Old Schoolbibeln plats 10: West Ham-Anfallare
Det har blivit dags att ta West Ham i mål. De bästa anfallarna i under den period vi definierat som Old School. Det är några riktiga harpuner som huserat i de främre linjerna hos West Ham. Som så mycket annat med "The Hammers" så är ändå känslan att det kunde blivit så mycket mer.
Den allra bästa målskytten i West Hams historia heter Vic Watson. Inte mindre än 326 mål kom från Watsons huvud och fötter. Om man tar in i beräkningen att han kostade endast 50 pund när han värvades från Wellingbourough och att han föddes på 1800-talet så inser man snabbt att nämnde Watson är lite väl mycket Old School för den här uttagningen. Här följer fyra minst sagt vassa målskyttar som får komplettera West Hams trupp.
Forwards:
9. Geoff Hurst (504 matcher/252 mål)
Ingen ska ta ifrån Geoff Hurst hans fantastiska egenskaper som forward, men utan den armeniske linjedomaren Tofik Bachramov hade Hurst aldrig blivit det världsnamn han blev. Bachramov var naturligtvis den linjedomare som godkände det förmodligen mest omtalade målet i världshistorien, nämligen Hursts 3-2 mål i VM-finalen mot Västtyskland 1966.
Karriären började tidigt, med ett lagbrott. Den unge pojken Geoff Hurst blev hör och häpna bötfälld för att ha stört ordningen. Detta skedde när han upprepade gånger råkade sparka in sin fotboll i grannens trädgård. Grannen polisanmälde Hurst som fick betala ett pund i böter! Man kan ju såhär i efterhand argumentera för att det var ett välinvesterat pund!
1958 kom Hurst upp i West Hams seniortrupp via West Hams talangfulla akademi och redan samma år fick han göra A-lagsdebut. Det dröjde dock ända till 1960 innan det blev tävlingsdebut för Hurst. Det fanns en risk att det skulle bli ett stopp för Hursts proffsplaner eftersom att managern Ted Fenton ville spela Hurst som försvarare. Det var först när Ron Greenwood tog över som manager som Hurst spelades in som forward. Han hade då under en längre tid umgåtts med planer att ge upp fotbollskarriären för cricket.
Strikern blev hans nya position under den nya managern Ron Greenwood och det blev i rollen som målskytt som han utvecklades till en världsspelare. Han ökade successivt sin målproduktion och efter att ha gjort det viktiga kvitteringsmålet i FA-cupfinalen mot Preston 1964 så tillhörde han de mest erkända anfallarna i landet. Säsongen 1965/66 gjorde Hurst 40 mål på 59 matcher och fick en ytterst välförtjänt plats i Alf Ramseys trupp till VM.
Efter VM-guldet på hemmaplan fortsatte den store strikerns målaptit och han gjorde 35 mål 1966/67. Han lyckades göra över 15 ligamål varje säsong sedan han omskolades till forward och är med det klubbens näst bäste målskytt genom tiderna.
1972 lämnade Hurst West Ham och flyttade till Stoke. Hans arv och eftermäle finns dock fortfarande kvar och han kommer att för evigt vara en av de stora spelarna i West Hams historia.
Efter avslutad karriär så har Hurst figurerat som manager för exempelvis Chelsea. Han var även assisterande tränare till Ron Greenwood när denne var förbundskapten för England.
Betyg: 9
10. Tony Cottee ( 336 matcher/146 mål)
Med en fantastisk karriär i West Ham som spände över två sejourer under sammanlagt 14 år så är Tony Cottee den senaste spelaren att nå 100 mål i West Hams tröja.
Cottee var en infödd West Ham supporter som växte upp i Forest Gate som låg halvannan kilometer från Boleyn Ground. Han blev en produkt av West Hams erkända akademi och gjorde debut som 17-åring och målade naturligtvis i sitt första framträdande.
I Boys of 86-generationen bildade Cottee tillsammans med Frank McAvennie kanske den bästa forwardsduo som West Hams supportrar fått uppleva. Hela 26 mål kom från Tony Cottees fötter och huvud den säsongen och ändå fick han se sig slagen av McAvennie när det gäller målproduktion då denne gjorde 28 mål. Cottees 29 mål påföljande säsong gjorde att han fick en plats i Bobby Robsons landslagstrupp.
