Anders Limpar, Everton och träning
Det låg regn i luften. Vi hastade över Goodison Road och in genom dörrarna på Goodison Park. Evertons mediaansvarige Darren Griffits hade lovat oss en intervju (kommer senare i poddformat) och i väntan på att han skulle anlända sjönk vi ned i lobbyns behagliga fåtöljer.
Det är en miljö som får ens hjärta att slå lite snabbare när man ser de slitna gamla trapporna där generationer av legendarer placerat sina fötter på de mattinklädda trappstegen. Längre upp finns styrelserummet och ett bord där stora kontrakt skrivits.
Definitionen av att hålla på Everton
Numera görs allt ute på Evertons hypermoderna träningsanläggning Finch Farm. Goodison Parks innandöme blir allt mer av ett museum där man önskar att väggarna kunde tala och varken jag eller Swedish Toffees ordförande Erik Pråmell kunde vara mindre brydda över att allt numera händer på Finch Farm. Vi bryr oss mer om en klubb vars historia ger oss gåshud medan nutidsupplevelserna mest handlar om huvudvärk och spruckna drömmar. Eller drömmar är väl att ta i, det räcker nog med modesta förhoppningar som grusas gång på gång. Att hålla på Everton är lite som att bli gammal och konstatera:
“Jaja, jag har i alla fall en jämn och fin avföring.”
Higgins och dumheten att spela
Erik flyger upp ur lobby-fåtöljen för att skaka hand med en äldre herre. Min reaktion dröjer alltid något längre än Eriks, men jag ser ju vem det är. Ingen mindre än… ja, Mark Higgins! Han väntar på Evertons damlag (som numera spelar i högsta serien igen) för att ge dem en Stadium Tour och friska upp minnet om Evertons stolta historia för dessa ungdomar.
För er som - mot förmodan - inte vet vem Mark Higgins är, så var det en mittback som spelade med Everton i början av 1980-talet. Han sågs som lagets ledare för många år framåt och vi förväntade oss nog alla att han skulle ta plats i Englands landslag. Men ödet ville annorlunda. Han konstaterar utan någon synlig eller hörbar bitterhet - vilken sannolikt suddas ut med åren - att han ställde upp för managern Howard Kendall och spelade en match halvskadad, vilket avslutade hans karriär. Han gjorde inte så många fler matcher och missade precis Evertons storhetsperiod från mitten av 80-talet och framåt. Försökte göra come back i Manchester United, men det höll inte.
"Det var dumt att spela den där matchen, det var det... och sedan blev det som det blev."
Whiteside tjockare än Southall
Vi konstaterar dock att han ändå är hyfsat välbehållen, åtminstone om man jämför med mig och Erik (trots att Erik investerat i tighta träningsbyxor). Vi nämner att Anders Limpar är med på resan och att han - däremot - är riktigt vältränad för att vara i vår ålder.
“Har ni sett Norman Whiteside”, frågar Higgins.
Han är tydligen gigantisk numera, till och med större än Neville Southall (jag utgår ifrån att alla som läser detta vet vilka dessa legendariska fotbollsspelare är).
Det är sådant som värmer i min kropp, när gamla toppidrottsmän är sämre tränade än jag. Kommer alltid in på motionsfrågor numera, av den enkla anledningen att jag själv hela tiden försöker finna en väg fram från mitt allt gubbigare utseende. Håret kan jag inte få tillbaka, men träna kan man ju alltid. Men det är ju det där med kosten…
Weeks of Hell
Dagen efter kan jag inte låta bli att ta upp ämnet med Anders Limpar, som tydligen gått igenom någon form av superträningsprogram - 16 Weeks of Hell. Han visade mig bilder före och efter, vilket fick mitt humör att sjunka lite, då bilden före är betydligt bättre än min nuvarande status. Bilden efter ska vi inte tala om. Erik smaskar samtidigt i sig en gigantisk korv med ett vitt bröd som påminner om en limpa. Jag hade själv stått där med korven och brödet om det inte varit för att jag sprang iväg för att köpa den traditionsenliga halsduken, så tiden blev för knapp helt enkelt. Men det kurrar i magen.
Limpar konstaterar att kosten är en central del och attt han verkligen försöker hålla i det även efter träningsprogrammet. Annars hade det ju varit bortkastat. Långa Power Walks och god kost. Det är tydligen hemligheten.
Empati och bättring
Efter alla usla matcher Everton gjort på senare tid, har jag inga som helst förhoppningar inför mötet med West Ham och så kommer det här med träningen över mig. Vill ju undvika hjärt- och kärlproblem med mera och må gott rent generellt. Jag vill fylla femtio år med värdighet.
På väg upp mot våra platser så lägger lägger Limpar armen runt mig och väl uppe vid våra platser har jag alla tips jag behöver för att bli vältränad och det slår mig att Limpar är en väldigt närvarande och empatisk herre, något som även understrukits av andra Everton-legendarer, såsom målvakten Neville Southall, som definitivt inte är någon som öser beröm om han inte anser att det är berättigat.
Uppladdning
Vägen till arenan blev för övrigt en enda lång start och stopp, då den fotbollskunniga publiken kände igen Limpar. Han är fortfarande en av de där lirarna som nämns med värme och beundran runt Goodison. Han tog sig tid. Lät sig fotograferas och småpratade. Den vanligaste frågan var om han inte hade skorna med sig, för han behövdes.
Kvällen innan hade han berättat historier tillsammans med Barry Horne (en av medlemmarna i Evertons mittfält "Dogs of War" på 1990-talet) på en pub i närheten av Goodison där Swedish Toffees alltid samlas kvällen före match i ett arrangemang av de organisatoriska magikerna Tobias Dahlsjö, Thomas Hane och Erik Pråmell.
Vi som inte är lättlurade
Denna träning. Varför måste jag alltid prata om den, när jag inte tränar själv. Ja, eller det gör jag, lite grann, men det märks inte. Men just där och då kändes det bra. Jag har en plan - tack vare Limpar - och det är nästan så jag till och med ser fram emot matchen. Men bara nästan och så är det ju det där med kosten…
Till höger om mig har jag far och son Schön, vilket känns tryggt, för vi är inte lättlurade. Vi vet att Everton kommer att svika, om inte förr så senare. Men just idag gör de sin bästa match för säsongen. Vi njuter, om än något misstänksamt. Men just då och där känns det underbart och den gamla damen (Goodison Park) skakar vid målen. Och vi kikar fram ur alla vrår av restricted views och bara vrålar. Precis som det ska vara. Nästan som förr. Men bara nästan.
Nya tolkningar av gamla tävlingsregler
I halvtid bjöds vi dessutom på stor underhållning då den eviga - och trista - tävlingen att träffa ribban förnyades av två Swedish Toffees. Herr Lönnberg insåg plötsligt att han stod inför ett fullsatt Gwladys Street End och satte bollarna i nät istället för i ribban. Förståeligt, för vem vill inte göra mål framför Evertons berömda klack. Herr Hane har ju spelat rätt mycket golf på senare år, så han satsade istället på "nearest pin" och kom rätt nära hörnflaggan, inte mindre än tre gånger. Tror jag talar för alla drygt 80 nedresta Swedish Toffees när jag understryker den stolthet vi kände just i dessa ögonblick.
Magen kurrar efter en riktig burgare och en Ale, men jag har beslutat mig för att hålla diet. Matchen är ju bara 90 minuter plus paus, så det bör funka. Sedan blir det Ale och kanske en Bitter på puben Black Horse där alla Swedish Toffees brukar samlas efter match. Kanske hinner jag köpa en pukka pie på vägen dit?