte alltid tänker på, är the United Way. Förmågan att aldrig ge upp, hitta sätt att vända resultat och konstant bygga vidare på arbetsmodellen som visat sig vara effektiv sedan andra världskriget. När fotbollen rört sig i motsatt riktning och istället kommit att handla om ekonomiska muskler har Manchester United fortsatt tro på the United Way - filosofin som Sir Matt skapade och Sir Alex fulländade. Men bägge utvecklade den och det bästa av dessa två lysande tränare har resulterat i stormakten Manchester United, det sportsliga spektaklet, det globala fenomenet med världens allra största fanbase.
Klubben lever och andas the United Way. Ingen vet hur saker och ting sett ut om flygplanet lyft. Det är poänglöst att spekulera. Vad ingen kan ändra på är det som står i historieböckerna. Manchester United upplevde en tragedi utan dess like och återhämtade sig större och starkare än någonsin förr, och det om något är the United Way - den sällsynta förmågan att slå tillbaka. Sir Matthew William Busby ler i sin grav när han tänker på de tjugofaldiga mästarna och klubben som nu i allra högsta grad representerar skottens galna idé om att långsiktighet lönar sig.
25/11-13: "Bill Foulkes har avlidit": Det är med stor sorg vi meddelar att Bill Foulkes (1932-2013) har avlidit. Mittbacken gjorde hela 688 framträdanden för Manchester United. Endast Ryan Giggs, Sir Bobby Charlton och Paul Scholes har mäktat med fler. Under sin tid i klubben, från 1950-1970, var Bill med och vann 4 ligatitlar, 1 FA-Cup titel, 1 Champions League (då European Cup) och 4 Charity Shield (Community Shield). Han överlevde katastrofen i München där åtta lagkamrater miste livet, och var en nyckelfigur i det bygge som erövrade Europa tio år senare, på Wembley i London, under Sir Matt Busbys styre.
Våra tankar går till Bills nära och kära. Detta är en tung dag för Manchester United, som förlorar en av sin tids största legendarer på årsdagen av George Bests död (25.11.2005). Det stod även klart idag att den f.d. spelaren Nobby Stiles diagnotiserats med prostatacancer.
Vila i frid Bill och George, och kämpa på Nobby.
09/01-14 - "Davy Moyes' Locker: Chockladtjuven": År 1955 debuterade då sjuttonårige Wilf McGuinness för Sir Matt Busbys Manchester United. Wilf hade skrivit på ett ungdomskontrakt 1953 och spelade sig genom leden. I februari säsongen 1955/56 besökte laget Molineux Stadium och Wolverhampton. Inför varje match höll Sir Matt sitt vanliga tal om att "passa till en röd tröja", så även den här gången. Assisterande tränare Jimmy Murphy, numera en klubblegendar på allra högsta nivå, följde upp med att verkligen elda på mannarna.
Wolves hade en väldigt skicklig spelare, Peter Broadbent, som säkerligen skulle ställa till med bekymmer för Manchester United. Framför hela gänget i omklädningsrummet sade Jimmy till Wilf: "McGuinness, vad ska du spendera din vinstbonus på?"Ynglingen muttrade något om att spara ihop till en ny bil. "Skitsnack grabben", svarade Jimmy Murphy, "du ska köpa din mor blommor och choklad.". Wilf instämde och Jimmy fortsatte. "Nu är det så att du ställs mot Peter Broadbent, en lurig motståndare, och om han får sin vilja igenom blir din mor utan choklad."
Jimmy Murphy fortsatte på detta spår i flera minuter där han anklagade Peter Broadbent för att vara en chokladtjuv och målade upp bilder av hur besviken Wilfs mor skulle vara. Då han väl avslutade talet var McGuinness mer taggad än någonsin förr i sitt liv. När spelarna klev ut på planen var Wilf kokande över denna orättvisa. Kort efter avspark fick Peter Broadbent bollen och dribblade sig fram längs kanten. Wilf McGuinness gav honom en stenhård tackling, likt en pansarvagn som kör över fienden. Medan Wilf stod över sin fallne nemesis frågade Peter varför i helvete han gjorde så för."Visa min mamma lite respekt, din jävel!"
En skada förhindrade Wilf från att befinna sig på planet som år 1958 blev slutet för The Busby Babes och kom att förändra hela Manchester Uniteds DNA. Men spelarkarriären var inte långvarig, vid åldern tjugotvå tvingades han lägga skorna på hyllan efter ett brutet ben. Wilf McGuinness ersatte självaste Sir Matt Busby som manager 1969 men lämnade sin post redan 1970. Hans son Paul har varit tränare för U18-laget sedan 2005.
En förstörd spelarkarriär och en misslyckad sejour som efterträdare till Sir Matt. Men vi kan åtminstone glädjas åt att Wilfs mor fick blommor och choklad den där kyliga februaridagen år 1956. Manchester United vann nämligen med 2-0.
--------------------------------------------------------------
Gone, but never forgotten. Vila i frid ni hjältar av Manchester - the Busby Babes.
