När orgasmen som metafor inte räcker till - Arsenal 1989

Arsenal ömsade skinn under andra halvan av 80-talet och plötsligt dök de upp nya, unga namn, vilka var redo för stordåd. 1987 tog man hem ligacupen, vilket var en fingervisning om vart den skotske managern George Grahams bygge var på väg. Men det var inte klart och från 1988 och framåt skedde flera förändringar, exempelvis föstes lagkaptenen och stjärnan Kenny Sansom ut från förstaelvan. Mycket på grund av tilltagande alkoholproblem. Istället tog den unge mittbacken med de naturliga ledaregenskaperna Tony Adams över. Själv med rätt stora alkoholproblem, men något han skulle få rätsida på och därefter utvecklas till en av de stora Arsenal-giganterna genom tiderna.

Lee Dixon kom in som högerback, Nigel Winterburn tog över Sansoms position och så konkurrens mellan rutinerade David O Leary och värvningen från Stoke – Steve Bould.

Ett nytt lagbygge med Rocastle som krydda

George Graham byggde ett lag med syfte att i förstone stabilisera i de bakre regionerna, något som undgått få. Men laget var komplett och inte minst mittfältet imponerade. Hålet efter den forne speluppläggaren Liam Brady var något som The Gunners inte lyckats täppa till under 80-talet.  Åtminstone inte med spelare som Stewart Robson, Steve Williams, Ian Allinson med flera. Visst fanns där en begåvad Paul Davis och Bradys gamle radarpartner Graham Rix, men det klickade inte. Men plötsligt började Paul Davis visa upp sin stora potential. Köpet av den alltid så stabile och användbare Kevin Richardson från Everton tillsammans med yngre herrar såsom Michael Thomas, Martin Hayes, Paul Merson och David Rocastle tydde på att något stort var på gång. Eller kanske till och med grunden för ett riktigt mästarlag. Längst fram fanns även spelare som Alan Smith, Niall Quinn och Perry Groves. Och ofta spelade även Paul Merson på topp.

Särskilt David Rocastle var en spelare som kom från ingenstans och kunde uppvisa förmågor som nyliga ligavinnarna Everton och Liverpool hade i sina högerbreddare i form av Evertons Trevor Steven och Liverpools Ray Houghton. Rocky togs till Arsenal-fansens hjärta. Fostrad i den egna klubben och upptäckt med dribblingskonster i Lewisham. Just säsongen 1988/89 skulle bli hans bästa, men avskedet från hans älskade Gunners skedde redan 1992 efter att han fått allt svårare att platsa. George Graham hänvisade vid ett par tillfällen till att Rocastle var för dåligt tränad. 33 år gammal förlorade David Rocastle kampen mot cancern. Är för alltid saknad. En av de där spelarna som det hände saker kring, som kunde utmana, dribbla och avgöra matcher. En typisk supporter-favorit.
 

Säsongen 1988/89 var The Gunners redo. De kanske inte var så populära utanför Highbury, men vinnarkulturen var satt av den ibland rätt hänsynslöse Graham. Man hade faktiskt legat i ligatopp redan 1987, men inte i längden klarat av att hålla ut mot mästarna Everton, tvåan Spurs och trean Liverpool. Detsamma 1988, då Liverpool hade en makalös säsong och sopade hem ligan rätt överlägset.

1988/89 tog Arsenal initiativet och hade faktiskt ledningen mellan januari och maj. Skulle det gå? Var det verkligen möjligt att spöa maskinen Liverpool FC? Helt överlägsna 1987/88 och dessutom minns nog de flesta den fullkomligt bisarra slutspurten 1985/86, vilket till slut tog Kenny Dalglish lag förbi Everton och West Ham. Detta Liverpool. Vinstmaskinen som aldrig gick att räkna bort.

Säsongen var förlängd efter katastrofen på Hillsborough. Liverpool var stukade, även om de nu stod väldigt nära ännu en dubbel. En väntande cupfinal mot rivalen Everton, men hela fem poäng bakom Arsenal. Liverpool visade åter klass, som så många gånger förr, medan Arsenal verkade drabbats av mästarfrossa. Det såg ut att bli samma gamla visa. Liverpool spurtade och inför sista omgången var man programenligt i ledningen och kunde förlora sista matchen mot just The Gunners med ett mål och ändå lyfta pokalen. Unga Arsenal hade varit nära, men hur många gånger hade inte Liverpool under de två senaste decennierna visat sin förmåga att alltid vara bäst när det väl gäller.
 

