We used to be special
En gång i tiden var United speciella. En gång i tiden kunde vi slå oss för bröstet, prata om The United Way samtidigt som vi putsade våra pokaler. En gång i tiden kunde vi se rakt in i en spegelbild som var beundransvärd och imponerande. Nu ser vi ut precis som alla andra.
För 16 månader sedan stod Sir Alex och höll ett tal. Han pratade en del om Paul Scholes, han pratade lite om den nya managern men det var framförallt meningen på slutet som jag låg och tänkte på i fosterställning igår kväll, bitandes i en kudde.
"The players, I wish the players every success in the future. You know how good you are, you know the jersey you are wearing, you know what it means to everyone here ,
"Don't let yourselves down. The expectation is always there."
Det vi fick se under föregående år var på många sätt och vis motsatsen till det Ferguson bad om. Osäkra och underpresterande spelare kommer man alltid att få leva med. Samtliga spelare kommer inte kunna vara på topp vid varje enskild hörna, avspark eller misslyckat inkast. Manchester United gick från att vara mästare till att personifiera ett förfall i dess sämsta form, som en ballong som någon valde att sätta en nål i. Det finns så många analyser om vad som gick så fel förra året, allt från just underpresterande spelare till en sparkad ledningsstab, men till syven och sist fick Moyes bära hundhuvudet. Den man skulle stå bakom ni vet. Den både vi och spelarna skulle stå bakom. Men situationen var ohållbar och att försvara David Moyes var inget alternativ, det var för uselt helt enkelt. Inte bara var fansens förtroende borta utan hela spelartruppen vekrade genuiunt missnöjd. När en manager tappar ett omklädningsrum så till den milda grad att han blir förlöjligad av spelarna på bänken, ja då finns det inte mycket kvar att göra.
Frågan är väl då om det var hit vi ville nå till slut. Med spräckta illusioner om vilken typ av fotbollsklubb Manchester United är. In kom en manager som skulle få med sig respekt, organisation och ett CV som få andra kunde jämföra sig med. Vi fick se resultatet genom en försäsong som lovade gott men framförallt tre inledande ligamatcher där ingenting blivit bättre. United har fortsatt sett ut som ett pojklag där samtliga spelare kommit in i puberteten i tidig ålder. Vilset, oinspirerat och slarvigt. Spelare som Jonny Evans har slagit bort passningar som ingen fullgod Premier League-spelare skulle slå bort, Antonio Valencia har fortsatt att skicka inlägg till alla andra förutom de med röda tröjor. Tyler Blacket har varit mer eller mindre ordinarie. Tyler Blackett alltså.
Så kanske kan vi härleda hela den här cirkusen som varit till att det faktiskt handlar om spelare som inte kunnat hålla vad man har lovat. Men jag är rädd att det är något mycket större, något som sitter mentalt. Sir Alex Ferguson var en mästare på många saker men framförallt visste man hur man behandlade spelare som han trodde på. Visst har det varit många sura miner som lämnat Carrington för gott och sedan valt att spy ut allt han inte vågat säga när fortfarande varit i klubben. Men merparten av spelarna har överpresterat, det är ganska enkelt att se just nu. Evans var en bättre spelare när han debuterade i ligan mot Chelsea 2008. Antonio Valencia må inte ha varit briljant under Fergusons sista år, men slog betydligt många bättre inlägg då än vad han gör nu. Tyler Blackett var en talang som kanske skulle bli aktuell för A-laget inom en femårsperiod.
van Gaal har gett alla spelare en ärlig chans att visa upp sig. Man kan kalla det ett provspel som pågått under en sommar med tilläggstid. Sanningen är att när allvaret väl kickat in så har flertalet spelare inte levt upp till sina förväntningar. Man kan tycka att perioden är kort och man kan tycka att bedömningen är hård men när ett fotbollslag tar 2 poäng av 9 förväntade så är det inte tillräckligt bra. Det är relativt uselt faktiskt. När man då har en plånbok som visar sig vara till bredden fylld med pund, så är det bara att inse att den kommer att öppnas upp. Och när den väl redan är öppnad, när spännbandet som suttit runt den släpper, så finns det stor risk att det bara rasar ut stålar. Att det skulle forsa ut så här mycket tror jag dock ingen hade räknat med.
När Deadline Day stängde hade United handlat för 145,6 miljoner och sålt för 31,7. Det är pengar jag aldrig trodde jag skulle få se nämnas i samma mening som Manchester United. Att säga att man gått in på ett nytt spår är för svagt, den här fotbollsklubben har numera valt att satsa allt på ett kort för att offra hela sin ideologi. Det kan man hata hur mycket man vill, man får till och med bli vansinnig, men ilskan måste då riktas åt rätt håll. Man kan nog till och med rikta den mot sig själv. Mot den personen man är när man sitter där i soffan och skriker på en misslyckad dribbling från Welbeck, en klumpig satsning av Phil Jones eller en tappad markering av Rafael. För det är i de lägena som vi överger det vi har sagt oss stå för, då vi ställer krav på spelare som kanske inte ens varit förmögna att leva upp till dem. Welbeck kanske aldrig var den forwarden som avgör en final i Champions League, Phil Jones kanske aldrig var så bra som han utlovades att vara. Men de och Rafel var värvningar som stämde in i vår världsbild av Manchester United och det kan aldrig vara deras fel att vi ställt orimliga krav.
Det vi alla har kunnat konstatera är att Sir Alex lämnade efter sig en trupp som inte var i närheten av vad den utgav sig för att vara. van Gaal har kommit in med löften om att vända på skutan men då också fått tillgång till alla möjliga medel. Huruvida hans inköpta verktyg visar sig vara rätt får de närmsta månaderna utvisa. Det här fönstret hette de Shaw, Herrera, Rojo, Falcao, di Maria och Blind, nästa gång heter de något helt annat. Det enda vi vet är att dagens fotboll är lika mycket business som det är insparkar och hörnor och det finns väldigt många män i svarta kostymer som kräver resultat. Den sponsringsjakt som United ägnat sig åt senaste tiden saknar förmodligen motstycke och resan går snarare samma väg som Real Madrid än någon annan. Någonstans på den resan skulle resultaten alltid sättas längst fram, det är A och O. Då kan allt var ideologier och vackra spegelbilder fara all världens väg.
Vi är kommer alltid att vara Manchester United. Däremot kan vi inte längre hävda att vi är bättre än någon annan. Vi är precis likadana som alla andra.
