När Wolves missade dubbeln
Med ett stenansikte, men ett inre där orden flipping och flopping sannolikt gick som flipperkulor mellan hopp och förtvivlan, satt en viss Stan Cullis på Maine Road och såg bortalaget Burnley sänka hans ambitioner till en magisk dubbel.
Stan Cullis hade förbjudit sina spelare i Wolverhampton Wanderers att bege sig till Manchester Citys Maine Road denna måndag i maj. De skulle istället fokusera på lördagens match på Wembley. Maine Road var välfyllt. Hela 66 000 åskådare var på plats och rätt många Wolves-supportrar, däribland den legendariske managern Stan Cullis som med två raka ligatitlar nu var på väg mot en historisk tredje på lika många år. Men främst hägrade möjligheten till The Double, då laget också var i FA-cupfinal. Hans legendariske lagkapten Billy Wright hade lagt skorna på hyllan säsongen innan och kanske insåg Cullis att Wolves nu var nära ett crescendo, en magisk slutpunkt. Denna dubbel, som så många lag varit nära, men som nästan alltid gled ur greppet.
Faktum är att inget lag under 1900-talet hade tagit The Double fram till 60-talets början (Spurs vann 1960/61). Preston North End vann 1888/89 samt Aston Villa 1896/97.
Problemet var dock Burnley FC. Ett lagbygge från ingenstans, men desto bättre. Lilla Burnley vars manager Harry Potts förvandlat till ett skönspelande fotbollslag vägledda av mästerdirigenten Jimmy McIlroy.
Cullis mäktiga Wolves var något annat. Under 50-talet hade det varit en kamp mot Matt Busbys Manchester United om herraväldet i engelsk fotboll. Visst hade det funnits uppstickare som Chelsea, Tottenham och Arsenal, men i grunden handlade det om Wolves och Man U. Busby och Cullis var dessutom goda vänner. Hans facit i Wolves är dock i sig mycket imponerande. Under perioden 1948-64 ledde han Wolves till tre ligatitlar, tre andraplatser och tre tredjeplatser. FA-cuppokalen fick lyftas två gånger.
Medan Potts Burnley charmade med vacker fotboll strävade alltid Cullis efter hårt arbete, disciplin och effektiv fotboll. Dock underhållande. Cullis ville ha många mål, initiativ och attack. Bollen skulle inte via något mittfält, utan direkt upp till yttrar som sedan skulle pricka centerforwards och inrar. Cullis gick även under beteckningen ”The Iron Manager” och huruvida det var ett ömsint smeknamn eller fruktat öknamn kan man nog diskutera. Sammanhållningen i hans lag var stark, men många menade att det berodde på att spelarna hatade honom.
Där på Maine Roads läktare satt nog den gode Cullis och ältade 1-3 förlusten mot Spurs några omgångar tillbaka. En förlust som gav Burnley livsluft. Storsegern med 5-1 bort mot Chelsea på Stamford Bridge vägde rätt lätt då.
Burnley nu hade allt i sina egna händer och tar en tidig ledning efter ett misstag av Citys legendariske målvakt Bert Trautmann, som är mest känd för att ha spelat med bruten ryggrad i en FA-cupfinal. Hoppet tändes vid Citys kvittering, men matchen slutade 2-1 till Burnley och egentligen var det väl aldrig något snack om saken. Burnley var i zonen, som man så populärt säger numera. Jimmy McIlroy sägs ha gjort åttor på Cityspelarna under de sista tjugo minuterna.
En sammanbiten Cullis konstaterade till pressen efter matchen:
”Naturally, I am disappointed. But I don´t wish to make any further comment”.
Sannolikt tänkte han både flipping och flopping. Stan Cullis är en av en handfull managers som aldrig svor, men han hade temperament och det ska ha varit halvt med livet som insats man satt bredvid honom på bänken under match. Men istället för svordomar använde han sig desto oftare av uttryck som flipping och flopping.
Manchester City vs Burnley 1-2, Maine Road i maj 1960
Burnley: (2-3-5) Blacklaw – Angus, Elder – Adamson, Cummings, Miller – Meredith, Mcllroy, Pointer, Robson, Pilkington
Fem dagar senare krossade Wolves Blackburn Rovers på Wembley. Ett Rovers som saknade sin skyttekung Derek Dougan (som flera år senare skulle bli en stor spelare för Wolves) och under matchen skadade sig Dave Whelan (sedermera Wigans karismatiska ägare) vilket ledde till att Lancashire-laget fick spela med endast tio man. Minst en för lite då man mötte mäktiga Wolverhampton Wanderers.
På lördag möts Wolves och Burnley i The Championship på stryktipsmatch nummer 13 och jag är rätt säker på att gamla minnen åter väcks till liv.
Mer om Burnley och Wolves när de var som bäst:
Läs mer om Harry Potts Burnley.
Läs mer om The Iron Manager och när Wolves var bäst i världen.