Efter hand som West Hams form dalade och att McAvennie försvann till Celtic så umgicks även Cottee med flyttplaner. Han skrev 1988 på för Everton och övergångssumman 2,2 miljoner pund var under en kortare period faktiskt rekord för en brittisk klubb.
Det blev sex år i Everton innan Cottee 1994 vände hem till West Ham. Över två säsonger 1994-1996 blev det 23 mål för Cottee som i och med det står på 146 mål totalt. Endast fyra spelare har mäktat med fler mål för “The Claret and blue”
Efter säsongen 1995/96 flyttade Cottee till Malaysia för spel i klubben Selangor. Han återvände till engelsk fotboll och Leicester året efter. 2001 lade Cottee skorna på hyllan. Han var då 36 år gammal.
Det blev endast sju landskamper och inga mål för Cottee. Konkurrensen var mördande med spelare som Gary Lineker och Peter Beardsley före i hackordningen.
Efter karriären har Cottee bland annat arbetat för Sky Sports men även fungerat som expert för Malaysiska Astro.
Betyg: 8
19. Frank McAvennie(190 matcher/60 mål )
I West Ham-kretsar är “The boys of 86” ett vedertaget begrepp. Det är det lag som trollband den engelska fotbollspubliken med en sagolik säsong 1985/86. West Ham nådde sin bästa ligaplacering någonsin när man kom trea och man hade häng på titeln ända in i slutet. Många var de som utmärkte sig i “The Hammers” under detta år men det känns inte orättvist mot någon att utnämna Frank McAvennie till “King of the Irons” detta år. Med sina blonda lockar,utåtriktade stil och blixtrande snabbhet så var han en attraktion redan innan han gjorde sitt första mål. Det blev 28 mål denna säsong.
Det var som offensiv mittfältare han värvades från skotska St Mirren. Luton var också en av intressenterna men London lockade den unge skotten mer. Den ordinarie strikern Paul Goddard skadade sig i premiären mot Birmingham och McAvennie flyttades upp på topp. Han skulle minst sagt tacka för det förtroendet. McAvennie och Cottee gjorde tillsammans 46 ligamål den säsongen och man utmanade, ända in i slutomgångarna,den tidens giganter Liverpool och Everton.
McAvennie var en extremt extrovert och utåtriktad karaktär och när han dessutom gjorde ett besök på en av den tidens talkshows “The Wogan show” så blev han ett namn som gick hem i stugorna.
Det blev bara två säsonger i London innan McAvennie vände tillbaka till Skottland och Celtic. Det skulle dock inte bli sista gången som McAvennie spelade för West Ham. 1989 var han tillbaka och efter att han blivit frisk efter skada så var han en tillgång för The Hammers i ytterligare tre säsonger. McAvennie, som hade näsa både för att göra dramatiska entréer och uttåg, avslutade sin West Ham-karriär med att göra ett hattrick i säsongens sista match mot Nottingham. Det hjälpte dock inte klubben kvar i första divisionen. West Ham slutade säsongen 1991/92 på 22:a och sista plats i ligan.
McAvennies utåtriktade och vilda liv har påverkat honom efter karriären och han har vid ett flertal tillfällen tvingats infinna sig i rätten. Anklagad för såväl drogrelaterade brott som misshandlar. Han blev emellertid frikänd för drogbrott men dömdes 2009 till fyra månader villkorligt för misshandel.
Betyg: 8
22. Bryan Robson (255 matcher/104 mål)
Det var en etablerad målskytt som anlände till West Ham 1971. Bryan “Pop” Robson, som inte ska förväxlas med Unitedmittfältaren med samma namn, hade öst in närmare 100 mål i Newcastle. Han hade debuterat som proffsspelare redan som 19-åring och kom till London som 26-åring. 120000 pund fick Hammers betala för anfallaren, klubbrekord vid den tiden.
Som den notoriske målskytt Robson var så lyckades han göra mål i sin debut mot Nottingham. Hans styrka låg i hans snabba och precisa avslut. Med en näsa för att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfällen så behövde Robson oftast väldigt få tillslag för att göra mål.