Författaren och Arsenal-supportern Nick Hornby beskriver i boken Fever Pitch hur han efter många om och men tillåtit sig att tro på en titel, den första sedan 1971. När laget föll ihop mot slutet konstaterade han:

”För första gången förstod jag de kvinnor i tvåloperor som blivit så bittra efter ett misslyckat förhållande att de inte kan tillåta sig att bli förälskade igen: jag hade aldrig sett det som en valmöjlighet tidigare, men nu hade även jag blottat mig när jag borde ha förblivit hård och cynisk.”

George Graham kommer med sin orutinerade trupp till Anfield Road. De måste vinna med två måls marginal. Två mål! På Anfield! När det verkligen gäller! Man kan nog jämföra det hela med Sveriges kamp mot Sovjet i hockey i slutet av 70- och början av 80-talet.

Graham betonar underdog-positionen i en intervju innan match. Han ser avslappnad ut. Verkar älska situationen. Arsenal har dock inte vunnit på Anfield sedan säsongen 1974/75. Ingen utanför Highbury tror på en Arsenal-seger. Ett bra läge, anser Graham. Så länge de kan hålla nollan så kommer nog målen senare.
 

I princip ställer han upp en fembackslinje med Dixon till höger, Bould, O Leary och Adams i mitten. Nigel Winterburn till vänster. Det handlar om att hålla ut. Unge Michael Thomas får den svåra uppgiften att styra upp mittfältet och stångas mot Steve McMahon samt rutinerade Ronnie Whelan. Med sig har han Kevin Richardson, David Rocastle och Paul Merson. Alan Smith kommer att få dra ett tungt lass som target player längst fram i banan.

I Liverpool får Peter Beardsley nöta bänk, då Ian Rush och John Aldridge tar plats längst fram och på kanterna finns de ideliga hoten som ytterbackar säkerligen drömde mardrömmar om i form av Ray Houghton och John Barnes. Rutinerade och placeringssäkre Alan Hansen styrde försvarslinjen.

Alan Smith ger Arsenal ledningen efter nick efter frispark. Liverpool protesterar. Hands? Domaren går ut till linjedomaren och Anfield håller knappast andan, snarare är de både upprörda och oroade. Målet godkänns. Men visst ska väl ändå Liverpool klara detta, såsom det klarat så mycket annat i avgörande stunder..?

När klockan står på över 89.30 blir Kevin Richardson liggande på plan. Skadad. Ligger kvar. Tiden tickar på över 90. Hur många minuters tillägg? Ingen vet, förutom domaren, men allt pekar på att Kenny Dalglish Liverpool kommer att klara hem mästerskapet även denna gång.
 

Ögonblicket och evigheten

Så kommer ögonblicket.

Lee Dixon skickar upp en lång boll som Alan Smith tar emot och finner Michael Thomas som efter en liten halvtouch på motståndaren helt plötsligt är fri med Bruce Grobbelaar. På övertid. På Anfield Road. Mot Liverpool. Allt hänger på detta avslut. Allt.

Unge Michael Thomas placerar bollen kyligt i nätmaskorna och spelar hem ligatiteln. Mot Liverpool! Barnes, McMahon, Aldridge… Alla är på knäna. Desillusionslösa när slutsignalen ljuder. Anfield är i chock, sannolikt samma osannolika chock som Arsenals spelare och fans upplever, fast på helt olika sidor av glädjeskalan.

Nick Hornby försökte sig på att beskriva känslan. Inte helt lätt. Först tar han utgångspunkt från orgasmen, men som metafor håller den inte riktigt, då den faktiskt går att upprepa kanske till och med inom ett par timmar om man ätit sin spenat. Dessutom finns det ju – särskilt för män – något förutsägbart med det hela. En ligatitel kan komma, men med decenniers mellanrum. Eller inte alls. De flesta fans får aldrig uppleva ett ögonblick som en ligaseger, särskilt inte efter ett manus som 1989. Det finns helt enkelt inga känslor ett samlag kan alstra som ens är i närheten av de som skapas av en ligaseger i sista spelminuten. Hornby har faktiskt svårt att hitta några jämförbara upplevelser i livet. Möjligtvis ett barns födelse, men där saknas ju det centrala överraskningsmomentet.
 

Klipp från matchen