Säsongen 1972/73 gjorde Robson hela 28 mål. Med det var en av den säsongens bästa målskyttar i hela Europa. 1974 återvände Robson något oväntat till Sunderland där han blev bäste målskytt två säsonger i rad innan West Hams manager John Lyall lockade tillbaka anfallaren till West Ham. Pop spenderade ytterligare tre säsonger i Östra London och vann den interna skytteligan alla de säsongerna. Robson kunde dock inte hindra West Ham från att bli relegerade 1978. Efter säsongen 1978/79 lämnade Robson West Ham för gott. Han hade då gjort 104 mål. Det är en notering som ger honom en niondeplats över de bästa målskyttarna i West Hams historia.
Två sejourer i West Ham kan tyckas mycket men han hann med tre sejourer i såväl Sunderland som Carlisle. Efter karriären har han figurerat som scout i en rad olika klubbar inklusive storheter som Manchester United och Leeds.
Betyg: 7
Totalpoäng truppen: 183
Managers:
Pratar man managers, Old School och West Ham i samma kontext så är det naturligtvis Ron Greenwood som dyker upp först. På många sätt en visionär som hade tydliga tankar och idéer kring hur han ville utveckla spelet. Med tanke på framgångarna i cupspelet i mitten på 60-talet är det anmärkningsvärt att det blev så blygsamma ligaplaceringar. Sanningen är nog den att i ett 42 omgångars ligaspel behövdes ett betydligt mer pragmatiskt spel än vad Greenwood kunde svälja.
Efter att Ron Greenwood fick en spark snett uppåt till styrelserummet 1974 tog John Lyall över. Han var en riktig institution i föreningen och hade startat sin karriär i The Hammers som ungdomsspelare redan 1955. Han var manager i 15 säsonger innan under konfliktartade former fick gå 1989. Han hade då varit klubben trogen som spelare respektive ledare i sammanlagt 34 år.
Betyg: 9
Meriter/Titlar:
Det är det tre succéartade FA-Cup vinsterna som står i centrum. Man lyckades vända FA-cupfinalen 1964 efter att ha legat under mot Preston. Året efter så blev det ytterligare en Wembleytriumf när man tog segern i Cupvinnarcupen efter att ha vunnit mot 1860 München.
I mitten på 70-talet var det en ny spännande generation på plats och man lyckades ånyo vinna FA-cupen både 1975 och 1980. I den första av dessa två finaler var man favoriter mot Fulham medan man som underdogs lyckades skrälla mor Arsenal i 1980 års final.
Poäng: 16
Kommentar:
Om man ser till vilka spelare som fostrats, alternativt passerat revy, i West Ham Football Club så är det ganska omtumlande att de faktiskt aldrig vunnit en ligatitel. Med spelare som Bobby Moore, Sir Trevor Brooking, Geoff Hurst, Martin Peters m.fl så är det ganska märkligt att de faktiskt aldrig slutat högre än en tredjeplats 1985.
Om man ser till generationen med Moore,Hurst och Peters blir det på ett sätt ännu mer förbryllande. Med ett par undantag så kom man under de åren då Bobby Moores spelade i säsongen aldrig bland de tio bästa.
Att man fostrat en räcka med världsklass ända fram i våra dagar är ju ingen hemlighet och hade inte locktonerna från andra klubbar varit så stora hade West Ham säkert haft flertalet titlar.
När det gäller uttagningen till Old Schoolbibeln ger mycket sig självt. Stora legender blandas med personliga favoriter i en skön blandning. Tittar man på de namn som kan ifrågasättas så fastnar säkerligen en del på Ian Bishop. Hans frejdiga stil på planen och kanske ännu mer sköna stil utanför densamma tilltalar mig mycket.
På försvarssidan är namn som Tony Gale,Steve Potts och John Bond sådana som man säkerligen kan debattera. West Ham-fans undrar säkert varför Julian Dicks inte finns med. Hans betydelse som kultfigur kan inte underskattas, men för mig var han aldrig någon vidare fotbollsspelare och får därför stå över.
På mittfältet känns Bonds(som får gå där istället för försvaret),Peters,Brooking och Devonshire helt odiskutabla. Bishop har jag nämnt och även Ward var en personlig favorit. Kompletterar med Pike och den gamle FA-cuphjälten Ronnie Boyce.
I dessa 23-mannatrupper finns det plats till fyra forwards och det gör naturligtvis att många gamla hjältar lämnas utanför. Partnerskapet McAvennie/Cottee är givna för mig och så även Geoff Hurst. Pop Robson får bli fjärdeforward i hårdast konkurrens med Johnny Byrne som utsågs till “Hammer of the year” 1964.
Poäng: 208
